Den långa spurten ...

Våren rusar förbi och vi har nu knappt fyra månader kvar av vår tvååriga vistelse i Kambodja. Nära en av dessa månader kommer dessutom att tillbringas på resande fot: I eftermiddag åker vi till Bali, i april till Japan och i maj har vi slutligen kommit fram till att vi skall resa till Beijing! Tiden går fruktansvärt fort, men jag har hunnit med väldigt mycket på sistone: Bilda en liten sånggrupp och sjunga på en konsert, ta tennislektioner, fördjupa mig i diverse ämnen, gå en guidad arkitekturvandring, cykla till den gamla huvudstaden Oudong m.m. Vi har även haft besök av familjen E och väntar ytterligare återvändande besök i mars. Vi kommer som väntat att behöva planera ganska mycket för att hinna med allt vi vill göra innan vi åker hem, men det finns ännu en del tid.

Allra först måste jag med stolt klappande fadershjärta meddela att Sonja kom in på Adolf Fredriks Musikklasser! Ni som läser Facebook har redan fått reda på det, men jag kan inte låta bli att skriva det här också. Till skillnad från David, som kom in för tre år sedan men inte ville börja, är Sonja ivrig att få börja och har börjat sjunga spontant på fritiden på ett sätt hon aldrig har gjort tidigare. Jag har själv haft en enorm glädje av allt som jag själv fått uppleva genom musiken genom alla år, och AF har varit den enskilt största pusselbiten i min musikaliska utveckling. Därför är jag väldigt glad att Sonja nu kommer att beredas samma tillfälle att utvecklas.

För Davids del sitter vi fast i skoladministrationen för tillfället: Stockholms stads skolförvaltning tar inte ens emot vår anmälan till Gärdesskolan med mindre än att vi åter skriver oss i Sverige, och det kommer vi inte att göra förrän i juni. Eftersom bostadsorten den 15 februari betyder mycket för ens placering behöver vi alltså be om dispens för denna regel för att David åter skall kunna gå på den kommunala skola som ligger närmast vårt hem i Stockholm. Det känns onödigt krångligt, men oftast ordnar det sig om man bara tar sig tid att skriva och förklara hur det ligger till. Trots allt är vi ju utsända av en svensk myndighet, och det borde inte vara till vår nackdel när vi söker plats. Fortsättning följer.

Sonja firade sin födelsedag i slutet av januari med buller och bång genom att bjuda en skara kompisar på Kids City, det stora nöjespalatset för barn på Sihanouk Boulevard, där de bjöds på Lasertag (springa och skjuta på varann med ljusgevär), tårta och klättervägg i några timmar. Dessutom bjöd vi klassen på cupcakes från Bloom i skolan. Dyrt med kambodjanska mått, men inte som i Sverige.

Under ett och ett halvt år har jag nu suttit och tjuvhållit på ett blogginlägg om Phnom Penhs arkitektur, och då speciellt New Khmer Architecture. Efter en ytterligare guidad arkitekturvandring för några veckor sedan med Khmer Architecture Tours (ka-tours.org), där vi såg Olympic Stadium och en del av universitetet, kommer jag snart äntligen att publicera det. Eftersom den enda fylliga bok som någonsin givits ut inom ämnet (Building Cambodia: 'New Khmer Architecture' 1953-1970 av Helen Grant Ross och Darryl Leon Collins) har blivit indragen av myndigheterna, så vet jag inte så mycket om bakgrunden, utan det blir mest foton och lekmannakommentarer. Stay tuned.

När vi ändå är inne på kultur så har det faktiskt hänt en del där. Dels har jag bevistat en konsert med en utmärkt trio av expats, varav jag känner cellisten Tara Mar som liksom vi har barn på Gecko och som bor kvar i Skyline Apartments där vi bodde förut. (Det är faktiskt även hon som administrerar de ovan nämnda arkitektur-turerna!) Ett mycket bra program med kammarmusik inom ramen för konsertserien på Meta House, det tyska kulturcentret på Sothearos Boulevard.

Dels har jag och en fransyska vid namn Anne till slut lyckats bilda en sånggrupp som kan ta sig an lite tuffare repertoar. Hon leder den franska kör som jag tidigare testade men som jag lät bli att ansluta mig till eftersom den inte höll tillräcklig standard för mina behov. Den har numera bytt namn från Ensemble Vocal de Phnom Penh till Cambodia'cappella. När Marie, en duktig fransk mezzosopran, kom till Phnompan kontaktade Anne mig och vi träffades några gånger och sjöng lite Purcell, lite Mozart och lite Poulenc. Det lät riktigt bra, så när det slutligen var dags för den konsert som EVPP repade inför redan i april förra året, så hade vår lilla ensemble ett parti i mitten där vi sjöng Purcell och Mozart. Hustru Christina var också med, och vi fick även delta tillsammans med kören på konsertens huvudnummer "Cantique de Jean Racine" av Fauré, en av körlitteraturens många evergreens. Anne åker tyvärr till Frankrike och föder barn i april, så någon repris är inte att vänta, men det är i alla fall roligt att det blev av till slut.

Den mest omfattande och givande utflykten hittills i vår var när jag och grannen Lena cyklade till den gamla huvudstaden Oudong med guide, en sträcka på ca 60 km. Fågelvägen är det något närmare, men det stora mervärdet med guiden var att vi kunde cykla på småvägar och uppleva en del längs vägen, såsom utvinning av palmjuice, besök på en grundskola, småprat med byggnadsarbetare, lunch vid färdmålet samt guidad vandring uppe på tempelberget i Oudong, där tempel och stupor ligger på rad längs bergsryggen hela vägen ner. Denna tur var avpassad för turister, vilket märktes inte minst på priset, men det var en rolig och givande dag. Det som ingick var bra cyklar (Cannondale med dämpad framgaffel och skivbromsar), snacks, vatten, lunch, guide och hemresa med minibuss. Turen anordnades av Asia Adventures (asia-adventures.com).

Sammanfattningsvis blir det en hektisk avslutning på vårt Kambodja-äventyr, men det är inte slut ännu! Nästa gång kan ni förvänta er bilder från den jämförelsevis avslappnade Bali-semestern, men denna gång får ni hålla till godo med det följande:

Storartad nyårsfest i vårt bostadsområde i mitten av januari. 

