Hej fjärilarna

och välkomna till min mage till slut. Jag har varit kolugn fram till nu, men äntligen börjar det kännas ordentligt att förändringens vindar blåser, att allt det vardagliga vi gör kommer att kännas väldigt avlägset väldigt snart.

Executive summary: Det blir nog bra.

Jag saknar tydligen än så länge förmåga att skriva kortare inlägg. Det blev ju inget inlägg snart efter rekognosceringsresan som jag hade tänkt, så jag får dra de intryck som fortfarande finns kvar i mitt något överfulla minne. Alltnog, vi åkte med Thai Air via Bangkok till Phnom Penh den 28 maj och jag och barnen kom tillbaka redan den 2 juni medan C jobbade kvar en vecka i PP (gemenligen kallat "phnompan" bland blågula expats) med överlämningen av allt jobbrelaterat.

Väl anlända till den lilla flygplatsen möttes vi av den vägg av fuktig värme som vi känner igen från övriga besök i tropikerna, samt av projektbilen, en rejäl SUV, med chauffören Luk. Efter att ha stuvat in fem resväskor à 19.8 kg samt fem handbagage à 6.99 kg och fem "handväskor" (gissa var maxgränsen för medhavt bagage ligger?) och klämt in oss själva i bilen, fick vi våra första intryck av PPs trafik. Den är faktiskt inte så illa som på många andra ställen i området, men den kräver ändå ett förhållningssätt som vi inte är vana vid. Vid första anblicken verkar det vara ungefär så här:

• Det finns en hackordning, där varje nivå tar hänsyn till nivåerna ovanför men inte nödvändigtvis till dem under. Högst är SUVar, sedan bilar, sedan tuktuk och liknande motorcykeldrivna fordon, sedan motorcyklar (som mycket väl kan ta sju-åtta personer inklusive tvååringen som står på stänkskärmen framför styret), sedan skotrar, sedan cyklar och slutligen fotgängare. 
• Ingen stannar någonsin utom i större korsningar, man bara saktar ner lite och kör runt hindret. Om det innebär att man åker på fel sida av vägen, eller åt fel håll i rondellen eller liknande så må det vara hänt. Om det t.ex. finns en bensinmack i hörnet av kvarteret så kör man rakt igenom den istället för fram till gathörnet och svänger. De flesta kör mjukt och hyfsat sakta. Det är trångt, men det visas trots allt en viss hänsyn.
• Det är teoretisk högertrafik, men om man vet att man skall svänga vänster i nästa korsning kör man gärna in på vänstra kanten av vägen, förbi den mötande filen, och svänger när det är dags.
• Vi såg två övergångsställen mitt i stan, men ingen verkade bry sig om att de fanns. Går över gatan gör man när det kommer något färre fordon och det gör man bestämt utan att tveka, då går det bra. Alltså läge att hålla ihop gruppen.

Kort sagt, skall man köra själv så gör man klokt i att dels känna in trafiken först under ett par veckor, och sedan skaffa sig tillgång till en SUV. Faktum är att det är precis vad vi har gjort: Mot en månatlig avgift disponerar vi den ovannämnda projektbilen då den inte används av projektet, dvs efter 17 på fredagar, på helger och på de talrika "public holidays" som utgör ungefär sex veckor och några strödagar under året. Återstår att fixa ett kambodjanskt körkort, men det skall väl gå, även om det kan ta tid i ett av världens mest korrupta länder om man inte vill betala extra för att de skall göra sitt jobb.

