Några mobilkamerabilder från våra första dagar

Fler och bättre bilder utlovas mycket snart. Tuktuk-färd på Sihanouk, världens snabbaste photoshoppning för visumkort, utmaning i bokaffären, fraktar hem elpianot, stor fin lekplats, stekta bilarver till middag samt nail art på Sonja

Hej fjärilarna

och välkomna till min mage till slut. Jag har varit kolugn fram till nu, men äntligen börjar det kännas ordentligt att förändringens vindar blåser, att allt det vardagliga vi gör kommer att kännas väldigt avlägset väldigt snart.

Executive summary: Det blir nog bra.

Jag saknar tydligen än så länge förmåga att skriva kortare inlägg. Det blev ju inget inlägg snart efter rekognosceringsresan som jag hade tänkt, så jag får dra de intryck som fortfarande finns kvar i mitt något överfulla minne. Alltnog, vi åkte med Thai Air via Bangkok till Phnom Penh den 28 maj och jag och barnen kom tillbaka redan den 2 juni medan C jobbade kvar en vecka i PP (gemenligen kallat "phnompan" bland blågula expats) med överlämningen av allt jobbrelaterat.

Väl anlända till den lilla flygplatsen möttes vi av den vägg av fuktig värme som vi känner igen från övriga besök i tropikerna, samt av projektbilen, en rejäl SUV, med chauffören Luk. Efter att ha stuvat in fem resväskor à 19.8 kg samt fem handbagage à 6.99 kg och fem "handväskor" (gissa var maxgränsen för medhavt bagage ligger?) och klämt in oss själva i bilen, fick vi våra första intryck av PPs trafik. Den är faktiskt inte så illa som på många andra ställen i området, men den kräver ändå ett förhållningssätt som vi inte är vana vid. Vid första anblicken verkar det vara ungefär så här:

• Det finns en hackordning, där varje nivå tar hänsyn till nivåerna ovanför men inte nödvändigtvis till dem under. Högst är SUVar, sedan bilar, sedan tuktuk och liknande motorcykeldrivna fordon, sedan motorcyklar (som mycket väl kan ta sju-åtta personer inklusive tvååringen som står på stänkskärmen framför styret), sedan skotrar, sedan cyklar och slutligen fotgängare. 
• Ingen stannar någonsin utom i större korsningar, man bara saktar ner lite och kör runt hindret. Om det innebär att man åker på fel sida av vägen, eller åt fel håll i rondellen eller liknande så må det vara hänt. Om det t.ex. finns en bensinmack i hörnet av kvarteret så kör man rakt igenom den istället för fram till gathörnet och svänger. De flesta kör mjukt och hyfsat sakta. Det är trångt, men det visas trots allt en viss hänsyn.
• Det är teoretisk högertrafik, men om man vet att man skall svänga vänster i nästa korsning kör man gärna in på vänstra kanten av vägen, förbi den mötande filen, och svänger när det är dags.
• Vi såg två övergångsställen mitt i stan, men ingen verkade bry sig om att de fanns. Går över gatan gör man när det kommer något färre fordon och det gör man bestämt utan att tveka, då går det bra. Alltså läge att hålla ihop gruppen.

Kort sagt, skall man köra själv så gör man klokt i att dels känna in trafiken först under ett par veckor, och sedan skaffa sig tillgång till en SUV. Faktum är att det är precis vad vi har gjort: Mot en månatlig avgift disponerar vi den ovannämnda projektbilen då den inte används av projektet, dvs efter 17 på fredagar, på helger och på de talrika "public holidays" som utgör ungefär sex veckor och några strödagar under året. Återstår att fixa ett kambodjanskt körkort, men det skall väl gå, även om det kan ta tid i ett av världens mest korrupta länder om man inte vill betala extra för att de skall göra sitt jobb.

