Singapore, Halloween och historiens vingslag

Vad tiden går! Sedan förra inlägget har vi hunnit besöka Singapore under höstlovet för Pchum Benh, den kambodjanska motsvarigheten till allhelgonahelgen, som infaller två veckor före vår egen. Dessutom har vi hunnit jobba några veckor, fira Halloween och planera nästa resa till Hongkong och Guangzhou. Själv jobbar jag som tidigare med att lära mig programspråket Scala och med att ta fram en förhoppningsvis riktigt bra kurs i detsamma för min svenska arbetsgivare. Många tror att det blir nästa stora språk efter Java, och jag börjar känna att det är en värdig arvtagare.

Modern historia har också skrivits i Kambodja sedan sist, då kungafadern och hela Kambodjas landsfader sedan sjuttio år, Norodom Sihanouk, avled på sjukhus i Kina någon vecka före sin nittioårsdag som inföll igår. Detta efter att ha varit skröplig under en längre tid. Han kröntes som tonåring 1941. Sihanouk torde avgå med segern i fråga om meste kappvändare genom tiderna, har gjort mycket nytta men också stor skada, har varit kompis med alla från den franska kolonialmakten till Röda Khmererna, men också spelat en stor roll som enande nationalsymbol och förkämpe för Kambodjas självständighet och oberoende. Såväl i landet som i exil och i husarrest. Både som kung och som premiärminister efter att ha abdikerat första gången. Folket här känner att han trots sina tillkortakommanden alltid har handlat med sitt lands och sitt folks bästa för ögonen, och gjort de val han kunnat, ofta klämd mellan flera otänkbara alternativ, utifrån den information som fanns tillgänglig vid varje tillfälle. Ingen kunde t.ex. veta i förväg att upp till en tredjedel av befolkningen skulle komma att mördas under Röda Khmerernas terrorvälde. Därför medför hans frånfälle verkligen landssorg här, folk är ledsna och många bär sorgband. Den nuvarande kungen efter hans andra abdikation p.g.a. hälsan, Norodom Sihamouni, är en mycket mer anonym figur som aldrig kommer att kunna spela lika stor roll för landet utan är dömd att för alltid stå i skuggan av sin far.

Så till Singapore: Vi åkte på lördagen och kom hem på onsdagen. Under några hektiska dagar hann vi med att bo på två väldigt olika hotell, se stan med hjälp av en chaufför vi känner till sedan tidigare, och gripas av snabbt övergående hemlängtan på IKEA. Det känns lite skumt att komma in på ett IKEA-varuhus och se svenska namn på allt, handla svensk mat och äta köttbullar i restaurangen, men samtidigt se alla priser i S$ och fundera på hur man skall kunna frakta hem allt på flyget till PP. Det sistnämnda lyckades inte helt: Eftersom vi reste med endast handbagage blev vi av med våra lingonsyltburkar eftersom de översteg decilitergränsen och hade bort checkas in. Bättre lycka nästa gång. Vi bodde de två första nätterna på det trevliga lilla Perak Hotel i Little India, men hade missbedömt rumsstorleken och fick hastigt och lustigt ta ett rum till. Hotellet låg ganska bra, på gångavstånd från två tunnelbanestationer lite norr om stadskärnan.

Bland höjdpunkterna var besöket på Universal Studios, beläget på Sentosa Island i södra delen av stan. Tyvärr var Sonja magsjuk och fick avstå, men jag, David och Nova hade en riktigt trevlig dag i stekande sol bland åkattraktioner, glasstånd och souvenirshoppar. Området är indelat i några teman som bygger på framgångsrika Universal- och Dreamworks-filmer och som byts ut ibland. Just nu är dragplåstren Madagaskar, Shrek, Jurassic Park, Transformers, Sesame Street och det forna Egypten. Självklart innebär det att varje åktur avslutas med att man kliver ut i en souvenirbutik för just den filmen. Nova är ganska tuff för att vara tre år och följde med på alla åkturer förutom en, som jag fick åka själv. Annars fanns det attraktioner för alla åldrar och längder. Den tuffaste, tvillingbergochdalbanan, struntade vi i. Vi såg också Sesame Streets sång- och dansshow och träffade roboten/bilen Bumblebee. Maten är dyr och dålig, men det är bara att acceptera eftersom man inte får ta in vare sig mat eller dryck. Ett tips är att gå dit en vardag under lågsäsong, för köerna var klart uthärdliga. Fållorna på väg in till vissa attraktioner kunde dock hålla säkert tvåtusen personer, så det verkar som att det kan vara mycket värre under högsäsong.

Lite plåster på såren för Sonja var det att vi redan innan avresan hade bestämt oss för att ta en natt på  lyxhotellet Marina Bay Sands som avslutning på vistelsen. Förutom att de lät oss checka in några timmar för tidigt på måndagen, så att Sonja kunde vila på rummet, så lät de oss vara kvar några timmar extra på slutet. Hotellet består av tre torn som bär upp en plattform 57 våningar upp i luften, där det finns en infinity pool, massor av solstolar i flera avsatser med vidunderlig utsikt över stadens skyline, en bar och ett par matställen. Vi tillbringade mycket tid däruppe, inte minst Sonja och Christina. Det finns också lite grönska med utsikt mot andra hållet, mot havet och den fantastiskt anlagda parken Gardens by the Bay. Vi bodde bekvämt i ett av de billigaste rummen med två dubbelsängar och en extra barnsäng. Vi testade även det välutrustade gymmet. Riktigt bra service rakt igenom. Dessutom gick det en gratisbuss till och från Universal och gratisbuss till flygplatsen.

Andra höjdpunkter var att dricka en Singapore Sling på dess födelseplats, Long Bar på Raffles Hotel, att åka på Night Safari i Singapore Zoo, samt shopping, till exempel införskaffandet av en äkta Harry Potter-trollstav. (En senkommen födelsedagspresent till David, tillika en av de dyraste plastbitar som går att köpa för pengar.) För att göra ont värre köpte jag även en Gryffindor-slips. Vi passade också på att bunkra julklappar och att äta på en riktigt bra sushi-restaurang, naturligtvis en med löpande band där man betalar per tallrik. Det mesta är dyrt i Singapore, men är man bara beredd på det så kan man ha det riktigt trevligt där man går omkring i de enorma lyxiga galleriorna.

Vi tillbringade sista natten i Kuala Lumpur eftersom det passade bättre med flygen på väg hem. Det var ingen förlust eftersom vi gillar KL och gärna ville återse det hotell vi bodde på för fyra och ett halvt år sedan, då vi bara var fyra i familjen. Vi hann med en kort avstickare till Petronas Towers och KLCC innan vi åkte till flygplatsen, men hade inte tid att åka upp i tornen denna gången heller.

