Svenskar i Kambodja: Soffor, tunnlar, foton och konvalescens

Tiden flyger fram. Det blir speciellt tydligt när man blir sjuk och inte gör någonting på ett par veckor, vilket var vad som hände mig nyligen. Sedan sist har vi flyttat till ett nytt hus i Phnom Penh, varit i Vietnam en tredje gång och firat Halloween mycket grundligt. Själv har jag dessutom ätit massor av antibiotika och deltagit i ett fotomaraton, och David har fyllt tolv år.

Den 18 september, dagen efter förra inlägget, gick flyttlasset från Skyline till vårt nya hem. Tur nog hade militärpolisen tagit bort avspärrningarna (se förra inlägget) lagom till den dagen, så bilarna tog sig både in och ut. Vår chaufför hade fixat en lastbil där man enligt kambodjansk sed stuvade upp allt vårt bohag i ett enda lass och försökte förankra allt utstickande så gott det gick. Sedan åkte vi ett par kilometer söderut på Norodom Boulevard och svängde in på Les Jardins du Bassac, vårt nya område. Möblerna skavde mot varandra och vi är rätt glada att vi inte äger så värst mycket av dem själva, eller åtminstone inte planerar att behålla så värst mycket av det när vi åker hem till Sverige. Dessutom ingår möbler både i vårt förra och vårt nya boende, så vi behövde inte flytta på så mycket. Efter en heroisk bärarinsats var vårt nya trevåningsradhus möblerat enligt plan.

Tyvärr hade vi ingen vettig soffa, bara en hemskt obekväm svart tvåsitsvariant, så jakten på en överkomlig bekväm tresitssoffa upptogs snart efter flytten. Det är väldigt tydligt att vår familj behöver en bra soffgrupp för att fungera på kvällar och helger. Vi hade turen att det svenska ambassadresidenset hade en begagnad, före detta vit, tresitsig IKEA-soffa över samt en matchande fåtölj, så vi åkte i hällande monsunregn och hämtade dem en eftermiddag. Tur nog ligger ambassadresidenset ganska nära vårt nya hem, och en stor stadsjeep med en soffa stickande ut genom bakluckan är en helt normal syn på Phnom Penhs gator. Vi lyckades sälja den svarta soffan, ett soffbord och ett par nattduksbord som blivit överflödiga på det utmärkta köp- och säljforumet Cambodia Parent Network, en Yahoo-grupp där man även kan annonsera efter boenden, fordon, chaufförer, hembiträden m.m., få tips om var i stan man kan köpa saker, om de alls finns att köpa, samt ställa frågor om allt mellan himmel och jord. Efter att underhållsfolket på Les Jardins hade avverkat en fyrtio punkters lista med förbättringar och reparationer som jag sammanställt under de första veckorna, har det blivit riktigt bra här hemma. Ett problem var när hela området drabbades av en plötslig strömspik som slog ut allt från internet till luftkonditionering. Underhållsfolket svettades mycket under ett par dagar, och det måste ha kostat en hel del att byta allt trasigt, men de är allmänt sett förvånansvärt snabba och tillmötesgående och jobbar hårt på att fixa det man ber dem om.

Umgänget i nya området är otvunget och avslappnat, speciellt mellan de svenska familjerna, men det är lätt att få kontakt med många andra också. Det finns diverse asiater, fransmän, australier, afrikaner och indier, men vi svenskar har plötsligt gått och blivit en av de största grupperna, något vi sannerligen inte är vana vid. För barnen var det precis som vi hade hoppats: När jag hämtade barnen på skolan samma dag vi hade flyttat, tog det inte en halvtimme innan de var ute och sprang med nya kompisar, något som knappast hade hänt på Skyline. Visst kan man sakna den fina finishen och den lyxiga atmosfären vi bodde i förut, men det är ingenting mot att se hur roligt barnen har det nu. Vi har även fått låna lite tennisgrejor av en granne, så att jag och barnen kan spela lite på områdets tennisbanor ibland. Själva ägaren till området anstränger sig också genom att bjuda hela området på gemensam frukost en gång i månaden, och vi har även varit bjudna på en fin båttur med mat och dryck utgående direkt från bryggan nere vid vattnet. Floden Bassac, som börjar strax ovanför där vi bor och som löper parallellt med Mekong söderut ner till Vietnam, gör att området har en fin utsikt över vattnet och förstaden tvärsöver, nordost om den närbelägna Monivong-bron. Inte minst gör floden att är det svårt att bygga skyskrapor alldeles här intill, såsom sker nästan överallt i stan just nu.