Staden är ungefär som Stockholm i storlek, dvs inte ofattbart stor men heller inget man lär känna på en vecka. Det finns ytterst lite offentliga institutioner såsom museer, konserthus och annat, däremot ett nöjesfält med förmodat livsfarliga åkattraktioner mitt i stan och en och annan lekpark med offentlig pool. Bebyggelsen är än så länge mestadels en eller två våningar, men börjar så sakteliga att kryddas med höghus. Tyvärr gör korruptionen att många byggprojekt kör i diket och lämnas halvfärdiga, så det är ännu ingen riktig byggboom att tala om. Trots det tror jag att staden kommer att se ganska annorlunda ut om femton år. Jag fick låna en utmärkt men numera indragen bok om New Khmer Architecture, en modern nationellt präglad stil och en period som sträckte sig mellan 1953 och 1970, dvs under den korta "lyckliga" period i Kambodjas historia som präglades av nyvunnen självständighet och framåtskridande innan USA:s bombningar och senare Röda Khmererna trasade sönder landet totalt. Tyvärr verkar det som att myndigheterna inte är så noga med att dessa fina modernistiska byggnader underhålls, utan de rivs så fort någon kommer med en tillräckligt stor sedelbunt och vill ha marken. Tragiskt.

Det man inte gillar med gatubilden är att trottoarerna i många fall verkar skötas av fastighetsägarna, med nivåskillnader och eftersatt underhåll som följd, samt att det pågår väldigt mycket på trottoarerna som gör att det blir enklare att gå ut i gatan för att överhuvudtaget komma fram. Att gå i stan med barnvagn är en utmaning; det blir mycket lyfta och köra runt hinder. Som västerlänning är man förstås också ovan vid lukterna (priset togs av när folk torkade rått flugigt kött under brännande sol mitt på dagen) och att det är så smutsigt nästan överallt. Man vill inte gärna gå där barfota eller trampa fel alltför mycket.

Vi inkvarterades på ett lägenhetshotell vid namn Palm Place i närheten av Independence Square, ett par hundra meter från lägenheten där vi sedan skall bo, i hjärtat av det moderna PP. Det ligger i närheten av kungliga palatset, men vi såg det aldrig under vistelsen. Kommersiellt ligger det hyfsat till även om man behöver tuktuk för att handla något mer än vatten. Närmaste snabbköp (med västerländskt utbud och dito priser) hittade vi i det lilla shoppingcentret Paragon, och på gångavstånd fanns en liten gata med några restauranger och lite konstgallerier och liknande. Överallt finns hål i väggen där man kan få tag på billig mat, klippa håret, fixa naglarna och liknande. 

Det kommersiella livet är annars koncentrerat till några marknader på olika platser i stan, samt till några närmast skråliknande gator där t.ex. musikinstrument eller hemelektronik saluförs av ett stort antal affärer i ett begränsat område. Det som stör mig personligen är att man aldrig kan veta om man gör en bra affär: Vissa saker som kambodjanerna själva inte har råd med i någon större utsträckning är svindyra och skall vara det eftersom sakerna är importerade. Vissa saker använder kambodjanerna också (mobiltelefoner, abonnemang, elektricitet) och då finns ofta ett pris för kambodjanerna och ett annat för "barang" (vita, västerlänningar). Andra saker kan man köpa riktigt billigt, men eftersom priset inte är fast blir man i regel uppskörtad. Oftast är märkena andra än de man känner till, så man vet ingenting om kvaliteten, och den är säkerligen inte den högsta.

Vi blev inbjudna till två svenska familjer under tiden vi var där; en som har barn på iCAN, den brittiska skola som vi hoppas få in alla våra barn på, och sedan förstås till A&J, vars barn har gått på dagis med våra i Stockholm. Mycket trevliga tillställningar bådadera. Dessutom fick vi komma och äta lunch hos C:s företrädare på jobbet, i vår kommande lägenhet! Som tidigare nämnts består den av två ihopslagna treor med totalt fyra sovrum och fyra badrum. Den är riktigt stor, riktigt fräsch, ligger på femte våningen med vidsträckt utsikt och är till stor del möblerad, dels eftersom huset står för en del och dels eftersom vi köper en del av C:s företrädares möblemang. Svindyrt Internetsnöre på 128 kbit/s ingår, räcker enligt uppgift för Skype men inte för SVT Play. En skön detalj är att vi genom att låta det blåsa genom lägenheten kan spara in en hel del elkostnader för luftkonditionering. De två ihopslagna vardagsrummen med varsin balkong blir ett naturligt tillhåll för en "ledig" pappa, och ett av köken kommer regelmässigt att befolkas av vår hushållerska Siek Lim, som även hon övertas från C:s företrädare. Hon har alltså varit i en svensk familj i tre år redan, kan en del engelska och kan om det kniper laga en del "svensk" mat såsom pannkakor, lasagne och kanelbullar.