Buffé, bar, liveband, DJ, akrobater, karaoke m.m.

 Duken köpte vi i Burma. Ramade in den på Psar Toul Tom Poung.

National Sports Complex, i folkmun kallat Olympic Stadium. 

Ännu en aptitretare inför arkitekturinlägget: En av universitetsbyggnaderna. 

Nova i kinesisk sidenklänning inför Chinese New Year Party på dagis.

En slana fungerar som stege när man skall utvinna palmjuice, som sedan kan göras till socker, vin etc.

Vattenmelonförsäljning längs vägen.

Stopp vid ett tempel på vägen. Balustrad av demoner som drar i ormen Naga.

Lena och pittoreskt risfält.

Praktstupan högst upp på Oudong-berget. 

Den trehövdade elefanten Erawan har en framträdande plats.

Hänförande utsikt från Oudong. Buddhistisk flagga i förgrunden.

Lätt surrealistiskt besök på nordkoreansk restaurang i PP. 

Alla servitriserna kunde sjunga, dansa och spela instrument.

Idrottsdag utanför Phnom Penh med iCAN. Sonjas lag dominerade i dragkampen.

Burma, maraton och svenskt vinterväder

Detta är egentligen förra årets sista inlägg. Utan att egentligen ha föresatt mig det så har jag hittills hållit en takt på ungefär ett inlägg i månaden, vilket känns ganska lagom. Då hinner det hända något mellan inläggen men jag minns fortfarande detaljer. Så förutom nyårshälsningen är jag egentligen skyldig dig ett inlägg som avhandlar tiden från oktober tills nu, och här kommer det! Det som har hänt är bl.a. att vi besökt Burma, att vi sprungit 10km-loppet under Angkor Wat International Half Marathon, att vi tillsammans med Anders har besökt både Angkor Wat en tredje gång och Kampot en andra, att vi hunnit fira både jul och nyår i Sverige och att vi nu står i begrepp att återvända så snart Sonja har sökt till Adolf Fredriks Musikklasser.

Det mest exotiska resmål vi hittills besökt är också det mest stängda landet vi besökt, nämligen Burma. Landet kallas egentligen Myanmar numera, men det är en benämning som den nuvarande regimen har infört, delvis emot folkets vilja. Alltnog, under den kambodjanska Vattenfestivalen i mitten av november åkte vi via Bangkok till före detta huvudstaden Yangon (tidigare transkriberat till Rangoon av britterna), stannade där ett par dagar, åkte via det fantastiska tempelområdet Bagan till staden Mandalay och sedan tillbaka hem via Bangkok. Det är en utmaning att se så mycket som möjligt av landet utan att göda regimen i onödan. Även om yttrandefrihet råder sedan 2011 så är statsapparaten fortfarande totalitär och korrupt. Burmeserna själva är delade i frågan huruvida det är bra eller dåligt att turistnäringen nu börjar skjuta fart på allvar: Dels vill man inte att turisterna skall skänka legitimitet åt den sittande regimen, men dels vet man att ekonomisk utveckling, helst genom direktstöd till småskaliga burmesiska näringsidkare, är en av förutsättningarna för en fortsatt demokratisk utveckling. Med utländska ögonvittnen ständigt närvarande kan regimen inte heller bete sig hur som helst.

Yangon bjöd på sightseeing, god mat, en rundresa med tåg och en båtutflykt. Första kvällen besökte vi den obligatoriska stora Shwedagon-pagoden med sin enorma gyllene stupa (ett ofta kupolformat gravmonument, med hög spira) som syns från hela staden. Egentligen handlar det om en hel liten by av småtempel ovanpå höjden i stadsdelen Dagon ("shwe" betyder guld). Ljuset som får stupan att skimra under solnedgången är magiskt, och normalt brukar man nöja sig därmed som turist. Men vi råkade komma precis den kväll då en stor fullmånefestival firas i pagoden, och det innebar att massor av folk hade tagit med sig middag och sovmattor för att tillbringa natten i tempelområdet. Stor folkfest och en härlig stämning som fick oss att stanna en bra stund efter mörkrets inbrott.

Vi bodde på ett enkelt men välbeläget hotell i den äldre stadsdel som ligger närmast floden. Smala kvarter med numrerade nord-sydliga gränder ligger på rad längs floden i söder. Några kolonialbyggnader i storformat har tidigare inrymt hamnens administrativa funktioner såsom tullmyndighet. I området fanns också restauranger, konstgallerier, marknader, butiker och den fina Sule-pagoden som omgärdas av en trafikrondell. Vi besökte även den intilliggande Maha Bandoola-parken, som kan ha inspirerat till namnet på en svensk progg-grupp från sjuttiotalet. Runt den ligger ett antal vackra kolonialbyggnader, och där fanns också en lekpark. Den koloniala arkitekturen skiljer sig något från både Vietnam och Kambodja, förmodligen eftersom britterna varit kolonialherrrar och inte fransmännen. Norr om den tidigare nämnda äldre stadsdelen är Yangon bebyggelsemässigt ganska oorganiserat, men väldigt grönt, vilket vi kunde konstatera från stadens bästa utsikt från fiket högst upp i Sakura Tower.

En minnesvärd utflykt var när vi åkte nästan ett helt varv med Yangon Circular Railway en eftermiddag. Detta slitna men charmiga pendeltåg går som namnet antyder i en cirkel som börjar och slutar på centralstationen. Tåget stannar vid ett trettiotal stationer och folk kliver ständigt på och av, många för att förflytta sig med mer eller mindre bagage, andra för att sälja vatten, mat och annat till dem som åker. Halvvägs genom färden hade vi kommit ett bra stycke norrut och kommit ut på landsbygden med böljande risfält, och sedan gick färden in mot staden igen. Barnen var som vanligt isbrytare. Vi pratade lite med medpassagerarna och begapade deras vackra bäbisar, och även Nova fick flera beundrare. Vi hoppade av strax innan varvet var fullbordat för att ta oss till templet Chaukhtatgyi med sin enorma, ganska feminina liggande buddha-staty. Några andra upplevelser i Yangon var afternoon tea på kolonialhotellet Strand Hotel nere vid floden, en tur på sagda flod med den kommunala färjan över till den glest bebyggda stadsdelen Dala på andra sidan, lite shopping och några riktigt bra konstgallerier. Genom att titta lite på Lonely Planet hittade vi flera gånger bra och prisvärda restauranger.