Vi har också hunnit umgås en del med de nya svenskarna. Förutom diverse fikan har vi varit på teater, utekvällar och en välgörenhets-galamiddag, och planerar allt från arkitekturvandringar och cykelturer till besök på Khmer Rouge-tribunalens slutförhandlingar.

Min bror kom och hälsade på i slutet av september. Han är den sista av de riktigt nära som besöker oss eftersom det passade dåligt under förra året. Han är därmed också den ende som har sett vårt nya boende. Vi hann med lite turistande i stan, men också en tur till Sihanoukville innan han åkte till Siem Reap och tittade på Angkor Wat och paddlade i Tonle Sap vid de flytande byarna. Samtidigt åkte vi andra till Vietnam.

Vår tredje resa till Vietnam, under skollovsveckan under högtiden Pchum Benh, innebar den andra egentliga turistsvängen; den första resan vara bara sol- och badsemester på Phú Quoc. Denna gång gjorde vi Saigon, gemenligen kallat Ho Chi Minh City, samt den världsarvslistade gamla handelsstaden Hoi An i centrala Vietnam, vid kusten nära Da Nang. Saigon är en mycket stor stad, men den är ännu inte i Bangkokstorlek, och inte minst så är trafiken inte lika illa ännu eftersom mycket av trafiken fortfarande går på två hjul. Men det börjar bli dags att göra något åt framkomligheten inne i stan. Ingen egentlig kollektivtrafik finns. Taxi är ganska smidigt, men de försöker ofta lura en genom att sätta ett högt fast pris eller genom att ta omvägar.

Vi hann se några av de allra nödvändigaste sevärdheterna men valde medvetet bort de hemska krigsmuseerna för barnens skull. Vi var på Jade Emperor pagoda med sina sköldpaddegropar; på Reunification Palace med sin välbevarade sextiotalslyx och sin märkliga stridsledningscentral i källarbunkern; och gick även runt en vända till fots och tittade på bl.a. rådhuset, centralposthuset och operan. Saigon Zoo fick också ett grundligt besök. Starbucks agerade hovleverantör av blodsocker frampå eftermiddagen, men vi vågade oss även ut på lite kulinariska äventyr som kulminerade i Davids beställning av duvgröt. Denna anrättning består av en tunn grönsakssoppa/buljong i vilken man häller en färserad duva, komplett med vingar och huvud, samtidigt med ris som sedan får koka till en gröt direkt vid bordet. Egentligen inte så pjåkigt, men ganska störande med ett duvhuvud i grytan.

Dag två nöjde vi oss med att åka på guidad bussutflykt till Củ Chi-tunnlarna, en mindre skrämmande rest från kriget. I byarna runtomkring hade vietnameserna gjort mycket hårt motstånd mot amerikanerna genom att ständigt dyka upp och ner genom ett ca 20 km långt system av tunnlar, och bekämpa dem genom att ligga i bakhåll eller genom att försåtsminera områden och gillra fällor. Uppfinningsrikedomen var stor, och den vietnamesiska propagandamaskinen jobbar ännu hårt på att föreviga myten om det oövervinneliga gerillamotståndet. Vi provade att gå ett hundratal meter i den del av tunnlarna som hade breddats för att västerländska turister skulle få plats. Naturligtvis förstörde de sedan upplevelsen genom att låta besökare passera en skräpig souvenirbutik med intilliggande skjutbana där skjutglada turister kan få prova diverse vapen från kriget. Högljutt och smaklöst. Man kunde åtminstone köpa en kokt majskolv till lunch. Väl tillbaka i Saigon shoppade vi lite roliga T-shirts på Papaya och gick på konstmuseum. Balsam för själen.

Hoi An är en gammal handelsstad vars blomstringstid inföll främst mellan 1500- och 1700-talet. Den tämligen enhetliga bebyggelsen består av gulputsade en- eller tvåvåningshus i kinesisk stil, varav några bebos av samma släkt sedan tiotalet generationer. Man kan köpa ett knippe biljetter och få tillträde till ett antal gamla handelshus i gammalt skick, samt till några av köpmännens samlingslokaler och tempel. Den täckta Japanska bron är en av sevärdheterna, en annan är att gå omkring på kvällen i stämningsfullt ljus när typiska lampor i sidentyg lyser överallt. Vi fick förstås med oss några hem. Regnperioden innebär lågsäsong, så det var inte överdrivet mycket turister, men man märkte att de nog kan vara oerhört många under högsäsong. Vi hann även med att få en del kläder uppsydda, för Hoi An är känt för sina många skräddare med ett bra förhållande mellan pris och prestanda. Enklast är att ha med sig kläder man gillar och få dem kopierade. Vårt hotell låg i utkanten av stan, men de hade cyklar som man kunde låna för att ta sig till stan eller till stranden, som låg åt motsatt håll. Att bada i Sydkinesiska sjön vid denna tid på året innebär att man måste gilla stora vågor. Det blåste konstant och vågorna förde med sig en del sand, så det var egentligen inte idealiskt, men barnen plaskade glatt omkring. Nova fick punktmarkeras hela tiden.