Anledningen till att vi tog med alla barn till PP denna gång var ju att barnens engelska skulle värderas av skolan för att se om de kunde tillräckligt för att kunna tillgodogöra sig läroplanen, och så skedde också. Både David och Sonja fick till vår stora lättnad godkänt. Efter att tidigare ha meddelat att det nog inte fanns plats till Sonja i hennes årskurs fick vi nu veta att det fanns plats för Sonja men inte för David, och först i morgon (17 juli) kommer de att ha det möte då de bestämmer klassens storlek och sammansättning inför det kommande läsåret. Det är alltså ganska spännande nu. (Se där en cliffhanger!) Å andra sidan säger många av dem som fått plats på skolan att de också har svävat i ovisshet ända tills en vecka innan skolstart innan det löst sig, så det är ingen ovanlig situation vi befinner oss i. Tyvärr är vi ganska dåligt förberedda på vad vi skall göra om det bara inte finns plats för David. Det troligaste är hemundervisning, med eller utan hjälp av svensk skola. Sofia Distans brukar hänvisas till, men de har bara årskurserna 6-9 eller 7-9 och David skall börja i femman. De har sommarstängt just nu, så vi vet inte om det går att arrangera något. Fortsättning följer.

Hemresan var ingen underbar upplevelse. På flygplatsen kände jag en konstig känsla i magen som senare utvecklades till fullskaligt magpaj under flygresan hem, ensam med tre barn. Så jag satt en timme plus tre timmar transfer i Bangkok plus elva timmar till på toa medan tjejerna turligt nog sov större delen av resan och David i vanlig ordning spelade sig rödögd på diverse elektroniska manicker natten igenom. Det tog mig närmare en vecka innan jag åt helt normalt igen. Boven var troligen en iskaffe jag druckit samma dag. Is är normalt gjord på kranvatten, och PPs kranvatten anbefalles icke till något annat är tvätt och möjligen tandborstning. Nu vet ni det från en säker källa.

På hemmafronten har vi fortsatt att göra diverse ärenden för att bli klara för resan:

• Sagt upp TV-licensen
• Inkvarterat några krukväxter, pärmar med viktiga papper och vår enorma scannerskrivarefaxkopiatormultifunktionsapparat
• Fixat backuper på allt digitalt
• Eftersänt posten
• Lämnat nycklar till hyresgästerna
• Beställt flyttstädning till den 24:e
• Lämnat in de sista jobbfakturorna
• Lämnat över våra chefsfunktioner till vikarierna
• C har lämnat dator och mobil till SCB samt köpt en trehundrakronorsmobil att ha i Sverige
• Åkt till Myrorna med allt från barnböcker till cyklar
• samt packat våra lägenhetsförråd så till den milda grad att de bågnar av våra personliga tillhörigheter. Lägenheten i stan är nu ett ganska opersonligt, men fullt möblerat, månlandskap sånär som på bokhyllan där jag förvarar min konstboksamling samt pocketbiblioteket på gästtoaväggen. Hade det varit lite trendigare hade man sannolikt vrålat "Homestaging!"

Kvar är i stort sett att ställa av bilen, packa det sista av det som skall med till PP i väskor och att beställa taxi till flyget.

Men vi har också haft svensk semester och svensk sommar under några veckor på landet och på västkusten, och inte minst eftersom dessa är sig så lika så känns det tidvis abstrakt att vi snart har en annan tillvaro. Det blir som att vi liksom pausar vårt svenska liv ett år i taget, i tron att allt skall vara sig precis likt när vi kommer tillbaka, och det vet vi ju är fel. Vår kambodjanska tidskapsel kommer inte heller att vara statisk, och även vi kommer att förändras under tiden. Det skall bli intressant att se hur.