För den som är van vid Angkor Wat (i den mån man kan bli det) låter tanken på ännu ett enormt buddhistiskt tempelområde med flera tusen tempel som något man redan har sett, men Bagan tog ändå andan ur oss. Här finns många fler tempel, de flesta mycket små men också några ganska stora, utspridda på en sparsamt bevuxen slätt invid Irawaddy-floden. Turister färdas antingen i taxi eller med häst och vagn genom det pastorala, tysta landskapet med betande får och kor för att se ett urval av templen. Man kan gå in i några av dem och även klättra upp på ett fåtal. Det sistnämnda gör de flesta lagom till solnedgången, som gör att landskapet badar i ett sällsamt orange ljus som ger fantastiska foton men ännu bättre minnesbilder, för evigt fastbrända på näthinnan. Vartåt man än tittar ser man små spiror sticka upp ur landskapet ända bort till horisonten. Ännu är turisterna inte besvärande många, men tio år från nu kommer det gissningsvis att vara närmast olidligt. Hit tar man sig enklast med inrikesflyg till Nyaung U, men att köpa inrikes flygbiljetter innan man kommit in i landet var riktigt knepigt. Jag fick labba ganska länge i Kambodja med Western Union-överföringar, fakturor och förskottsbetalning innan vi slutligen fick biljetterna i handen av resebyrån när vi landade i Yangon. Endast fräscha ovikta dollarsedlar accepteras som betalningsmedel, och den egna valutan kyat får inte lämna landet, så man kan inte växla i förväg. Det blir nog enklare om några år.

Vidare med flyget åkte vi sedan till Mandalay, som egentligen ligger ganska nära Bagan, men eftersom landets vägar är i klass med Kambodjas hade vi behövt använda en halv dag till transport, något vi helt enkelt inte ansåg oss ha. Tyvärr ägs inrikesflyget nästan undantagslöst av regimen än så länge. Staden Mandalay är Burmas näst största, och det sista kungliga palatset ligger här. Palatsområdet upptar en mycket stor yta, ca 2 x 2 km, med höga murar inom en bred vallgrav i norra delen av innerstaden. Opraktiskt nog bodde vi på ett lyxhotell norr om detta område vid foten av Mandalay Hill, så om man ville ner på stan innebar det ganska långa och dyra taxiresor eftersom man alltid måste köra runt palatset. Dock fanns flera sevärda attraktioner inom gångavstånd från hotellet. Staden i sig är ganska charmlös och inte mycket att se. Det finns en kombinationsbiljett som de flesta köper för att se stadens sevärdheter, men eftersom pengarna går till regimen valde vi att låta bli. Flera av de sevärdheter som då återstår är ändå fantastiska: Sandamuni-pagoden med sina hundratals små vita spiror runt en central stupa, Kyauk Taw Gyi-pagoden med sin stora buddha uthuggen ur ett enda stycke marmor, det hänförande vackra trätemplet i Shwe In Bin-klostret, den fina pagoden Ein Daw Yar nära det stora livliga marknadsområdet, med mera. Flera av dessa såg jag ensam medan familjen vilade på hotellet. Mandalay Hill ger en fin utsikt över staden och omkringliggande landskap från det inte alltför intressanta templet högst upp. På själva hotellet spelade vi pingis, badade och gick på gymmet, men undvek det mesta andra eftersom allt var dyrt och väldigt lite ingick i priset. Snåljåpar.

På väg hem stannade vi några timmar i Bangkok och handlade mat på IKEA, vilket behövdes bl.a. inför julen. Det var lite mindre praktiskt denna gång eftersom det regionala flyget gick från den äldre flygplatsen Don Muang, och IKEA ligger mycket närmare den nya stora internationella Suvarnabhumi.

Tidigt på morgonen den första december var det äntligen dags för Angkor Wat International Half Marathon, och trots att jag inte hunnit träna så mycket efter min lunginflammation så placerade vi oss bra, både jag och Christina. Jag var femtionde bäst totalt av över 1800 deltagare med 49:01, C kom på 134:e plats totalt men var 21:a bland kvinnorna! (Att de riktigt duktiga säkert sprang halvmaran och därför inte slog oss på denna distans tycker jag vi glömmer. Om man skall placera sig bra i ett lopp bör man först hitta rätt lopp, något som Christina lyckades bra med tidigare i höst då hon vann ett annat lopp i Phnom Penh.) Nåväl: Start och mål var belägna precis vid bron över vallgraven väster om Angkor Wat och vi passerade även Bayon-templet, annars såg man inte mycket på tiokilometern. Allt var välorganiserat efter ett antal år, men fortfarande var det lite för trångt i både start- och målfållorna för att man skulle kunna göra en riktigt bra tid. Den sista kilometern fick man kryssa mellan massor av folk som promenerade familjevis i bredd över hela banan eftersom de "deltog" i trekilometersloppet. Klart frustrerande. Men visst är jag nöjd.

Min kompis Anders kom och hälsade på lagom till att vi sprang, så han var barnvakt i Phnom Penh under det dygnet. Sedan kom han till Siem Reap och vi såg Angkor Wat tillsammans. Denna gång gjorde vi en riktig heldag och såg både Banteay Srei (kvinnornas citadell) och Preah Khan förutom de tre omistliga: Angkor Wat, Bayon och Ta Prohm. Att ta sig till Banteay Srei med tuktuk från Angkor Thom tog en timme enkel väg, men kändes ändå värt mödan eftersom vägen är fin och man får se en del trevliga saker på vägen. Dessutom hjälper det en att inte tröttna på stentempel lika fort. Väl där möts man av en stenhuggerikonst som går utanpå allt jag tidigare sett, detaljerad och konstfull, utförd i rosa granit. Från detta besök i Siem Reap kan jag även rekommendera Angkor National Museum inne i stan.