När vi kom hemflygande från KL hamnade vi bokstavligen rakt i hetluften. Vi möttes av beskedet strax före landning att en "very important person" hade landat strax före oss och att vi fick vänta med att landa tills det var klart. I ungefär en timme extra cirklade vi så över Pochentong (PPs flygplats) medan det började stå mer och mer klart att den nyss anlände var kungafadern, eller rättare sagt hans kvarlevor. Kistan lades på en processionsvagn som sedan i sakta mak rullade hela vägen in i centrala stan och åkte förbi strax utanför vårt hus, som ligger nära en av paradgatorna. Efter sig lämnade han en bilkö som var väldigt svårforcerad, så när vi väl kom hem var ceremonierna redan över och folk var på väg hem. Lite snopet.

Halloween i Phnompan firas av expats genom "Tuk-tuk Trick or Treat", ett välorganiserat bus-eller-godis-arrangemang där det deltagande hundratalet familjer åker omkring till ca tjugofem deltagande hus i varsin tuktuk och tigger godis. Ambitionsnivån varierar stort, både bland husen och de kringåkande sällskapen. Familjen Cronsioe kan nog sägas vara en av årets mer ambitiösa vad gäller såväl utstyrsel som uthållighet. Vi och vår tuktukförare besökte alla de deltagande tjugofem husen och samlade ihop fruktansvärda mängder godis, mest syntetiska sockerbomber med okända kemikalier, men något hus bjöd även på öl och stekt kyckling (med huvudet kvar). Det enda man behöver göra är att lämna lite godis till en central uppsamlingsplats några dagar innan, för att sedan spöka ut sig, hyra en tuktuk och åka. En given sak att göra igen nästa år.

Två utflykter har vi också hunnit med: Ett besök på den SOS-barnby som vi stöder i utkanten av stan. Vi fick träffa den "familj" av sammanförda föräldralösa barn som vi blivit tilldelade, samtalade under en timme och gav dem några pärlplattor med indianpärlor, som de verkade uppskatta mycket. Barnen bor tio och tio i enkla men bra hus i ett riktigt trevligt område med en gräsplan i mitten, alldeles intill den skola där barnen går tillsammans med andra barn från grannskapet. Vi får hälsa på en gång om året, så en gång till blir det.

Något annat vi har väntat med att göra är att djupdyka i Kambodjas mörka historia, men nu var det dags. Jag och Christina åkte i måndags till Killing Fields i Choeung Ek en bit utanför stan, en av de ca 300 platser där folk slogs ihjäl med trubbiga redskap nätterna igenom och slängdes i massgravar utan urskiljning. Audioguiden är väldigt bra och växlar mellan att beskriva platsen och den bakomliggande historien, och att berätta om enskilda livsöden och vittnesmål från överlevande. Mycket gripande, man knyter händerna av ilska medan tårarna strömmar och man undrar hur mänskligheten kunnat drivas till detta vansinne och hur man skall kunna förhindra att det sker igen. Samtidigt är platsen lugn och fridfull, och en sorts hopp finns i det faktum att träd, blommor och fjärilar fortsätter som om ingenting har hänt. Kan tiden läka även dessa sår?

Kameran har varit en nästan skrattretande följetong: Först tappade jag bort den, letade i tre veckor, köpte en ny likadan, hittade den gamla, sålde den nya med 100 dollars förlust efter nästan en månad, tog den gamla till Singapore en vecka senare där den tvärdog på grund av ett känt fel som kan drabba denna modell, lämnade in den till Canons supportcenter i PP, fick veta att inga garantier gällde, väntade tre dagar och fick tillbaka den reparerad utan kostnad. Så just nu är jag nöjd.

Hongkong och Guangzhou är målet för nästa resa om knappt en vecka. Vi tar som tidigare planerat en alltför kort långhelg i Hongkong men gör en dygnslång avstickare med tåg till Guangzhou (f.d. Kanton), åker till den internationella körfestivalen och lyssnar på en konsert med Oscars Kammarkör, umgås lite med dem och sover på ett hotell nära tågstationen för återtransport dagen därpå.

Vad gäller vår chaufför Lok som hade vurpat med sin moped, så verkar det som att han är återställd. Vi är mycket tacksamma och hoppas att han har vett att börja använda hjälm i framtiden när han nu fått en andra chans.

Och så bilder:

Framför Shreks slott, där det fanns en 4D-bio

Bumblebee utfälld

och ihopfälld

Sesame Streets dansuppvisning

Pteranodon

Dagliga ljusshowen nere vid Marina Bay

Marina Bay Sands, bottenplanet

Marina Bay Sands Skypark, 200 meter upp i luften

 Raffles Hotel

Dörrkillen på Raffles blir enligt egen utsago fotad ca 200 gånger om dagen

Singapore Sling finns i massor av varianter, bl.a. alkoholfri till barnen.

På Esplanade Theatre i Esplanade Mall fanns det rödvita sällskapsdjur

Välkänt varuhus, skum valuta

IKEA-öl och IKEA-snaps finns bara utomlands

Mahavishnu, känd fusion-orkesterinspiratör, stod inne i ett hinduiskt tempel

På shoppingcentret Bugis+ har de lagt ner lite omsorg på fasaden också

Underbar sushi ... och potatissallad?!

Fantastisk Art Deco-skrapa nära Little India. Min personliga favorit.

Petronas Towers i KL på vägen hem

Tuk-tuk Trick or Treat: The Cowboy Skull, The Pirate and the Vampiress

Tuk-tuk Trick or Treat: Lord Dracula and The Grim Reaper

Vardagslunk inledd

Man kan verkligen blogga på olika sätt. Antingen som ersättning för Facebook-status, där man slänger iväg en halvt färdigtänkt, lösryckt tanke och låter den fara omkring en stund, eller som en ändlös monolog med glesare men mer utförliga inlägg. Vilket jag har valt börjar stå helt klart.

Det stora som har hänt och som möjliggjort rubrikens vardagslunk, är att Nova fick en dagisplats i mitten av september, halvannan vecka efter att jag skrivit förra inlägget. Hon började alltså för snart tre veckor sedan på dagiset Gecko & Garden i grannhuset från där vi bor.

Från början fick vi beskedet att det var tio barn före oss i kön till hennes avdelning och att det nog kunde ta 6-12 månader innan det kunde bli någon plats. När sedan ett barn slutade i gruppen ringde föreståndaren igenom listan, som visade sig bestå av luft. De flesta hade antingen ordnat barnpassningen på annat sätt, flyttat från stan eller mest stått i kön för säkerhets skull eftersom det inte kostar något. När man väl har en plats kostar det desto mer. Avgifterna är ändå ganska blygsamma i jämförelse med de internationella skolornas småbarnsverksamheter, eftersom dagiset drivs av ett föräldraråd med målet att inte vara vinstdrivande men att kunna samla i ladorna vid god beläggning för att senare kunna göra investeringar även vid vikande barnunderlag. Dagiset är populärt, så det senare kommer nog inte att hända på ett tag.