Jag hoppas på ett inlägg till innan vi åker, men det blir kortare och innehåller förhoppningsvis mer info om hur det går med Davids skolplats. Annars får ni hålla tummarna för att allt går bra den 25:e!

Rekognosceringsresa denna vecka ...

Oj

vad tiden går när man har roligt/mycket att göra/barn/ett liv (nåja)/många järn i många eldar/fingrarna i varenda syltburk. Förberedelserna för Kambodja pågår för fullt, och i morgon åker vi dit hela familjen för första gången för att rekognoscera, skriva hyresavtal med bostaden och låta barnen träffa skolorna. Dessutom kommer vi att träffa några svenska familjer varav vi känner en sedan tidigare. Christina stannar en vecka till för att förbereda övertagandet på jobbet, men jag och barnen reser hem efter första veckan. Det är nog bra att förbereda oss mentalt på vad som kommer, uppleva solen och värmen, kaoset och trafiken, gatubilden och maten, marknaderna och språksvårigheterna. Jag hoppas slippa släpa magsjuka barn tillbaka på flyget om en vecka, men för det finns inga garantier alls.

Här har vi fixat miljoner småärenden sedan sist, och av de två stora frågorna från sist ("Var ska barnen gå i  skola?" och "Var ska vi bo?") så har den senare löst sig och ersatts av "Vad gör vi av lägenheten i Stockholm?", mer om detta nedan.

Småärendena varierar egentligen ganska mycket i storlek, men bl.a. har vi

• Vaccinerat oss med sprutor mot en massa äckligt. Druckit Dukoral och knaprat tyfoidkapslar med levande vaccin
• Plockat ut malariaprofylax att använda på utflykter till utsatta landsdelar
• Anmält utlandsvistelsen till Skattemyndigheten och Försäkringskassan
• Förnyat Visa-kort m.m. så att de håller hela vistelsen
• Förnyat passen
• Öppnat konto i ICA-banken som inte har några avgifter för utlandsuttag(!)
• Sagt upp SATS-kort
• Sagt upp Davids mobilabonnemang
• Sagt upp förskoleplatsen och omedelbart därefter ställt henne i kö igen till hösten 2014
• Sagt upp skol- och fritidsplatserna
• Fått barnens stackars nuvarande skollärare att i flera omgångar skriva rekommendationsbrev och fylla i blanketter
• Fixat autogiro eller e-faktura på allt som är rimligt
• Tagit över egna jobbmobilens abonnemang och förberett att göra dem till kontantkortsabonnemang under tiden, så att vi skall kunna använda dem när vi är hemma på somrarna. Det finns kuponger att köpa som ger fri surf under en begränsad tid!
• Gått till tandläkaren
• Bokat stor läkarundersökning i juni
• Hittat ett ställe nära Arlanda där vi kan ställa bilen skyddat i två år
• Bytt försäkringar till ett bolag som medger andrahandsuthyrning av bostad
• Rensat pärmar med viktiga papper så att de också kan inackorderas på lämpligt sätt
• Kontaktat en lägenhetsförmedling (apartment.se) som även har visat lägenheten för några möjliga hyresgäster, men inget napp ännu. Tyvärr har vår bostadsrättsförenings stadgar klausuler mot uthyrning till juridisk person, så vi får se om det alls är en framkomlig väg, se nedan
• Sagt upp garageplatsen (eftersom vi inte får andrahandsuthyra den)
• Förberett inackordering av större krukväxter som vi vill ha tilbaka
• Förberett eftersändning av post till någon som samlar upp den i Sverige och kan vidarebefordra/skanna/sortera efter behov
• Förberett visum
• Börjat tömma lägenheten genom att packa/slänga/skänka/sälja/deponera saker

Några saker gör man smidigast först när det är dags, som att

• Pausa fasta telefonen (Telia behåller vårt nummer och lägger en röstbrevlåda på det mot en mindre avgift)
• Ställa av bilen

Utöver detta förbereder vi oss på jobbet genom att lämna över uppgifter till våra respektive vikarier och i mitt fall säga upp det konsultuppdrag jag sitter på (Postkodlotteriet). Jag jobbar fram till midsommar och tar sedan tjänstledigt i två år. Vi har läst mängder av engelska med barnen (Sonja jobbar i treans bok och David i femmans. Första Harry Potter på engelska är avklarad och vi har börjat på Hemligheternas Kammare). Dessutom läser vi mycket om Sydostasien i allmänhet och Kambodja i synnerhet, bl.a. "Pol Pots leende", "Lonely Planet's Guide to Cambodia" och den utmärkta "Culture Shock! Cambodia: A Survival Guide to Customs and Etiquette". Jag läser dessutom reportageboken "Alla monster måste dö" om Nordkorea av bara farten. Jag har digitaliserat vårt mediebibliotek för att göra det lättare att flytta med på ett par hårddiskar.