Under Anders två veckor i Kambodja hann vi även med en ytterligare minisemester i Kampot, vid floden med samma namn, strax nordväst om Kep på sydkusten. Vi bodde på det familjära Les Manguiers vid flodstranden strax utanför stan. Boendet, i det enda hus som står delvis ute i vattnet, var riktigt fint, och man kunde hoppa rakt ner i floden från uteplatsen. På det lilla området fanns också bl.a. pingisbord, badminton-nät, kanoter, cyklar och hängmattor, vilket gjorde att både barn och vuxna trivdes. En dag åkte vi på en kombinerad cykel- och paddlingsutflykt till ett vattendrag som kallades The Green Cathedral. Förutom lunch på Epic Arts Café åt vi även middag på Rikitikitavi nere vid strandpromenaden en kväll; det var riktigt bra. När vi skulle åka från Les Manguiers fann vi oss inparkerade av en bil från Google Street View som höll på att fotografera i området. Starstruck! Ännu har inga resultat därifrån publicerats på Google Maps.

Ett par veckor innan vi skulle åka hem till Sverige och fira jul åkte ett antal kvinnor från Kambodjas statistikmyndighet på studieresa till Stockholm och bodde på hotell Tapto, femtio meter från vår lägenhet på Gärdet. Det kändes märkligt att se bilder på Facebook, tagna av Christinas kambodjanska arbetskamrater och föreställande våra svenska hemmakvarter. Något som gjorde resan extra lyckad var att de fick se snö, eftersom säsongens (hittills) enda köldknäpp kom när de hade varit i Sverige ett par dagar.

När vi själva kom till Sverige fanns inte en flinga kvar. Med ett par dagar kvar till återresan har vi under snart tre och en halv vecka bara haft gråmulet väder och tidvis regn, sånär som på kanske två dagar. Vintern är historiskt mild och frånvaron av både kyla och snö har gjort barnen väldigt frustrerade. Vi hade lösa planer på att åka till Kungsberget helt kort under vår Sverige-vistelse, men eftersom det inte verkar finnas en snöflinga ens i Umeå har vi för länge sedan gett upp projektet. Dessutom åkte tre femtedelar av familjen hem redan i förrgår. Innan dess har vi hunnit fira jul grundligt och ta igen den julstämning vi aldrig fick i Phnom Penh förra året, träffa släkt och vänner, barnen har sovit över hos diverse kompisar, vi har gått på bio och på Skansen, fikat och shoppat, åkt skridskor på Östermalms IP, firat nyår med ett stort gäng i Sollentuna, träffat arbetskamraterna och förberett sökningen till Adolf Fredriks Musikklasser för mellantjejen Sonja. Eftersom både jag och Christina gick i AF i mellan- och högstadiet, Christina även i gymnasiet, så betyder skolan fortfarande mycket för oss och det vore roligt om hon kom in. Tyvärr är det historiskt svårt att ta sig in just i år eftersom söktrycket är enormt. Morgondagens prov kommer att avgöra, men beskedet får vi inte än på ett bra tag. Håll tummarna.

Vi har förstås börjat släpa hem en hel del saker från Kambodja och försöker nu att minimera lasten på väg tillbaka till Phnompan så när som på förbrukningsvaror, så vi kommer att ta med en hel del mat när vi åker på torsdag men inte så mycket annat. I vår får vi visserligen lite mer besök som kan ta med saker både dit och hem, men vi kommer förmodligen att behöva skicka ett par flyttkartonger med flyg också. Vårens resor är sedvanligt bokade sedan ett tag tillbaka: Bali i slutet av februari, där vi träffar våra föräldrar, samt Japan i april, där vi träffar familjen S. Jag återkommer förstås till det när det närmar sig.

Bilder kommer när jag är tillbaka i Kambodja. Jag uppdaterar inlägget senare.

Gott nytt år!

Årets julfirande i Sverige är till ända, och med ett par timmar kvar till årsskiftet inser jag att jag inte skrivit om våra eskapader i Burma eller vårt möte med den svenska så kallade vintern ännu. Eftersom hela släkten haft sin beskärda del av en extremt smittsam magåkomma som jag ännu inte riktigt hämtat mig ifrån, så får detta inlägg bli kort och koncist:

Jag önskar er alla ett gott nytt 2014 med nya utmaningar varvat med tidsfickor av avkoppling och reflektion. Året som kommer innebär för oss en återgång till vårt vanliga svenska liv med början någon gång i sommar. Christinas kontrakt löper till den sista juni och vi bor nog på landet större delen av sommaren, men sedan skall till och med jag åter in i grottekvarnen. Våren kommer delvis att användas till professionell förkovran för att mildra krocken med verkligheten i höst, men jag ser också fram emot det till viss del.

Vi ses senare, och då skall jag berätta om Burma. Hej så länge.

Soffor, tunnlar, foton och konvalescens

Tiden flyger fram. Det blir speciellt tydligt när man blir sjuk och inte gör någonting på ett par veckor, vilket var vad som hände mig nyligen. Sedan sist har vi flyttat till ett nytt hus i Phnom Penh, varit i Vietnam en tredje gång och firat Halloween mycket grundligt. Själv har jag dessutom ätit massor av antibiotika och deltagit i ett fotomaraton, och David har fyllt tolv år.

Den 18 september, dagen efter förra inlägget, gick flyttlasset från Skyline till vårt nya hem. Tur nog hade militärpolisen tagit bort avspärrningarna (se förra inlägget) lagom till den dagen, så bilarna tog sig både in och ut. Vår chaufför hade fixat en lastbil där man enligt kambodjansk sed stuvade upp allt vårt bohag i ett enda lass och försökte förankra allt utstickande så gott det gick. Sedan åkte vi ett par kilometer söderut på Norodom Boulevard och svängde in på Les Jardins du Bassac, vårt nya område. Möblerna skavde mot varandra och vi är rätt glada att vi inte äger så värst mycket av dem själva, eller åtminstone inte planerar att behålla så värst mycket av det när vi åker hem till Sverige. Dessutom ingår möbler både i vårt förra och vårt nya boende, så vi behövde inte flytta på så mycket. Efter en heroisk bärarinsats var vårt nya trevåningsradhus möblerat enligt plan.