Nova själv går med de andra 3-4-åringarna i Gecko-klassen. Tjugo barn och tre fasta lärare varav två infödda kambodjanskor som pratar hyfsad engelska, samt en huvudlärare som verkar ha engelska som modersmål. Det finns en svensk tjej till i hennes klass, men än så länge hindrar det inte att Nova är ganska tveksam till att gå till dagis på morgonen. Jag brukar stanna under deras morgonsamling när alla sitter i ring och sjunger, och går därifrån när den är över. Då är hon ofta lite ledsen en stund. När jag sedan hämtar henne innan lunch brukar hon ändå ha haft roligt under större delen av tiden, och mer kan man inte begära.

Gruppen består av flera nationaliteter, liksom barnens familjer i flera fall. I gruppen finns som sagt två svenskor, tre tyskar, några amerikaner, någon från Mellanöstern och några asiater, mest från andra länder. De flesta barnen kan engelska, vilket Nova tycker är jobbigt än så länge, men hon lär snabbt plocka upp det. Hon har redan börjat säga "See you tomorrow!" när hon går hem. Varje fredag är det Water Play, och då blåser de upp några trädgårdspooler med bollhavsbollar i. Stojet är obeskrivligt. De har också ett litet bibliotek och lånar hem en bok varje vecka. I förra veckan hade de en Book Day som innebar att föräldrarna inbjöds att se på när barnen uppträdde, utklädda till figurer ur böcker. Efteråt var det knytis-picknick. Dr Seuss böcker är mycket populära och barnen har ägnat mycket tid åt The Cat in the Hat och åt filmaktuella The Lorax.

Naturligtvis hittade vi kameran efter att jag hade köpt en ny, se förra inlägget. Det har varit segt att försöka avyttra den onödiga och oanvända nya kameran, men jag har en intressent som håller på att bestämma sig. Allt är en prisfråga. Känns förstås lite misslyckat, men vi agerade som vi tyckte kändes rimligt just då, och kameran höll sig tappert gömd i nästan två veckor i en sufflett på vår sällan använda barnvagn. Vissa saker råder man inte över.

Apropå omständligheter så har jag lyckats fixa visum till Kina för vår planerade utflykt till Hongkong och Guangzhou i början av november. Det räckte faktiskt med två vändor till ambassadkontoret innan jag fock lämna in ansökan. Visumet avser endast det knappa dygn då vi åker tåg från Hongkong till Guangzhou (f.d. Kanton), åker till den internationella körfestivalen och lyssnar på en konsert med den tillresta Oscars Kammarkör från Stockholm där Christina normalt sjunger, förhoppningsvis slår några klackar i taket samma kväll och sover på ett hotell nära tågstationen för återtransport dagen därpå. Till Hongkong behövs inget visum. Förutom sex sidor blanketter per person med passfoton, så behövde de ha kopior på hotellbokningar, flygbiljetter, exakt uppgift om tågavgångar vi ämnade ta, syftet med resan och en detaljerad lista över aktiviteter, samt kopia på lönebesked eller banktillgodohavanden för att styrka att vi är stadda vid kassa. Det är tur att man har tålamod och gott om tid.

Christina har redan sett sig om litegrann inom landet. Hon åkte på field trip till staden Battambang härom helgen och var med och granskade blanketterna för den stora hushållsundersökning som NIS anordnar. Slutet av den gångna arbetsveckan tillbringade hon på det stora möte mellan alla ASEAN-länders (motsvarar EU för Sydostasien) statistikmyndigheter, som avhölls i staden Siem Reap, mest känt för att vara den turiststad man sover i när man besöker Angkor Wat. 

Om knappa två veckor är det dags för vår familjs första större utflykt i området: Vi åker till Singapore och turistar under den lediga vecka under vilken kambodjanernas allhelgonahögtid Pchum Benh infaller. På programmet står diverse klassiska och diverse mer barntillvända aktiviteter, som jag hoppas kunna återkomma till med bilder i nästa inlägg. Och så IKEA.

David har fyllt elva år och firades med både svenskt godis och diverse presenter under själva dagen såväl som under det till "pizzamiddag med film" förklädda kalaset för alla jämnåriga svenska barn (sex stycken inalles). Den hett efterlängtade Harry Potter-trollstaven kommer att införskaffas under Singapore-vistelsen, där vi har nosat upp en butik som säljer den äkta varan. Vad gör man inte?

Barnens skolarbete är ganska mångskiftande. Varannan vecka får de hem ett Home Activity Pack, en uppgift de skall lösa med lagom hjälp av föräldrarna, och redovisa/utvärdera tio dagar senare. Hittills har vi haft fotbollsstrumpor, saltkristaller, bollpussel, något Alfapetliknande, bingo med analog/digitaltidsomvandling osv. Dessutom finns det engelska- och matteuppgifter som nog är frivilliga för skolans vidkommande men som vi har bestämt att vi alltid skall göra. Regelrätta läxor utöver HAP har de egentligen inte. Däremot finns det Enrichment Tasks, helt frivilliga projekt man kan ägna sig åt, för att samla extrapoäng till den dag då skolan ordnar fest med populära inslag som hoppborgar och chokladfontäner, då dessa poäng kommer väl till pass. David har slitit som ett djur med ett ordspel som han och jag designat från grunden. Här hemma har vi dessutom inlett lite studier av svensk historia, och spelar dessutom lite gitarr med David och piano med Sonja.

Med min egen vardag har det hänt ganska lite, i den mening att jag fortfarande tillbringar det mesta av tiden i närheten av hemmet. Jag gör en del saker jag velat göra länge, såsom att just spela mer gitarr och piano än jag gjort på tjugo år, läsa Shakespeare, träna i diverse former 3-4 gånger i veckan, samt lyssna mer på musik för njutnings skull, just nu mycket Led Zeppelin och tio år gamla deephousemixar. Träningen består i att lyfta skrot två gånger i veckan, springa på löpband minst en gång och gå på karate minst en gång. Jag har sällan varit så fysiskt aktiv, och det känns skönt att man kan vara på all time high trots att man hunnit fylla dryga fyrtio. Det är bara att vara tacksam för att kroppen än så länge hänger med och att skavankerna inte hindrar en från att göra vad man vill. Visst, jag har säkert sprungit snabbare förr, men jag närmar mig sakta men säkert målet att springa milen på 45 minuter i år. Tyvärr blir det väldigt svettigt att göra det på löpbandet i trettiogradig värme, men det är bara att ta med sig en handduk och en stooor flaska vatten så går det nog så småningom.