Boendet är som sagt klart: Det kommer att bli den lägenhet jag nämnde i förra inlägget i ett splitternytt, centralt beläget hus med pool på taket som idag bebos av Christinas företrädare på det jobb hon tillträder. En praktisk och enkel lösning som även innebär att vi kan ta över en del av bohaget. Ingen trädgård att springa i, men tillgång till pool, gym och lekrum samt service och säkerhetsvakter i receptionen. Se http://www.skyline.com.kh om du är nyfiken.

Så visst händer det saker. Men några stora frågor har ännu inte fått svar, som sagt:

Vad gäller barnens skolgång så skall vi alltså träffa skolor i Phnom Penh när vi är där i kommande vecka. iCAN, den brittiska skola som vi har som förstahandsval, vill absolut träffa barnen ansikte mot ansikte för att se hur bra de är på engelska och hur bra de i så fall kan tillgodogöra sig läroplanen. Vårt hårdpluggande börjar ge resultat, men det visar sig om det räcker. Naturligtvis kommer det att hinna hända ännu mer innan första augusti. Den andra skolan, amerikanska ISPP, som vi annars väljer, är svindyr att bara anmäla sig till. Den är däremot van att plocka upp studenter i farten med alla nivåer av engelska, så den är lämplig som andrahandsval, men den processen behöver vi inte dra igång fullt ut om vi inte får avslag från iCAN. Om någon vecka lär vi få veta.

Vad gäller att hyra ut lägenheten i Stockholm så har vi lite stiltje på förmedlarfronten, som dock kan genomföra visningar medan vi är borta. Men bara några dagar efter att jag och barnen kommer hem från PP bör vi ha bestämt oss. Fördelarna med att hyra ut via förmedling, förutom möjligheten att ta ut en helt annan hyra, är att både vi och den för oss helt främmande hyresgästen har en trygghet i mellanhanden: Brakar tvättmaskinen så ställer de in en ny. Slår hyresgästen sönder lägenheten så återställs den. Men blir det inget med förmedlingen så har vi en familj som jag känner sedan tidigare som kommer hemflyttande från utlandet och vill hyra i två år, så det passar egentligen väldigt bra. Även detta lär bli klart om någon vecka.

Vi har tillbringat denna helg i Köpenhamn med Christinas föräldrar och syskon med familjer, och har därför mindre än ett dygn på oss att packa och förbereda det sista inför rekognosceringsresan. Lite tajt, men vi har ganska bra koll. Nu är det spännande! Här kommer vi!

Där satt påskriften! Nu kör vi!

Jaha, så var det klart. Visst, vi har vetat ett tag nu att det skulle bli av, men vi skulle ju godkänna avtalet själva också. Men nu är allt påskrivet och det är dags att börja tänka till på allvar! Vi har bokat en extra resa till Phnom Penh i slutet av maj/början av juni, då jag och barnen är där en vecka för att träffa skolorna (se nedan) och känna på landet, medan Christina stannar i ytterligare en vecka för att jobba med överlämningen.