Tyvärr hade vi ingen vettig soffa, bara en hemskt obekväm svart tvåsitsvariant, så jakten på en överkomlig bekväm tresitssoffa upptogs snart efter flytten. Det är väldigt tydligt att vår familj behöver en bra soffgrupp för att fungera på kvällar och helger. Vi hade turen att det svenska ambassadresidenset hade en begagnad, före detta vit, tresitsig IKEA-soffa över samt en matchande fåtölj, så vi åkte i hällande monsunregn och hämtade dem en eftermiddag. Tur nog ligger ambassadresidenset ganska nära vårt nya hem, och en stor stadsjeep med en soffa stickande ut genom bakluckan är en helt normal syn på Phnom Penhs gator. Vi lyckades sälja den svarta soffan, ett soffbord och ett par nattduksbord som blivit överflödiga på det utmärkta köp- och säljforumet Cambodia Parent Network, en Yahoo-grupp där man även kan annonsera efter boenden, fordon, chaufförer, hembiträden m.m., få tips om var i stan man kan köpa saker, om de alls finns att köpa, samt ställa frågor om allt mellan himmel och jord. Efter att underhållsfolket på Les Jardins hade avverkat en fyrtio punkters lista med förbättringar och reparationer som jag sammanställt under de första veckorna, har det blivit riktigt bra här hemma. Ett problem var när hela området drabbades av en plötslig strömspik som slog ut allt från internet till luftkonditionering. Underhållsfolket svettades mycket under ett par dagar, och det måste ha kostat en hel del att byta allt trasigt, men de är allmänt sett förvånansvärt snabba och tillmötesgående och jobbar hårt på att fixa det man ber dem om.

Umgänget i nya området är otvunget och avslappnat, speciellt mellan de svenska familjerna, men det är lätt att få kontakt med många andra också. Det finns diverse asiater, fransmän, australier, afrikaner och indier, men vi svenskar har plötsligt gått och blivit en av de största grupperna, något vi sannerligen inte är vana vid. För barnen var det precis som vi hade hoppats: När jag hämtade barnen på skolan samma dag vi hade flyttat, tog det inte en halvtimme innan de var ute och sprang med nya kompisar, något som knappast hade hänt på Skyline. Visst kan man sakna den fina finishen och den lyxiga atmosfären vi bodde i förut, men det är ingenting mot att se hur roligt barnen har det nu. Vi har även fått låna lite tennisgrejor av en granne, så att jag och barnen kan spela lite på områdets tennisbanor ibland. Själva ägaren till området anstränger sig också genom att bjuda hela området på gemensam frukost en gång i månaden, och vi har även varit bjudna på en fin båttur med mat och dryck utgående direkt från bryggan nere vid vattnet. Floden Bassac, som börjar strax ovanför där vi bor och som löper parallellt med Mekong söderut ner till Vietnam, gör att området har en fin utsikt över vattnet och förstaden tvärsöver, nordost om den närbelägna Monivong-bron. Inte minst gör floden att är det svårt att bygga skyskrapor alldeles här intill, såsom sker nästan överallt i stan just nu.

Vi har också hunnit umgås en del med de nya svenskarna. Förutom diverse fikan har vi varit på teater, utekvällar och en välgörenhets-galamiddag, och planerar allt från arkitekturvandringar och cykelturer till besök på Khmer Rouge-tribunalens slutförhandlingar.

Min bror kom och hälsade på i slutet av september. Han är den sista av de riktigt nära som besöker oss eftersom det passade dåligt under förra året. Han är därmed också den ende som har sett vårt nya boende. Vi hann med lite turistande i stan, men också en tur till Sihanoukville innan han åkte till Siem Reap och tittade på Angkor Wat och paddlade i Tonle Sap vid de flytande byarna. Samtidigt åkte vi andra till Vietnam.

Vår tredje resa till Vietnam, under skollovsveckan under högtiden Pchum Benh, innebar den andra egentliga turistsvängen; den första resan vara bara sol- och badsemester på Phú Quoc. Denna gång gjorde vi Saigon, gemenligen kallat Ho Chi Minh City, samt den världsarvslistade gamla handelsstaden Hoi An i centrala Vietnam, vid kusten nära Da Nang. Saigon är en mycket stor stad, men den är ännu inte i Bangkokstorlek, och inte minst så är trafiken inte lika illa ännu eftersom mycket av trafiken fortfarande går på två hjul. Men det börjar bli dags att göra något åt framkomligheten inne i stan. Ingen egentlig kollektivtrafik finns. Taxi är ganska smidigt, men de försöker ofta lura en genom att sätta ett högt fast pris eller genom att ta omvägar.

Vi hann se några av de allra nödvändigaste sevärdheterna men valde medvetet bort de hemska krigsmuseerna för barnens skull. Vi var på Jade Emperor pagoda med sina sköldpaddegropar; på Reunification Palace med sin välbevarade sextiotalslyx och sin märkliga stridsledningscentral i källarbunkern; och gick även runt en vända till fots och tittade på bl.a. rådhuset, centralposthuset och operan. Saigon Zoo fick också ett grundligt besök. Starbucks agerade hovleverantör av blodsocker frampå eftermiddagen, men vi vågade oss även ut på lite kulinariska äventyr som kulminerade i Davids beställning av duvgröt. Denna anrättning består av en tunn grönsakssoppa/buljong i vilken man häller en färserad duva, komplett med vingar och huvud, samtidigt med ris som sedan får koka till en gröt direkt vid bordet. Egentligen inte så pjåkigt, men ganska störande med ett duvhuvud i grytan.

Dag två nöjde vi oss med att åka på guidad bussutflykt till Củ Chi-tunnlarna, en mindre skrämmande rest från kriget. I byarna runtomkring hade vietnameserna gjort mycket hårt motstånd mot amerikanerna genom att ständigt dyka upp och ner genom ett ca 20 km långt system av tunnlar, och bekämpa dem genom att ligga i bakhåll eller genom att försåtsminera områden och gillra fällor. Uppfinningsrikedomen var stor, och den vietnamesiska propagandamaskinen jobbar ännu hårt på att föreviga myten om det oövervinneliga gerillamotståndet. Vi provade att gå ett hundratal meter i den del av tunnlarna som hade breddats för att västerländska turister skulle få plats. Naturligtvis förstörde de sedan upplevelsen genom att låta besökare passera en skräpig souvenirbutik med intilliggande skjutbana där skjutglada turister kan få prova diverse vapen från kriget. Högljutt och smaklöst. Man kunde åtminstone köpa en kokt majskolv till lunch. Väl tillbaka i Saigon shoppade vi lite roliga T-shirts på Papaya och gick på konstmuseum. Balsam för själen.