Staden är ungefär som Stockholm i storlek, dvs inte ofattbart stor men heller inget man lär känna på en vecka. Det finns ytterst lite offentliga institutioner såsom museer, konserthus och annat, däremot ett nöjesfält med förmodat livsfarliga åkattraktioner mitt i stan och en och annan lekpark med offentlig pool. Bebyggelsen är än så länge mestadels en eller två våningar, men börjar så sakteliga att kryddas med höghus. Tyvärr gör korruptionen att många byggprojekt kör i diket och lämnas halvfärdiga, så det är ännu ingen riktig byggboom att tala om. Trots det tror jag att staden kommer att se ganska annorlunda ut om femton år. Jag fick låna en utmärkt men numera indragen bok om New Khmer Architecture, en modern nationellt präglad stil och en period som sträckte sig mellan 1953 och 1970, dvs under den korta "lyckliga" period i Kambodjas historia som präglades av nyvunnen självständighet och framåtskridande innan USA:s bombningar och senare Röda Khmererna trasade sönder landet totalt. Tyvärr verkar det som att myndigheterna inte är så noga med att dessa fina modernistiska byggnader underhålls, utan de rivs så fort någon kommer med en tillräckligt stor sedelbunt och vill ha marken. Tragiskt.

Det man inte gillar med gatubilden är att trottoarerna i många fall verkar skötas av fastighetsägarna, med nivåskillnader och eftersatt underhåll som följd, samt att det pågår väldigt mycket på trottoarerna som gör att det blir enklare att gå ut i gatan för att överhuvudtaget komma fram. Att gå i stan med barnvagn är en utmaning; det blir mycket lyfta och köra runt hinder. Som västerlänning är man förstås också ovan vid lukterna (priset togs av när folk torkade rått flugigt kött under brännande sol mitt på dagen) och att det är så smutsigt nästan överallt. Man vill inte gärna gå där barfota eller trampa fel alltför mycket.

Vi inkvarterades på ett lägenhetshotell vid namn Palm Place i närheten av Independence Square, ett par hundra meter från lägenheten där vi sedan skall bo, i hjärtat av det moderna PP. Det ligger i närheten av kungliga palatset, men vi såg det aldrig under vistelsen. Kommersiellt ligger det hyfsat till även om man behöver tuktuk för att handla något mer än vatten. Närmaste snabbköp (med västerländskt utbud och dito priser) hittade vi i det lilla shoppingcentret Paragon, och på gångavstånd fanns en liten gata med några restauranger och lite konstgallerier och liknande. Överallt finns hål i väggen där man kan få tag på billig mat, klippa håret, fixa naglarna och liknande. 

Det kommersiella livet är annars koncentrerat till några marknader på olika platser i stan, samt till några närmast skråliknande gator där t.ex. musikinstrument eller hemelektronik saluförs av ett stort antal affärer i ett begränsat område. Det som stör mig personligen är att man aldrig kan veta om man gör en bra affär: Vissa saker som kambodjanerna själva inte har råd med i någon större utsträckning är svindyra och skall vara det eftersom sakerna är importerade. Vissa saker använder kambodjanerna också (mobiltelefoner, abonnemang, elektricitet) och då finns ofta ett pris för kambodjanerna och ett annat för "barang" (vita, västerlänningar). Andra saker kan man köpa riktigt billigt, men eftersom priset inte är fast blir man i regel uppskörtad. Oftast är märkena andra än de man känner till, så man vet ingenting om kvaliteten, och den är säkerligen inte den högsta.

Vi blev inbjudna till två svenska familjer under tiden vi var där; en som har barn på iCAN, den brittiska skola som vi hoppas få in alla våra barn på, och sedan förstås till A&J, vars barn har gått på dagis med våra i Stockholm. Mycket trevliga tillställningar bådadera. Dessutom fick vi komma och äta lunch hos C:s företrädare på jobbet, i vår kommande lägenhet! Som tidigare nämnts består den av två ihopslagna treor med totalt fyra sovrum och fyra badrum. Den är riktigt stor, riktigt fräsch, ligger på femte våningen med vidsträckt utsikt och är till stor del möblerad, dels eftersom huset står för en del och dels eftersom vi köper en del av C:s företrädares möblemang. Svindyrt Internetsnöre på 128 kbit/s ingår, räcker enligt uppgift för Skype men inte för SVT Play. En skön detalj är att vi genom att låta det blåsa genom lägenheten kan spara in en hel del elkostnader för luftkonditionering. De två ihopslagna vardagsrummen med varsin balkong blir ett naturligt tillhåll för en "ledig" pappa, och ett av köken kommer regelmässigt att befolkas av vår hushållerska Siek Lim, som även hon övertas från C:s företrädare. Hon har alltså varit i en svensk familj i tre år redan, kan en del engelska och kan om det kniper laga en del "svensk" mat såsom pannkakor, lasagne och kanelbullar.