Förberedelser. Oj, så mycket man måste tänka på. Att bara försöka greppa mentalt om allt och skriva ner det är en utmaning i sig. Men vi börjar ha plitat ner en bra lista. Det vi gjorde var förstås att skapa en gemensam area på nätet där vi kan uppdatera oberoende av varandra och från olika datorer och telefoner. Google Apps har ett kalkylarksprogram som liknar Excel intill förväxling. Så där lägger vi in punkter, delar dem i flera, delar upp ansvaret, sätter deadlines och status varefter förberedelserna fortskrider. Det enda som är riktigt viktigt att man gör i god tid är att börja med vaccinationerna (många sprutor, men inte så många kvar nu), men allt tjänar på att man skaffar sig koll tidigt. Hittills har vi kommit fram till en hel del, tack vare våra kontakter, julklappsböcker och nätet. De två viktigaste frågorna är de följande:

BOENDE:

Det finns många sätt att bo. Närmare stadskärnan eller längre ifrån, i villa med trädgård eller i lägenhet, men alla har de det gemensamt att man förväntas ta ett boende med säkerheten ordnad. Antingen finns det vakter vid grindarna, i höghusets reception, eller också ställer bolaget dit en vakt på natten om man bor i ett öppnare område dit fler har tillträde. De tre gated communities som vi funderat på är:

• Northbridge, som ligger mellan flygplatsen och innerstaden, en bra bit ifrån den sistnämnda, som är ett stort område med hög säkerhet och som innefattar både skolor och service inom området. Men eftersom det blir för mycket resande för Christina, och eftersom jag nog kommer att tröttna på att vara inspärrad på samma område hela tiden, så valde vi bort det.
• Les Jardins du Bassac, lyxigt villaboende i en gated community i innerstaden med tre eller sex sovrum i närheten av floden Bassac. I området finns förstås pool, gym och tennisbanor men även en gemensam motorbåt. Ganska få hus, så gillar man inte grannarna har man bara att gilla läget. Dessutom är poolen oskyddad, så innan Nova har lärt sig simma väldigt bra kommer vi inte att våga släppa ut henne ur huset själv, vilket förtar stora delar av meningen med att bo i villa. Men det som avgör det hela är nog att det blir för dyrt för att det skall kunna motiveras för Sida. Så det valde vi också bort.
• Bassac Garden, något mindre lyxigt villaboende i en halvt tillsluten gated community. Stort område, vilket innebär sämre koll på vilka som hör dit, och nästan helt utan gemensamma resurser som pool och liknande. Trevliga villor med minimala trädgårdar i ett stort rutnät, gata upp och gata ner. Ganska monotont, inte mycket grannkontakt. Här skulle vi behöva privat nattvakt utanför huset.

Vi kommer att försöka välja bort även detta, till förmån för:

• En lägenhet på femte våningen i ett ganska nybyggt höghus, Skyline Apartments, i centrala stan. Relativt nära till både skolor, shopping, stadskärnan i "gamla stan" och Christinas kontor på National Institute of Statistics som lyder under Ministry of Planning. Pool och gym på taket. 24-timmars reception med service och plåtkoll på vilka som kommer och går. Här bor just nu Christinas företrädare på posten hon tillträder, så väldigt mycket är ordnat. Lägenheten är egentligen två ihopslagna trerummare, så det finns fyra sovrum och fyra badrum, två vardagsrum och ett extra kök som är förtäckt med skärmar och utgör ett extra gästrum. Dubbla skjutdörrar kan öppnas mellan vardagsrummen, så det blir ett gigantiskt rum som är lägenhetens naturliga mittpunkt. Möjligheten finns att några andra svenskar som Christina kommer att jobba med försöker ordna lägenheter i samma hus. 

Nu gäller det bara att man kan förhandla fram en hyreskostnad som är godtagbar för alla parter. Håll tummarna!

SKOLOR:

Det bästa vore om alla tre barn kunde gå i samma skola, annars kommer jag inte att göra annat än flänga omkring och strö ut/samla ihop barn hela dagarna (nåja). De enda tänkbara skolorna är sådana som undervisar på engelska med företrädesvis modersmåls-engelska lärare och förstärkt engelskundervisning för de elever som behöver det. Kort sagt, sådana som är vana vid att ta emot utländska barn i vår situation. Vi vill inte välja någon skola med stark kristen prägel även om det finns några (amerikanska förstås). Efter närmare efterforskningar har vi landat på två skolor som vore bra:

• Förstahandsvalet är iCAN, en brittisk skola med skön stämning och målsättningen att man skall hinna lära sig allt under lektionstid, så att läxor endast undantagsvis används. Mindre elevantal, lägre terminsavgifter och mer tillbakalutad stämning än på:
• Andrahandsvalet ISPP (International School of Phnom Penh), en amerikansk skola med stora resurser och hårdare tempo med mycket läxor.