Hoi An är en gammal handelsstad vars blomstringstid inföll främst mellan 1500- och 1700-talet. Den tämligen enhetliga bebyggelsen består av gulputsade en- eller tvåvåningshus i kinesisk stil, varav några bebos av samma släkt sedan tiotalet generationer. Man kan köpa ett knippe biljetter och få tillträde till ett antal gamla handelshus i gammalt skick, samt till några av köpmännens samlingslokaler och tempel. Den täckta Japanska bron är en av sevärdheterna, en annan är att gå omkring på kvällen i stämningsfullt ljus när typiska lampor i sidentyg lyser överallt. Vi fick förstås med oss några hem. Regnperioden innebär lågsäsong, så det var inte överdrivet mycket turister, men man märkte att de nog kan vara oerhört många under högsäsong. Vi hann även med att få en del kläder uppsydda, för Hoi An är känt för sina många skräddare med ett bra förhållande mellan pris och prestanda. Enklast är att ha med sig kläder man gillar och få dem kopierade. Vårt hotell låg i utkanten av stan, men de hade cyklar som man kunde låna för att ta sig till stan eller till stranden, som låg åt motsatt håll. Att bada i Sydkinesiska sjön vid denna tid på året innebär att man måste gilla stora vågor. Det blåste konstant och vågorna förde med sig en del sand, så det var egentligen inte idealiskt, men barnen plaskade glatt omkring. Nova fick punktmarkeras hela tiden.

På väg hem från Hoi An via Saigon stannade vi på Dam Sen Park, en kombination av promenadpark och nöjesfält, och tillbringade hela eftermiddagen där innan det var dags att åka hem till Phnom Penh. Vid det laget hade jag hunnit få ganska ont i magen och kände mig risig. Väl hemma visade det sig att jag hade feber och att magen hade rasat helt. Till råga på allt fick resten av familjen en ovanligt elakartad ögoninflammation som slog ut dem periodvis i tillsammans en vecka. Fyra dagar senare hade febern gett med sig och jag kunde äta något annat än ris igen, så vi gick på en fantastisk galamiddag på Hotel Sofitel som avhölls till förmån för två välgörenhetsorganisationer. Fem rätter tillagade av flera av de bästa kockar som verkar i Kambodja. Utan tvekan det bästa jag ätit sedan vi kom hit. Nästa dag fick jag feber igen, och denna gång gav den inte med sig utan höll sig runt fyrtio grader ett antal dagar i sträck. Jag gick förstås till doktorn, och fick där diagnosen lunginflammation samt två sorters stark antibiotika med följden att magen gav upp igen. Efter en vecka kände jag mig bra och blev friskförklarad, men tillhölls att ta det lugnt i ytterligare en vecka. Totalt har jag inte fått träna på en månad, och det är ganska frustrerande om man är van att röra på sig regelbundet. Inte förrän idag har jag börjat igen med försiktig löpning. Det kommer att behövas mer inför det stundande milen i Angkor Wat den 1 december, men jag är fast besluten att ta det varligt i början. Andra tillrådliga träningsformer är motionssimning, cykling och karate, så jag tar nog lite av varje.

Under tiden jag låg sjuk hade vi besök av vår kompis Lotta och hennes barn. De hittade på en massa roliga saker under veckan de var här, men jag kunde knappt vara med alls. Den sista dagen hade Novas dagis en hejdundrande Halloween-fest som vi hade lovat hjälpa till med, så medan jag och Christina sålde bakverk och kaffe för glatta livet iscensatte de fyra äldre barnen den föreställning som gick ett par gånger under förmiddagen i det för ändamålet utstyrda läskiga spökhuset. "The Haunted Howler" fick blodet att isa på de lite äldre barn som med förbundna ögon släpptes in i smågrupper med jämna mellanrum. En lyckad fest som fick sin naturliga fortsättning lördagen därpå, då årets Tuk-Tuk Trick or Treat gick av stapeln. Jag beskrev evenemanget närmare i förra årets novemberinlägg. Ytterligare fem dagar senare är det Halloweenfester både i vårt område och i skolan, så firandet pågår i två veckor.

Det första jag egentligen företog mig efter min konvalescens var att delta i Cambodia Canon Photo Marathon 2013. Under en dag skulle man ut och fotografera bilder på tre teman som avslöjades successivt vartefter dagen led. Teman som kunde tolkas mycket fritt och var ganska diffusa, som sig bör i dessa sammanhang. Det första var "Love", det andra "Abstract" och det tredje "Believe". Man hade två timmar per tema och fick bara lämna in en bild. Mina bidrag kan beskådas nedan. Jag anser mig vara en okej fotograf i förhållande till min blygsamma eller obefintliga utbildning, erfarenhet och utrustning. De flesta släpade omkring på kilovis med kameror och stativ samt metervis med objektiv. Jag ställde upp med min visserligen ganska dugliga kompaktkamera Canon PowerShot S100, som jag dock inte behärskar något vidare. Självklart vann jag inget på mina bilder, men eftersom de inlämnade bidragen rullade kontinuerligt i en lång slideshow i konferenshallen vi utgick ifrån kunde man ändå bilda sig en uppfattning om hur konkurrensen såg ut. Den var inte att betrakta som mördande. Som kompensation vann jag ett av femton priser i det efterföljande "Lucky draw" som är något av ett obligatoriskt inslag i sådana här evenemang. En pikétröja, en keps, en vattenflaska, en racketväska, några biobiljetter och ett mål mat. Jag gick sålunda plus totalt sett under dagen eftersom det var gratis att ställa upp. Det var också en väldigt givande och rolig dag, och jag fick kontakt med en del människor i gränderna när jag var ute och fotade. Jag hoppas kunna följa upp intresset och lära mig mer när min distanskurs i digitalt fotografi på Stockholms Universitet (i samarbete med Konsthögskolan) drar igång om någon vecka.