Jag känner mig mer tillfreds än tidigare, mycket på grund av att jag ändå får några pratstunder om dagen med andra dagisföräldrar och personal, men också på grund av att jag har skaffat mig ett projekt: Att lära mig det nya programmeringsspråket Scala och att för min svenska arbetsgivares räkning ta fram en kurs i detsamma. En diger men vältajmad och meningsfull uppgift som jag försöker utföra ganska grundligt nu när jag har tid. Utrustad med en åttahundrasidig bok och en laptop är jag nu stammis på Café Java (några av er läsare ser ironin i detta), där jag sitter nästan varje dag under ett par timmar och omväxlande läser och testar kodsnuttar. Välkomna avbrott i rutinerna kommer både från Christinas kollegor, de andra svenska barnfamiljerna och enstaka kvällar med socialt välavvägd fåmansverksamhet på pubarna i närheten. Vi hoppas även kunna utöka detta till att omfatta mer kontakter med andra nationaliteter senare. Nova har t.ex. flera klasskamrater i huset. Jag hade också möjlighet att ge svensklektioner till en amerikan, men det rann ut i sanden eftersom jag inte kan prioritera det just nu.

Dagens shoppingtips, för er som väntat på detta, är outlet-varuhuset WeXport på Sihanouk Boulevard, mittemot Lucky Supermarket. Där kan man hitta diverse västerländska kvalitetsmärken (tänk Tommy Hilfiger, Armani, Polo Ralph Lauren, Nautica, Levi's, Replay), i både andrasortering och överproduktion, till kraftigt reducerade priser eftersom mycket är sytt här i landet. Eftersom det är en outlet så varierar utbudet över tid och man kan inte byta, så det blir att syna och prova ordentligt innan man köper. Det finns en herravdelning, den damavdelning, en barnavdelning och en (dyr) väskavdelning. Enstaka skodon och accessoarer finns också. Det är självklart inte lika billigt som att gå till Russian Market och köpslå om priset på en kopia, men vill man använda det bekväma prisläget här i landet till att gå upp i kvalitet snarare än ner i pris så finns goda möjligheter att göra det här. Dessutom är det västerländska storlekar. Jag pendlar mellan M och L, men på Russian är jag XXXL. Vi har även gått lös på den bokrea som Monument Books, stans dyraste och bästa bokaffär på Norodom Boulevard som säljer äkta utgåvor, anordnar. Jag hittade bland annat lite kartor, några engelskböcker till Sonja, en Led Zeppelin-biografi och en bok om nyklassicismen.

Två tråkigheter har också hänt sedan sist: David skar upp ett djupt sår i knät på trasigt kakel i en pool för drygt en vecka sedan och fick sy några stygn. Lite besvärligt att inte kunna bada eller böja på benet, men han har tagit det med gott humör och struntade i kryckorna redan första dagen i skolan. Det andra är att Lok, chauffören i Christinas projekt som även har hjälpt oss lite med att lämna barnen i skolan, har vurpat hårt med sin motorcykel, på typiskt kambodjanskt manér utan hjälm, och hamnat på sjukhus där man konstaterade stor hjärnskakning och blödning inuti huvudet, dock ej hjärnblödning. Det känns så onödigt. Det är lag på hjälm, men få bryr sig. Han har nu varit borta från jobbet i snart två veckor varunder jag har fått ställa upp och köra litegrann, men det tråkiga är att inte veta om han kan komma tillbaka och i så fall när. Det lägger verkligen sordin på stämningen. Håll tummarna.

Bilder:

Nova med en av sina idoler i bakgrunden på dagis

Saltkristaller som hemuppgift

En vanlig dag på Java, vid Hun Sen-parken

Davids ordspel Word Forest

Basvaror I

Basvaror II. Läs!!!

Vid extremsoligt väder och några
kvarters promenad åker hatten på

Losing my religion

När årets regnperiod någon gång gör skäl för namnet

Punktlig melankoli, måttlig frustration

OBS! För den som orkar förbi texten finns lite bilder längst ned!

Det sägs att alla som flyttar utomlands har några faser de går igenom under de första månaderna: Först en sorts smekmånad de första veckorna då allt är nytt och roligt. Sedan en växande frustration över allt som inte fungerar som hemma (eller alls), saknad efter familj och vänner, osv. Kulminerar oftast efter sisådär två månader och följs av en sorts acceptans eller resignation inför allt man inte kan ändra. Samtidigt har man då hunnit lära känna det nya samhället så väl att man förstår hur man ordnar det för sig så att man trivs så skapligt det går.

Jag har mycket riktigt börjat drabbas av den melankoliska sidan. Det är ganska jobbigt att ha så lite normal vuxenkontakt som jag har. Jag är oftast hemma med lillan och vår hushållerska, som strax också börjar fungera som barnflicka, större delen av dagen, och trots att jag därmed får lite mer frihet att ägna mig åt egna aktiviteter såsom att åka omkring och begapa vackra tempel eller sitta på café och läsa, så kan inget sådant ersätta behovet av att ha någon att prata med om något mer än vad den där kepsen kostar eller vad vi skall ha till middag. Dessutom börjar templen ta slut. Det går ganska fort att se alla sevärdheter i Phnom Penh.

Hustruns tvåtimmarsluncher, och den kontakt jag har via Skype med nära och kära, gör mycket för att motverka den melankoliska känslan, men eftersom de flesta inte är hemma under normal arbetstid så innebär det med för närvarande fem timmars tidsskillnad att det är först vid niotiden på kvällen som det börjar bli praktiskt möjligt att prata med varann. Och ibland lägger jag mig faktiskt så tidigt. Ibland är jag helt slut efter att ha tränat i värmen, ibland efter att ha varit ute och gjort ärenden hela dagen, oftast med lillan i släptåg. Hon har precis börjat på After School-aktiviteter på eftermiddagarna på det dagis i grannhuset där vi hoppas kunna sätta henne. Meningen är att jag skall kunna lämna henne ensam där om ett tag.

Kort sagt så blir det stora sjok av tid varje dag då jag inte har tillgång till den vuxenkontakt jag verkar behöva, men under vilka jag ändå hittills inte har varit så fri att jag har kunnat göra så mycket av den lediga tiden. Jag har alltid gillat att vara ensam och ägna mig åt egna intressen, men lagom är bäst. Hur mycket som är lagom kommer att visa sig under de närmaste veckorna. Jag börjar förstå hur jobbigt det är att vara gammal och inte kunna välja hur mycket kontakt man får. Så här bör det inte fortsätta, jag får hitta på något.