De två skolorna har många likheter och många skillnader. Till likheterna hör att det finns många eftermiddagsaktiviteter (fler på ISPP), att det finns förskola liknande vårt dagis, och att alla får simundervisning. Skillnaderna verkar som sagt gälla både resurser och mentalitet. Båda skolorna kräver att få träffa barnen för att bedöma dem, framför allt vad gäller deras nivå i engelska. De kan inte lämna besked om antagning förrän de har fått göra det, och vi vill inte gå i ovisshet hela sommaren. Vi plockar alltså med barnen på vår rekognosceringsresa i maj/juni för att minska risken för att plötsligt stå utan skola när vi landar i slutet av juli. Annars har vi bara ungefär en vecka på oss att fixa skola innan terminen börjar. Å andra sidan tar skolorna emot elever fortlöpande under året, så det är inte totalkört om de inte kommer in direkt, men det bästa vore om de kunde börja direkt för att inte komma efter. Skolorna kräver att det inte är för många barn per klass, att nationaliteterna i varje klass inte domineras för hårt av något enskilt land, och att barnens engelska räcker för att de skall kunna tillgodogöra sig läroplanen.

För tillfället ser det ut som att mellantjejen Sonja (8) kan få det lite knepigt, eftersom det ser mörkt ut vad gäller att det skall finnas plats i hennes tilltänkta årskurs. Skolan tänker sig att hon skulle hoppa över en årskurs och börja i deras motsvarighet till trean direkt från den svenska ettan, och dessutom på ett språk som den svenska läroplanen inte har hunnit bibringa henne till någon större del ännu. Det kommer att bli svårt om vi inte kör ganska hård undervisning hemma fram till dess att vi åker i augusti. Vi har mycket riktigt börjat, men det är en lång väg att gå. En möjlig lösning på/lindring av båda problemen är att låta henne börja i deras motsvarighet till tvåan i stället, så att hon både får vara äldst i klassen (något hon redan är van vid eftersom hon fyller i januari) och att hon har lättare att få plats. Då skulle hon kanske också få lite mer tid över att lära sig engelska. Jag hoppas att det är möjligt. David (10) skulle däremot börja i deras motsvarighet till femman, vilket han skulle ha gjort här i Sverige också. Det ställs visserligen högre krav på hans engelska, men han har också hunnit lära sig klart mer. För honom läser vi just nu Harry Potter som godnattsaga på engelska med ett ganska bra flyt. Nova förväntas inte kunna ett ord, och det stämmer ganska bra ...

Visst har vi hunnit ta reda på lite mer än så, men dessa två punkter, boende och skola, är de mest brännande just nu. Övriga funderingar får vänta till nästa inlägg. Godnatt!

Vi skall flytta!

Välkommen till bloggen Swedes in Cambodia!

Min hustru Christina har fått ett SIDA-uppdrag som går ut på att hjälpa Kambodjas statistikmyndighet på plats i Phnom Penh under två år, och hela familjen flyttar därför dit i augusti 2012 om det går som vi vill. Jag heter Lasse och skall bli medföljande hemmaman och lyxpappa. Våra tre barn i åldrarna 3 till 10 år skall gå i internationell skola och lär få slita en del med engelskan i början. Meningen med bloggen är att jag skall dokumentera familjens väg från flyttförberedelserna till själva vistelsen. Jag kommer att blanda högt och lågt, trivialiteter med djupsinnigheter, långa inlägg med korta, och kanske lägga upp en och annan bild?

Vi tar det från början: När jag och Christina båda fyllde 40 förra våren konstaterade vi att vi har det väldigt bra och att det visserligen skulle räcka bra att ha det så här under resten av arbetslivet, men att det också kanske är dags att börja fundera på om det är något väsentligt mer man vill ha ut av arbets- och familjelivet innan barnen är utflugna och kvarvarande föräldrar blir skröpliga. Om det något som de senaste femton åren har lärt oss så är det att åren går fort - och att de accelererar! Det är dags att göra något.