Sängliggande hinner man med en del läsning, och förutom "Discovering the Universe", den alldeles utmärkta grundboken i astronomi som jag likaledes läser för en distanskurs på Stockholms Universitet, har jag kommit ganska långt i boken "Guns, Germs and Steel - A short history of everybody for the last 13000 years" (på svenska "Vete, vapen och virus") av Jared Diamond. Den är en häpnadsväckande intressant redogörelse för hur vissa delar av jordens befolkning kom att få ett sådant försprång framför andra, och svarar bland annat på frågan varför inte t.ex. indianerna lika gärna kunde ha kommit över Atlanten och koloniserat Europa som tvärtom. Bland det författaren framhåller allra tydligast är att det inte beror på någon sorts skillnad i intelligens eller driftighet mellan olika folkgrupper, utan att det är ett antal samverkande faktorer såsom vilka sädesslag och husdjur som fanns att tillgå för att göra det möjligt för befolkningen på olika platser att bli bofast och bygga större samhällen där folk kunde specialisera sig så till den grad att man fick tid att uppfinna saker som skriftspråk, vapen och organiserad styrning av samhället, vilket ledde vidare till teknisk utveckling, erövringskrig och slutligen kolonisering av nya världsdelar. Den har några år på nacken men känns fortfarande väldigt relevant. Rekommenderas varmt.

Att planera och fylla den till synes oändliga tid jag har till förfogande på ett meningsfullt sätt är något som fortfarande delvis känns svårt. Tiden är förresten inte alls oändlig eftersom dagarna hackas upp av diverse hämtningar och praktiska bestyr, men det är ändå mycket tid. Jag försöker att dela den mellan motion, avslappning, studier, mediekonsumtion och umgänge, men känner att umgänget än så länge släpar efter. Förhoppningsvis blir det bättre nu när det underlättas av vårt nya boende och jag har blivit frisk nog att ta mig för lite mer på dagarna. Men problemet är definitivt inte att jag inte vet vad jag skall göra på dagarna, utan att jag har så många möjligheter att jag måste prioritera mycket medvetet för att i slutändan känna att jag har gjort något bra och balanserat av de två år jag har fått. En utmaning som jag tänker anta.

Bilder:

Vårt nya radhus i Les Jardins du Bassac (i mitten)

Högtid i Wat Preahyuvong, mitt favorittempel

Med bror och dotter i Sihanoukville

Saigon: Jade Emperor Pagoda

Saigon Zoo: Paus mellan gasellerna och noshörningarna

Saigon Zoo: Gott om fåniga fototillfällen

Saigon: Reunification Palace, fasad sedd från taket

Saigon: Reunification Palace, underjordisk stridsledningscentral

Cu Chi-tunnlarna. Små kamouflerade luckor gjorde gångarna svåra att hitta.

Hoi An: Småföretagare i fruktbranschen

Hoi An: Japanska bron

Hoi An: Typiskt affärshus

Hoi An: Sista kvällens efterrättsbuffé

Saigon: Dam Sen Park, drakar sedda från monorailbanan

Saigon: Dam Sen Park, föga exotisk åkattraktion (men rolig)

Les Jardins du Bassac: Fiskare nära vår "strand" samt förstaden tvärs över

Årets femte lungröntgen

Tuk Tuk Trick or Treat: Träffade Dracula i år igen

Fotomaraton utgick från den vackra Chaktomuk Conference Hall, ritad av Vann Molyvann

Mitt bidrag på temat "Love"

Mitt bidrag på temat "Abstract" (Jackfruit i närbild)

Mitt bidrag på temat "Believe"

Flytt, fioler och kravaller

Väl tillbaka i Kambodja sedan fem veckor konstaterar man att det går lika fort att anpassa sig tillbaka till Kambodja efter att ha varit i Sverige som tvärtom. Den känsla som griper tag i en direkt är dock att det knappa år vi har kvar kommer att gå väldigt fort. Vardagen lägger sig som en jämntjock smet över tillvaron och slätar ut känslolivet, och vi får nästan panik över allt vi vill hinna med under den resterande tiden. Det gäller att hitta på något sätt att bromsa tiden, och oftast är det bästa sättet att variera sin vardag.

Som vanligt har vi insett det i god tid och planerat resor för hela året: Sihanoukville i september, Vietnam i månadsskiftet september-oktober, Burma i november, Angkor Wat International Half Marathon den 1 december, Sverige över jul och nyår, Bali i februari, Japan i april och kanske Laos i maj. Dessutom får vi besök av min bror om några dagar, av en kompis i november-december, och kanske några trillar in över något av de svenska skolloven?

Innan min bror kommer skall vi dock hinna flytta inom stan. Det sker redan i morgon onsdag. Även om vi har haft bästa tänkbara lägenhet i bästa tänkbara läge i stan under det år som gått, så finns det ett par anledningar för oss att flytta från Skyline Apartments till Les Jardins du Bassac, ett litet parkliknande område med lägenheter och radhus precis vid floden Bassac. Den främsta är att barnen har haft rätt svårt att röra på sig utomhus under året eftersom lägenhetslivet innebär att barnen knappt kan lämna lägenheten på egen hand och därför blir lite instängda, varpå de slöar framför teven lite mer än jag skulle vilja. Detsamma kan utan vidare sägas om mig, som på grund av lathet, bekvämlighet och diverse egna projekt har hållit mig ganska mycket hemma; jag tittar dock mycket sällan på just TV själv. Visserligen har jag regelbundet träffat folk och visserligen har jag fikat, tränat och badat så att det räcker för några år framöver, men de spontana mötena med grannar har varit lite väl glesa.