Anledningen till att vi tog med alla barn till PP denna gång var ju att barnens engelska skulle värderas av skolan för att se om de kunde tillräckligt för att kunna tillgodogöra sig läroplanen, och så skedde också. Både David och Sonja fick till vår stora lättnad godkänt. Efter att tidigare ha meddelat att det nog inte fanns plats till Sonja i hennes årskurs fick vi nu veta att det fanns plats för Sonja men inte för David, och först i morgon (17 juli) kommer de att ha det möte då de bestämmer klassens storlek och sammansättning inför det kommande läsåret. Det är alltså ganska spännande nu. (Se där en cliffhanger!) Å andra sidan säger många av dem som fått plats på skolan att de också har svävat i ovisshet ända tills en vecka innan skolstart innan det löst sig, så det är ingen ovanlig situation vi befinner oss i. Tyvärr är vi ganska dåligt förberedda på vad vi skall göra om det bara inte finns plats för David. Det troligaste är hemundervisning, med eller utan hjälp av svensk skola. Sofia Distans brukar hänvisas till, men de har bara årskurserna 6-9 eller 7-9 och David skall börja i femman. De har sommarstängt just nu, så vi vet inte om det går att arrangera något. Fortsättning följer.

Hemresan var ingen underbar upplevelse. På flygplatsen kände jag en konstig känsla i magen som senare utvecklades till fullskaligt magpaj under flygresan hem, ensam med tre barn. Så jag satt en timme plus tre timmar transfer i Bangkok plus elva timmar till på toa medan tjejerna turligt nog sov större delen av resan och David i vanlig ordning spelade sig rödögd på diverse elektroniska manicker natten igenom. Det tog mig närmare en vecka innan jag åt helt normalt igen. Boven var troligen en iskaffe jag druckit samma dag. Is är normalt gjord på kranvatten, och PPs kranvatten anbefalles icke till något annat är tvätt och möjligen tandborstning. Nu vet ni det från en säker källa.

På hemmafronten har vi fortsatt att göra diverse ärenden för att bli klara för resan:

• Sagt upp TV-licensen
• Inkvarterat några krukväxter, pärmar med viktiga papper och vår enorma scannerskrivarefaxkopiatormultifunktionsapparat
• Fixat backuper på allt digitalt
• Eftersänt posten
• Lämnat nycklar till hyresgästerna
• Beställt flyttstädning till den 24:e
• Lämnat in de sista jobbfakturorna
• Lämnat över våra chefsfunktioner till vikarierna
• C har lämnat dator och mobil till SCB samt köpt en trehundrakronorsmobil att ha i Sverige
• Åkt till Myrorna med allt från barnböcker till cyklar
• samt packat våra lägenhetsförråd så till den milda grad att de bågnar av våra personliga tillhörigheter. Lägenheten i stan är nu ett ganska opersonligt, men fullt möblerat, månlandskap sånär som på bokhyllan där jag förvarar min konstboksamling samt pocketbiblioteket på gästtoaväggen. Hade det varit lite trendigare hade man sannolikt vrålat "Homestaging!"

Kvar är i stort sett att ställa av bilen, packa det sista av det som skall med till PP i väskor och att beställa taxi till flyget.

Men vi har också haft svensk semester och svensk sommar under några veckor på landet och på västkusten, och inte minst eftersom dessa är sig så lika så känns det tidvis abstrakt att vi snart har en annan tillvaro. Det blir som att vi liksom pausar vårt svenska liv ett år i taget, i tron att allt skall vara sig precis likt när vi kommer tillbaka, och det vet vi ju är fel. Vår kambodjanska tidskapsel kommer inte heller att vara statisk, och även vi kommer att förändras under tiden. Det skall bli intressant att se hur.

Jag hoppas på ett inlägg till innan vi åker, men det blir kortare och innehåller förhoppningsvis mer info om hur det går med Davids skolplats. Annars får ni hålla tummarna för att allt går bra den 25:e!