Eftersom Christina är statligt anställd, på Statistiska Centralbyrån, så kommer det då och då erbjudanden om att göra kortare eller längre förordnanden i utvecklingsländer, och vi började fundera på om det kunde vara något för oss. Många projekt pågår i Afrika, lite färre i Asien och även några i Europa. Vi kom snabbt fram till att Asien skulle vara tillräckligt annorlunda för att vara spännande, samtidigt som det är tillräckligt säkert för att inte vara FÖR spännande. I Asien är i stort sett alla länder i ganska gott skick redan, och SIDA är på gång att lämna t.ex. Vietnam, men Kambodja släpar ännu efter. Detta mycket på grund av den fruktansvärda Khmer Rouge-regimen på sjuttiotalet, som dödade i stort sett alla akademiker och alla som kunde ha hjälpt till att få landet på fötter. Inte förrän under det senaste decenniet har landet börjat hämta sig, och nu går det fort.

Vi har turen att ha lite kontakter i Kambodja redan. Förutom dem som jobbar med samma projekt som Christina skall ingå i, så känner vi en familj vars barn har varit dagiskompisar med våra och som just nu bor i  Phnom Penh. Så vi räknar med att ha någon att fråga, och har redan fått mycket hjälp. Christina var i Phnom Penh under förra veckan och träffade några skolor och såg några bostadsområden som kan bli aktuella, mer om detta i senare inlägg. Så det är egentligen nu som startskottet för förberedelserna går.

Jag har tittat lite efter något forum som skulle kunna hjälpa oss att förbereda oss, och hittat något enstaka expat-forum som behandlar Kambodja, men skulle samtidigt vilja att det fanns någon mer personlig redogörelse för processen att flytta, och för diverse erfarenheter. Jag vill att de som söker efter sådan information skall kunna få den av oss när vi själva har gjort erfarenheter, och jag vill att personer som har tips och erfarenheter skall hitta hit för att kunna dela med sig.

Vi vill förstås även göra resor i området, till Singapore och Indonesien, Vietnam, Laos och Kina men kanske även till Japan och Indien? Vi har redan varit i Malaysia och Thailand men bara skrapat på ytan.

Just nu är det många frågor av praktisk natur som snurrar i skallen. Några axplock:

• Hur bär man sig åt med svenska myndigheter under förberedelserna? Och när man är borta? Vi skrivs ut ur Sverige under tiden, så vissa myndigheter kommer att glömma oss, andra inte.
• Vilken skola skall vi välja? Vad gör vi om vi inte får plats där vi vill? Vad kräver de av barnen? Hur klarar vi att undervisa barnen i svenska språket och svensk geografi där borta? Vilka övriga aktiviteter finns? Kan de t.ex. sjunga i kör, spela instrument, sporta? 
• Vad gör vi av lägenheten i Stockholm under tiden? Hur skall vi hyra ut den så att vi går runt, samtidigt som både vi och hyresgästen har en säkerhet om något skulle strula? Hur mycket måste vi magasinera eller skänka/sälja, och hur mycket kan man lämna kvar i en möblerad lägenhet?
• Vad gör vi av bilen?
• Vi bör lära oss lite vardagsfraser och samtalsöppnare på khmer (deras språk). De har dessutom ett eget alfabet med krumelurer som inte liknar några andra, men ofta klarar man sig på engelska.
• Hur fungerar post, telefoni, internet, bibliotek, affärer, polis, apotek, taxi, kollektivtrafik, matinköp osv?
• Hur klarar man kontanterna med kambodjanska myndigheter? Vilka kontakter måste man ta? Hur fungerar det med pass och visum? Arbetstillstånd?
• Vad är det som inte finns att köpa därborta och som man faktiskt vill ha tillgång till?
• Vad är tvärtom bra att köpa där som man inte bör frakta från Sverige?
• Vilka hälsorisker finns? Hur fungerar sjukvården?
• Och hur gör man med de svenska myndigheterna när man sedan flyttar hem?
• Hur kommer det att kännas när man är tillbaka?

Och så vidare. Listan kommer att bli längre innan den blir kortare ...

Som sagt, välkommen att läsa vidare vartefter vi lär oss mer. Synpunkter och tips är välkomna.