Den andra delen av frustrationen finns där under ytan, men jag nöjer mig oftast med att konstatera att folk här inte har några andra drivkrafter än att tillfredsställa sina mest omedelbara behov och struntar i de övriga följderna. Några exempel:

• Finns det inga parkeringsplatser så ställer man sig precis var som helst på trottoaren, oavsett hur omöjligt det är att komma fram för fotgängare eller hur många man parkerar in.
• Man bryr sig inte om att skydda något vid målning, flyttning eller reparationer. Fina gamla muralmålningar i kungliga palatset blev t.ex. helt nerstänkta när någon skulle måla taket i arkaden. I vårt tre år gamla trapphus finns massor av märken i putsen där folk har pangat in möbler under in- och utflyttning, helt oskyddat. Limmar man ihop något så struntar man i att skydda underlaget utan kladdar bara på, med permanenta fläckar som följd.
• Ingen bryr sig om att hålla gatan, kvarteret eller gården fri från skräp. Papperskorgarna är oerhört få och helt otillräckliga. I kombination med sanslösa mängder påsar, omslagspapper och individuellt plastförpackade varor såsom kakor, blir det inte snyggt. Ingen tar något ansvar för helheten.
• Kvaliteten på det mesta är aningen för dålig för att det skall hålla någon längre stund. Man prioriterar utsikten att få sälja en cykel om ett år igen framför att göra dyrare men hållbarare varor.
• Man är blind för enkla saker, riktigt "lågt hängande frukt" som skulle kunna göra allt så mycket bättre, snyggare, smidigare och trevligare, eftersom man inte har någon tradition av att ta egna initiativ, eller ens något att jämföra med. Argument som att "jobba för allas bästa" har dessutom en dålig klang i ett land där man för bara några decennier sedan brutalt tvingades göra just detta under konstant dödshot som ofta sattes i verket.

Det går förstås lätt att räkna upp massor av ytterligare punkter, men jag känner inte att jag vill hänga upp mig för länge på dessa eftersom jag faktiskt inte känner att de betyder så mycket. På det stora hela, vad vårt eget liv här anbelangar, så har jag inte något att klaga på eftersom det mesta är fantastiskt bra.

På högre nivå, såsom hur landet styrs eller hur olika grupper roffar åt sig och gör att folk far illa på olika sätt, är det lättare att bli riktigt frustrerad när man lär sig mer. Jag väljer än så länge att inte sätta mig in i alltihop, för det skulle kännas övermäktigt.

Annat som har hänt sedan sist: 

Vi har varit på Phnom Tamao Zoo, en djurpark med delvis hotade djur där många av individerna räddats från fällor och tjuvskyttar. Trevlig utflykt en bit från stan, bil är nödvändigt.

Jag och de två äldsta barnen har börjat träna karate på Sorya Karate-Do Shotokan Academy, en klubb som flydde dyra hyror vid Olympic Stadium och köpte sig en tomt vid stranden av en ganska sopig å väster om gata 271. 

(Förresten är gatnumreringen en enorm hjälp när man skall ta sig omkring i stan. De flesta gator har även andra namn, men man tar sig utan vidare fram med bara nummer. Det gäller bara att tuktukföraren har fattat vilket som är gatunumret och vilket som är husnumret, annars kan man få åka en bra bit ...)

Det sistnämnda hände oss häromkvällen när vi skulle på det världsomspännande expat-nätverket InterNations stora meet'n'greet-mingel på nattklubben NOVA. Vi träffade trevligt folk från många hörn av världen, bl.a. amerikaner, japaner, australier, portugiser, engelsmän och en ny svensk.

Vi har också varit bjudna på middag av generaldirektören för Christinas myndighet, en mycket trevlig man och en likaledes trevlig kväll då vi bl.a. sjöng några dryckesvisor och fick reda på mer om hur man sköter ett bougainvilleaträd. Tyvärr var mellandottern hemma sjuk, så vi fick göra kväll tidigt.

Den gångna helgen tillbringade vi i Kep, den lilla kuststaden som hade en blomstringsperiod under kolonialtiden men sedan fallit i relativ glömska under Khmers Rouges och först nu börjar komma igång på allvar som turiststad. Ett antal sömniga hotell och restauranger (men ingen bankomat) där den främsta delikatessen sägs vara krabba. Vi bodde på det fantastiskt stämningsfulla hotellet Veranda som är ett komplex byggt mestadels på pålar en bit upp i luften på en djungelbeklädd bergssluttning, med en fantastisk havsutsikt. Den planerade lunchen på krabbmarknaden på söndagen regnade dock inne så svårt att vi valde att åka tillbaka till Phnompan i förtid, likaså fick bergsvandringen stryka på foten denna gång. Vi hann i alla fall åka till Rabbit Island, en halvtimmes båtfärd från stan, och bada på fin sandstrand under lördagen.

Vi har dessutom skaffat oss de först erfarenheterna av att låta göra måttsydda kläder och skor. Vi köpte ett antal handdukar som ett skrädderi gjorde frottébadrockar av, och jag har idag hämtat ut de första handgjorda skor som är gjorda efter precis mina fötter. Jag gick till Beautiful Shoes på gata 143 och är riktigt nöjd med resultatet.

Det enda riktiga bakslaget på sistone att vår kamera försvann för drygt en vecka sedan, antingen på zoo eller på den efterföljande karateträningen. Två veckors bilder är därmed också borta. Efter en veckas letande och frågande gav jag upp och har idag återinförskaffat en likadan kamera som vi hoppas få behålla.

Vi avslutar med lite bilder, naturliga skäl från mobilkamera:

Våra fortskaffningsmedel 1

Man är vad man äter. Träd äter träd.

Man kan annars kolla att badstegen verkligen går att sätta där innan man borrar. Typfall.

Våra fortskaffningsmedel 2

Kul vattenland på Diamond Island

Självständighetsmonumentet, ett stenkast från oss, nyrenoverat

På kungliga palatsets område, längst bort Silverpagoden

Lindrigt nedstänkt muralmålning

Mindre lindrigt nedstänkt muralmålning. Idioter.

Halvtaskig dag på Veranda i Kep, dvs. underbar.

Äntligen har jag andra skor än remsandaler och Nike Air. Tog inga från Sverige.

Hemmet grundutrustat, skolan börjar

Nu börjar vi ha kommit igång!

David fick till slut plats i skolan på några dagars varsel, så David och Sonja började på iCAN British International School i onsdags. En stor sten föll från hjärtat och alla egentliga orosmoment är nu borta. David är som väntat redan igång med engelskan, mycket på grund av att halva klassen spelar Minecraft och att han skajpar medan de spelar, någon timme efter skolan varje dag. Sonja hamnade i samma klass som en svensk tjej som vi känner sedan tidigare, så hon har en ciceron in i skolan. Dessutom är hennes lärare finska och kan prata pyttelite svenska! Det har förstås nackdelen att hon inte tvingas in i språket lika fort som annars, men hennes chanser att trivas ökar exponentiellt, så det blir jättebra. Annars är barnen de enda icke-asiaterna i sina klasser, som mest består av (rika) khmerer, koreaner och kineser (tror vi). Vi struntade i att låta Nova börja på iCAN, för att i stället ställa henne på kö för dagiset Gecko & Garden som ligger i grannhuset. Där går redan en svensk treårig tjej och dessutom tre treåringar som bor i vårt hus! Dock är väntelistan ganska lång, så det lär dröja lite till innan jag får mer fritid på dagarna.