Två ytterligare anledningar gör det mer lämpligt nu än tidigare att flytta just till Les Jardins du Bassac: Dels bor där numera inte mindre än fem åtminstone delvis svenska familjer, vilket är nästan alla dylika som bor i Phnom Penh! Detta för att ett par ambassadfamiljer nyligen kommit dit. Dels för att någon ny restriktion på japaners och/eller FN-folks boendekostnader har gjort att många japaner just nu lämnar området för billigare boenden. Detta gör att LJdB har behövt sänka sina hyror lite för beläggningens skull, och plötsligt har vi råd med ett trevånings radhus med sex sovrum för samma summa som vi betalade på Skyline. Det är lite mindre, lite äldre, lite mer slitet och inte alls lika topputrustat som Skyline, men de sociala faktorerna kommer att överväga. Dels kan jag umgås lättare med hemmavarande grannar på dagtid, dels kan barnen springa fritt i den stora parkliknande trädgården, med lekplats och poolområde, och träffa kompisar. Det finns även tennisbanor, squashhallar och ett för närvarande ganska undermåligt gym, som vi dock hoppas kunna påverka dem att uppgradera i närtid. Att Nova numera kan simma såpass att det inte känns läskigt att ha henne utomhus utan punktmarkering gör också att det känns bättre än tidigare. Vi har ägnat några dagar åt att packa vårt bohag, som gudskelov inte omfattar särskilt mycket möbler, i femtontalet flyttkartonger plus ett okänt antal kassar. Det blir säkert bra.

Tills igår kändes det dock osäkert om vi skulle kunna flytta i morgon; jag syftar förstås på de protestaktioner som genomförts i stan under de senaste veckorna till följd av det med all säkerhet riggade valresultatet vid parlamentsvalet i juli, då den sittande makten än en gång gjort allt för att säkerställa ett utfall som gör att de kan sitta kvar ytterligare fem år. Denna gång har dock oppositionen gjort oväntat hårt motstånd, till följd av en föryngring och vitalisering av väljarkåren med en vaknande politisk medvetenhet. Tidigare kunde man lita på att de stora massorna av outbildade bönder skulle rösta på det enda parti de kände till, men nu anar oppositionen för första gången på länge att ett maktskifte vore möjligt i realiteten. De påstår sig också kunna bevisa att de faktiskt vann valet, men den "oberoende" valmyndigheten har hittills ställt sig kallsinniga till att utreda de många oegentligheter som tusentals väljare vittnat om. Den stora frågan är dock som vanligt huruvida ett maktskifte skulle kasta landet in i ett ännu större kaos eftersom myndigheterna är fulla av folk som föredrar den nuvarande ordningen (se mina tidigare inlägg) och dels för att ingen utom den nuvarande ledningen har någon kompetens eller vana att styra landet. Att oppositionsledaren dessutom har spelat på anti-vietnamesiska stämningar som ger genklang i folkdjupet gör att jag inte är självklart positiv till utvecklingen hur den än blir, men självklart är äkta demokrati att föredra framför den leksaksdemokrati som råder nu. Den intresserade kan följa utvecklingen på t.ex. Phnom Penh Posts webb.

Oppositionen har under ett par helger samlat tiotusentals demonstranter till manifestationer i Freedom Park, nästan uppe vid Wat Phnom, ett stycke norr om där vi bor nu. Hittills har de varit ganska fredliga, men några sammanstötningar har också skett. Stenkastning, vattenkanoner, tårgas och skarpskjutning har förekommit, och en person har hittills dödats. Militärpolis har slagit en järnring runt de centrala delarna av PP, vilket gör att vi har haft mycket svårt att komma ut med bilen de senaste dagarna. I gathörnet söder om oss har gatan varit avspärrad med manshöga ställningar med rakblads-taggtråd och något tiotal fullt utrustade kravallpoliser sitter och slöar i varje hörn. Det är nackdelen med att bo så nära presidentpalatset som vi gör. Idag har de dock nöjt sig med att låta vägen vara öppen för passage, men de kan snabbt stänga av igen om så behövs. Vi håller tummarna för att flytten i morgon skall gå smidigt så att vi kommer bort ytterligare en bit från protesterna. Nova skall fortsätta att gå på dagiset Gecko Garden precis här intill, men kan ju lätt stanna hemma om det behövs.

Jag har också hittat ett par nya sätt att fördriva tiden: Dels går jag omkring i tempelområdena och de trånga khmer-kvarteren i närheten och fotograferar livet där. Om man ler och frågar kan man få trevliga bilder och en och annan pratstund. Dels har jag börjat gå en introduktionskurs i astronomi på distans på Stockholms Universitet. Den skall senare få sällskap av en kurs i digital fotografi, så jag kan nog komma att fota en hel del under den närmaste tiden.

Tidigare har jag misströstat lite angående mina äldre barns relativa ointresse för musik trots att de båda är musikaliska. De har dock frivilligt bett att få börja spela fiol, och tur nog fanns det fiollektioner som del av eftermiddagsaktiviteterna på deras skola, och en musikskola i stan sålde oss ett par fioler till vrakpris. Så nu är de igång. Sonja spelar även tennis. David har såpass mycket läxor nu i högstadiet att en eftermiddagsaktivitet i veckan kan räcka, speciellt som han och jag har återupptagit karaten efter ett sommaruppehåll. Vi siktar nu på mörkblått bälte, vilket i vår klubb betyder 4 kyu. Målet är att klara det innan jul.

Dagens bilder:

 Avspärrningarna utanför vårt hus, tillfälligt fråndragna klockan sex på morgonen

Utsikt över trädgården, poolen och floden från nya husets tredje våning

Dagis har fått ett nytt piratskepp!

På nya dyra nöjeskomplexet Kids City finns en skridskobana! 

Nova testar för första gången. Men klätterväggarna var roligast.

Jag kommer verkligen att sakna utsikten från femte våningen.

Området runt Wat Thann är fullt av liv och rörelse. Fina gamla trähus för en tynande tillvaro.

Själva templet skymtar längst bort på huvudgatan.

Mitt inne i gyttret av gränder står en kille och lagar mat över öppen eld.

Fick en pratstund med en trevlig munk som ville träna engelska.

Lite volleyboll på tempelområdet är aldrig fel.

Den mobila grönsaksförsäljerskan samlar kvarterets kvinnor.

Kokosnötsmånglaren har mycket att släpa på uppför gata 21.

Vår lilla lokala marknad, Phsar Kabkoh (Slakterimarknaden)

På sjuttioårsfest på granntaket. Wat Botum-parken by night.

Svay Pope Pagoda, ett tempelområde med buddistiskt universitet.

Vedförsäljare längs gata 21.