Hemmet var hyfsat välutrustat redan från början, eftersom vi fått köpa lite saker av Christinas företrädare och en del möbler tillhör huset. Men nu börjar den stora läroperioden där man får reda på vad som överhuvudtaget finns att köpa, vad som finns var, var det är prisvärt och var kvaliteten är godtagbar. Kort sagt, man måste börja navigera i stans utbud. Det är inte det lättaste; det finns visserligen Gula sidor på nätet, men de är oerhört slumpmässiga. Bäst gör man i att vara uppmärksam när man åker omkring och lägga saker på minnet, och att fråga de man känner och som redan har gjort misstagen. Hittills har vi köpt saker som

• Brödrost
• Riskokare
• Stavmixer
• Brickor
• Bordstabletter
• Ytterligare sex uppsättningar glas, bestick, tallrikar och skålar för att kunna ha gäster
• Datorhögtalare (vår enda musikanläggning)
• Ett elpiano och två gitarrer
• Madrasser (sängarna är hårda, och vi behöver extra sovplatser)
• Fyra trädgårdsstolar till balkongerna, som även funkar som extrastolar vid bord
• Någon extra bokhylla
• Massor av förvaringslådor för barnens leksaker och kläder (handgjorda korgar)
• Blomvas
• En massa balkongblommor, bl.a. två bougainvilleaträd
• Lite verktyg
• Skolväskor och vattenflaskor till barnen
• Skrivarpapper
• Massor av simglasögon (förbrukningsvara)
• Batteriladdare och laddbara batterier
• Lite kläder
• Lite kontorsmaterial
• Lite apoteksgrejor
• Stapelvaror som tandkräm, schampo etc
• Bilbarnstol

Det som INTE verkar gå att få tag på som vi försökt hitta är hittills:

• Smörknivar
• Barnsäkringspluggar i trehålsutförande för våra vägguttag

Vi har (förstås) en lista på grejor att köpa som varje dag blir både lite kortare och lite längre, men nu börjar det bli färre stora och dyra saker. Nu finns saker som badrockar och diverse små adapter-sladdar på listan. Man lär sig hela tiden att köpslå, men förstår också att det sällan är någon som försöker totalblåsa en här. Det är inte som i Egypten eller Kina, där man börjar på ett pris tio gånger högre än slutpriset. Här prutar man i regel som mest en tredjedel om man är "barang" (västerlänning), och khmererna får troligen ett annat pris redan från början. Tuktukpriserna varierar från en till tre dollar i innerstan på grund av resans längd, tid på dygnet och hur många som åker. Vi har också testat att köra den bil vi har tillgång till på helgerna, och med den lugna trafikrytm som gäller här är det inga problem alls.

Det antika elpianot, som jag beklagade mig över i ett tidigare inlägg, fungerar nu. Vi kontaktade killen som hade sålt det till oss, för ett oerhört överpris, och hans medhjälpare på musikskolan kom och bytte ut en bränd transformator för en liten peng. Det var mitt fel, jag hade glömt att pianot gick på 110V och stoppade in det i väggen utan extern transformator. Nu är pianosladden stadigt fastbunden i transformatoruttaget så att det inte kan hända igen. Tillsammans med två japanska lättspelade och nylonsträngade gitarrer, som vi hittade begagnade, har vi nu även en musikalisk grundutrustning. Noter får vi skriva ut från nätet.

Jag har kollat upp en karateklubb som kanske kan vara något, vi blir i så fall de enda västerlänningarna. Vi får testa och se. Annars gäller gymmet på taket för att röra på sig, man promenerar inga längre sträckor i värmen. Christina har köpt en cykel som vi tar på kortare turer i grannskapet på smågator. Ikväll ska vi också testa att gå på svenskinnebandyn på ISPP Secondary, mest som en social grej. Jag är inte vidare intresserad av spelet, som jag inte ägnat mig åt sedan lumpen för exakt tjugo år sedan. Umgänget med andra svenskar är hittills ganska välutvecklat. Vi har som tidigare nämnts kontakter hemifrån som vi bl.a. åkte till Sihanoukville med förra helgen, och vi har varit borta på drink och bjudit på middag någon gång. Det internationella umgänget får vänta lite till.

Jag har ännu inte hunnit bli irriterad på de många skavanker som finns i samhället, men det kommer nog.  Än så länge dominerar känslan av att ha hamnat i en härlig och fascinerande stad, med vänliga människor och vackra omgivningar. Det enda riktigt frustrerande för en svensk Bror Duktig är att källsortering inte låter sig göras i någon vettig utsträckning. Det finns folk som går omkring med kärror med cykelklockor på och samlar in kartong, plast och burkar, men dem träffar man aldrig på så regelbundet, eller så nära hemmet, att man kan lämna något till dem. Men det känns tryggt att litegrann i alla fall tas omhand. Överhuvudtaget känns det som att det finns miljömässiga fördelar med hur man gör här, åker tuktuk, åker fyra på en moped, drar tunga lass med mopeder osv. Klart bättre än våra bilköer. Man skulle bara få bort alla urgamla äckliga lastbilar som spyr blårök. Lite järnväg skulle inte heller skada.

Ytterligare glimtar från Kambodja

Då tar vi det lite mer i ordning ...

Huset där vi bor, halvvägs upp, har en takterrass med gym och pool på våning 10. Det ligger precis vid   den avlånga parken vid Självständighetsmonumentet, så vi har fin utsikt från den stora balkongen på vår norrsida. Området är beläget strax utanför den mest centrala stan (BKK1) och har lite mer västerländsk prägel än andra delar av stan. Bland annat är det ganska många fina dyra hus, även om det fortfarande finns en del annat. Byggboomen är ännu i sin linda eftersom det fortfarande är svårt att bygga utan att fastna i korruptionens mekanismer, men det har börjat gå fort och lär accelerera. Om man vill veta exakt var vi bor på en karta går man till maps.google.com och slår upp "Khmer Basac Restaurant, Phnom Penh". Zoomar man in så ser man ett vitt höghus som ligger precis intill.

På Central Market kan man handla vad som helst, i stort sett. Fin gammal Art Deco-arkitektur men som överallt i Phnom Penh en bedagad skönhet. Det är svårt att hitta det man vill ha eftersom strumpor och borrmaskiner finns i samma butik och det finns hundratals butiker, de flesta utanför själva byggnaden under presenningar som färgar ljuset grönt och gör att svetten forsar. En butik är ett ca fyra kvadratmeter stort skåp med ett jalusi på framsidan. Eftersom det inte finns några lager ser man allt de har, och det gör det inte lättare att få en överblick. Klädstorlekar ses i regel från deras synvinkel, dvs XL är för litet för mig som har M hemma. Det mesta är kopior, allt från böcker (Lonely Planet etc.) till DVD:er och kläder. Möjligen är det original om det är koreanskt och förhållandevis dyrt. Vi har varit på ett par marknader till, men ännu inte på den stora klädmarknaden, kallad Ryska marknaden. Här går en del turister. I närheten finns det dyra och västerländskt orienterade varuhuset Sorya samt en bra busstation för fjärrbussar till resten av landet och de omgivande länderna.

 

Första kulturella utflykten gick till Wat Phnom, en tuktukfärd från oss norrut i innerstan. Templet ligger på den kulle varefter Phnom Penh är namngiven. De har både ett museum över stadens historia och själva templet, som är sevärt.

Familjen jobbar i gymmet.

Poolen på vårt tak. Övertäckta liggstolar gör att man slipper solen om man vill.

Nova och jag på fyrtiogradig picknick i parken utanför. Ovanpå hennes hatt skymtar Independence Monument, som är sisådär tjugo meter högt, ritat av den främsta företrädaren för New Khmer Architecture, Vann Molyvann.

Nya blommor till balkongerna inköptes under en av Christinas tvåtimmarsluncher. Vi ses alltså mitt på dagen och hon äter lunch hemma. Två underbara bouginvillea-träd samt lite annat.

Interiör från vår lägenhet. Nordisk minimalism möter tunga mahognymöbler. Pianot köpte vi av en musikskola. Vi testade det på plats, betalade minst tredubbelt vad det var värt, tog hem det och sedan funkar det inte. Jag slog upp modellen på nätet och det visar sig vara från 1988. Det gick nog lite väl fort där. Hoppas kunna löda ihop det på något vis. Vi får se det som välgörenhet.

Några mobilkamerabilder från våra första dagar

Fler och bättre bilder utlovas mycket snart. Tuktuk-färd på Sihanouk, världens snabbaste photoshoppning för visumkort, utmaning i bokaffären, fraktar hem elpianot, stor fin lekplats, stekta bilarver till middag samt nail art på Sonja

Hej fjärilarna

och välkomna till min mage till slut. Jag har varit kolugn fram till nu, men äntligen börjar det kännas ordentligt att förändringens vindar blåser, att allt det vardagliga vi gör kommer att kännas väldigt avlägset väldigt snart.

Executive summary: Det blir nog bra.

Jag saknar tydligen än så länge förmåga att skriva kortare inlägg. Det blev ju inget inlägg snart efter rekognosceringsresan som jag hade tänkt, så jag får dra de intryck som fortfarande finns kvar i mitt något överfulla minne. Alltnog, vi åkte med Thai Air via Bangkok till Phnom Penh den 28 maj och jag och barnen kom tillbaka redan den 2 juni medan C jobbade kvar en vecka i PP (gemenligen kallat "phnompan" bland blågula expats) med överlämningen av allt jobbrelaterat.

Väl anlända till den lilla flygplatsen möttes vi av den vägg av fuktig värme som vi känner igen från övriga besök i tropikerna, samt av projektbilen, en rejäl SUV, med chauffören Luk. Efter att ha stuvat in fem resväskor à 19.8 kg samt fem handbagage à 6.99 kg och fem "handväskor" (gissa var maxgränsen för medhavt bagage ligger?) och klämt in oss själva i bilen, fick vi våra första intryck av PPs trafik. Den är faktiskt inte så illa som på många andra ställen i området, men den kräver ändå ett förhållningssätt som vi inte är vana vid. Vid första anblicken verkar det vara ungefär så här:

• Det finns en hackordning, där varje nivå tar hänsyn till nivåerna ovanför men inte nödvändigtvis till dem under. Högst är SUVar, sedan bilar, sedan tuktuk och liknande motorcykeldrivna fordon, sedan motorcyklar (som mycket väl kan ta sju-åtta personer inklusive tvååringen som står på stänkskärmen framför styret), sedan skotrar, sedan cyklar och slutligen fotgängare. 
• Ingen stannar någonsin utom i större korsningar, man bara saktar ner lite och kör runt hindret. Om det innebär att man åker på fel sida av vägen, eller åt fel håll i rondellen eller liknande så må det vara hänt. Om det t.ex. finns en bensinmack i hörnet av kvarteret så kör man rakt igenom den istället för fram till gathörnet och svänger. De flesta kör mjukt och hyfsat sakta. Det är trångt, men det visas trots allt en viss hänsyn.
• Det är teoretisk högertrafik, men om man vet att man skall svänga vänster i nästa korsning kör man gärna in på vänstra kanten av vägen, förbi den mötande filen, och svänger när det är dags.
• Vi såg två övergångsställen mitt i stan, men ingen verkade bry sig om att de fanns. Går över gatan gör man när det kommer något färre fordon och det gör man bestämt utan att tveka, då går det bra. Alltså läge att hålla ihop gruppen.

Kort sagt, skall man köra själv så gör man klokt i att dels känna in trafiken först under ett par veckor, och sedan skaffa sig tillgång till en SUV. Faktum är att det är precis vad vi har gjort: Mot en månatlig avgift disponerar vi den ovannämnda projektbilen då den inte används av projektet, dvs efter 17 på fredagar, på helger och på de talrika "public holidays" som utgör ungefär sex veckor och några strödagar under året. Återstår att fixa ett kambodjanskt körkort, men det skall väl gå, även om det kan ta tid i ett av världens mest korrupta länder om man inte vill betala extra för att de skall göra sitt jobb.

Staden är ungefär som Stockholm i storlek, dvs inte ofattbart stor men heller inget man lär känna på en vecka. Det finns ytterst lite offentliga institutioner såsom museer, konserthus och annat, däremot ett nöjesfält med förmodat livsfarliga åkattraktioner mitt i stan och en och annan lekpark med offentlig pool. Bebyggelsen är än så länge mestadels en eller två våningar, men börjar så sakteliga att kryddas med höghus. Tyvärr gör korruptionen att många byggprojekt kör i diket och lämnas halvfärdiga, så det är ännu ingen riktig byggboom att tala om. Trots det tror jag att staden kommer att se ganska annorlunda ut om femton år. Jag fick låna en utmärkt men numera indragen bok om New Khmer Architecture, en modern nationellt präglad stil och en period som sträckte sig mellan 1953 och 1970, dvs under den korta "lyckliga" period i Kambodjas historia som präglades av nyvunnen självständighet och framåtskridande innan USA:s bombningar och senare Röda Khmererna trasade sönder landet totalt. Tyvärr verkar det som att myndigheterna inte är så noga med att dessa fina modernistiska byggnader underhålls, utan de rivs så fort någon kommer med en tillräckligt stor sedelbunt och vill ha marken. Tragiskt.

Det man inte gillar med gatubilden är att trottoarerna i många fall verkar skötas av fastighetsägarna, med nivåskillnader och eftersatt underhåll som följd, samt att det pågår väldigt mycket på trottoarerna som gör att det blir enklare att gå ut i gatan för att överhuvudtaget komma fram. Att gå i stan med barnvagn är en utmaning; det blir mycket lyfta och köra runt hinder. Som västerlänning är man förstås också ovan vid lukterna (priset togs av när folk torkade rått flugigt kött under brännande sol mitt på dagen) och att det är så smutsigt nästan överallt. Man vill inte gärna gå där barfota eller trampa fel alltför mycket.

Vi inkvarterades på ett lägenhetshotell vid namn Palm Place i närheten av Independence Square, ett par hundra meter från lägenheten där vi sedan skall bo, i hjärtat av det moderna PP. Det ligger i närheten av kungliga palatset, men vi såg det aldrig under vistelsen. Kommersiellt ligger det hyfsat till även om man behöver tuktuk för att handla något mer än vatten. Närmaste snabbköp (med västerländskt utbud och dito priser) hittade vi i det lilla shoppingcentret Paragon, och på gångavstånd fanns en liten gata med några restauranger och lite konstgallerier och liknande. Överallt finns hål i väggen där man kan få tag på billig mat, klippa håret, fixa naglarna och liknande. 

Det kommersiella livet är annars koncentrerat till några marknader på olika platser i stan, samt till några närmast skråliknande gator där t.ex. musikinstrument eller hemelektronik saluförs av ett stort antal affärer i ett begränsat område. Det som stör mig personligen är att man aldrig kan veta om man gör en bra affär: Vissa saker som kambodjanerna själva inte har råd med i någon större utsträckning är svindyra och skall vara det eftersom sakerna är importerade. Vissa saker använder kambodjanerna också (mobiltelefoner, abonnemang, elektricitet) och då finns ofta ett pris för kambodjanerna och ett annat för "barang" (vita, västerlänningar). Andra saker kan man köpa riktigt billigt, men eftersom priset inte är fast blir man i regel uppskörtad. Oftast är märkena andra än de man känner till, så man vet ingenting om kvaliteten, och den är säkerligen inte den högsta.

Vi blev inbjudna till två svenska familjer under tiden vi var där; en som har barn på iCAN, den brittiska skola som vi hoppas få in alla våra barn på, och sedan förstås till A&J, vars barn har gått på dagis med våra i Stockholm. Mycket trevliga tillställningar bådadera. Dessutom fick vi komma och äta lunch hos C:s företrädare på jobbet, i vår kommande lägenhet! Som tidigare nämnts består den av två ihopslagna treor med totalt fyra sovrum och fyra badrum. Den är riktigt stor, riktigt fräsch, ligger på femte våningen med vidsträckt utsikt och är till stor del möblerad, dels eftersom huset står för en del och dels eftersom vi köper en del av C:s företrädares möblemang. Svindyrt Internetsnöre på 128 kbit/s ingår, räcker enligt uppgift för Skype men inte för SVT Play. En skön detalj är att vi genom att låta det blåsa genom lägenheten kan spara in en hel del elkostnader för luftkonditionering. De två ihopslagna vardagsrummen med varsin balkong blir ett naturligt tillhåll för en "ledig" pappa, och ett av köken kommer regelmässigt att befolkas av vår hushållerska Siek Lim, som även hon övertas från C:s företrädare. Hon har alltså varit i en svensk familj i tre år redan, kan en del engelska och kan om det kniper laga en del "svensk" mat såsom pannkakor, lasagne och kanelbullar.

Anledningen till att vi tog med alla barn till PP denna gång var ju att barnens engelska skulle värderas av skolan för att se om de kunde tillräckligt för att kunna tillgodogöra sig läroplanen, och så skedde också. Både David och Sonja fick till vår stora lättnad godkänt. Efter att tidigare ha meddelat att det nog inte fanns plats till Sonja i hennes årskurs fick vi nu veta att det fanns plats för Sonja men inte för David, och först i morgon (17 juli) kommer de att ha det möte då de bestämmer klassens storlek och sammansättning inför det kommande läsåret. Det är alltså ganska spännande nu. (Se där en cliffhanger!) Å andra sidan säger många av dem som fått plats på skolan att de också har svävat i ovisshet ända tills en vecka innan skolstart innan det löst sig, så det är ingen ovanlig situation vi befinner oss i. Tyvärr är vi ganska dåligt förberedda på vad vi skall göra om det bara inte finns plats för David. Det troligaste är hemundervisning, med eller utan hjälp av svensk skola. Sofia Distans brukar hänvisas till, men de har bara årskurserna 6-9 eller 7-9 och David skall börja i femman. De har sommarstängt just nu, så vi vet inte om det går att arrangera något. Fortsättning följer.

Hemresan var ingen underbar upplevelse. På flygplatsen kände jag en konstig känsla i magen som senare utvecklades till fullskaligt magpaj under flygresan hem, ensam med tre barn. Så jag satt en timme plus tre timmar transfer i Bangkok plus elva timmar till på toa medan tjejerna turligt nog sov större delen av resan och David i vanlig ordning spelade sig rödögd på diverse elektroniska manicker natten igenom. Det tog mig närmare en vecka innan jag åt helt normalt igen. Boven var troligen en iskaffe jag druckit samma dag. Is är normalt gjord på kranvatten, och PPs kranvatten anbefalles icke till något annat är tvätt och möjligen tandborstning. Nu vet ni det från en säker källa.

På hemmafronten har vi fortsatt att göra diverse ärenden för att bli klara för resan:

• Sagt upp TV-licensen
• Inkvarterat några krukväxter, pärmar med viktiga papper och vår enorma scannerskrivarefaxkopiatormultifunktionsapparat
• Fixat backuper på allt digitalt
• Eftersänt posten
• Lämnat nycklar till hyresgästerna
• Beställt flyttstädning till den 24:e
• Lämnat in de sista jobbfakturorna
• Lämnat över våra chefsfunktioner till vikarierna
• C har lämnat dator och mobil till SCB samt köpt en trehundrakronorsmobil att ha i Sverige
• Åkt till Myrorna med allt från barnböcker till cyklar
• samt packat våra lägenhetsförråd så till den milda grad att de bågnar av våra personliga tillhörigheter. Lägenheten i stan är nu ett ganska opersonligt, men fullt möblerat, månlandskap sånär som på bokhyllan där jag förvarar min konstboksamling samt pocketbiblioteket på gästtoaväggen. Hade det varit lite trendigare hade man sannolikt vrålat "Homestaging!"

Kvar är i stort sett att ställa av bilen, packa det sista av det som skall med till PP i väskor och att beställa taxi till flyget.

Men vi har också haft svensk semester och svensk sommar under några veckor på landet och på västkusten, och inte minst eftersom dessa är sig så lika så känns det tidvis abstrakt att vi snart har en annan tillvaro. Det blir som att vi liksom pausar vårt svenska liv ett år i taget, i tron att allt skall vara sig precis likt när vi kommer tillbaka, och det vet vi ju är fel. Vår kambodjanska tidskapsel kommer inte heller att vara statisk, och även vi kommer att förändras under tiden. Det skall bli intressant att se hur.

Jag hoppas på ett inlägg till innan vi åker, men det blir kortare och innehåller förhoppningsvis mer info om hur det går med Davids skolplats. Annars får ni hålla tummarna för att allt går bra den 25:e!