På väg hem från Hoi An via Saigon stannade vi på Dam Sen Park, en kombination av promenadpark och nöjesfält, och tillbringade hela eftermiddagen där innan det var dags att åka hem till Phnom Penh. Vid det laget hade jag hunnit få ganska ont i magen och kände mig risig. Väl hemma visade det sig att jag hade feber och att magen hade rasat helt. Till råga på allt fick resten av familjen en ovanligt elakartad ögoninflammation som slog ut dem periodvis i tillsammans en vecka. Fyra dagar senare hade febern gett med sig och jag kunde äta något annat än ris igen, så vi gick på en fantastisk galamiddag på Hotel Sofitel som avhölls till förmån för två välgörenhetsorganisationer. Fem rätter tillagade av flera av de bästa kockar som verkar i Kambodja. Utan tvekan det bästa jag ätit sedan vi kom hit. Nästa dag fick jag feber igen, och denna gång gav den inte med sig utan höll sig runt fyrtio grader ett antal dagar i sträck. Jag gick förstås till doktorn, och fick där diagnosen lunginflammation samt två sorters stark antibiotika med följden att magen gav upp igen. Efter en vecka kände jag mig bra och blev friskförklarad, men tillhölls att ta det lugnt i ytterligare en vecka. Totalt har jag inte fått träna på en månad, och det är ganska frustrerande om man är van att röra på sig regelbundet. Inte förrän idag har jag börjat igen med försiktig löpning. Det kommer att behövas mer inför det stundande milen i Angkor Wat den 1 december, men jag är fast besluten att ta det varligt i början. Andra tillrådliga träningsformer är motionssimning, cykling och karate, så jag tar nog lite av varje.

Under tiden jag låg sjuk hade vi besök av vår kompis Lotta och hennes barn. De hittade på en massa roliga saker under veckan de var här, men jag kunde knappt vara med alls. Den sista dagen hade Novas dagis en hejdundrande Halloween-fest som vi hade lovat hjälpa till med, så medan jag och Christina sålde bakverk och kaffe för glatta livet iscensatte de fyra äldre barnen den föreställning som gick ett par gånger under förmiddagen i det för ändamålet utstyrda läskiga spökhuset. "The Haunted Howler" fick blodet att isa på de lite äldre barn som med förbundna ögon släpptes in i smågrupper med jämna mellanrum. En lyckad fest som fick sin naturliga fortsättning lördagen därpå, då årets Tuk-Tuk Trick or Treat gick av stapeln. Jag beskrev evenemanget närmare i förra årets novemberinlägg. Ytterligare fem dagar senare är det Halloweenfester både i vårt område och i skolan, så firandet pågår i två veckor.

Det första jag egentligen företog mig efter min konvalescens var att delta i Cambodia Canon Photo Marathon 2013. Under en dag skulle man ut och fotografera bilder på tre teman som avslöjades successivt vartefter dagen led. Teman som kunde tolkas mycket fritt och var ganska diffusa, som sig bör i dessa sammanhang. Det första var "Love", det andra "Abstract" och det tredje "Believe". Man hade två timmar per tema och fick bara lämna in en bild. Mina bidrag kan beskådas nedan. Jag anser mig vara en okej fotograf i förhållande till min blygsamma eller obefintliga utbildning, erfarenhet och utrustning. De flesta släpade omkring på kilovis med kameror och stativ samt metervis med objektiv. Jag ställde upp med min visserligen ganska dugliga kompaktkamera Canon PowerShot S100, som jag dock inte behärskar något vidare. Självklart vann jag inget på mina bilder, men eftersom de inlämnade bidragen rullade kontinuerligt i en lång slideshow i konferenshallen vi utgick ifrån kunde man ändå bilda sig en uppfattning om hur konkurrensen såg ut. Den var inte att betrakta som mördande. Som kompensation vann jag ett av femton priser i det efterföljande "Lucky draw" som är något av ett obligatoriskt inslag i sådana här evenemang. En pikétröja, en keps, en vattenflaska, en racketväska, några biobiljetter och ett mål mat. Jag gick sålunda plus totalt sett under dagen eftersom det var gratis att ställa upp. Det var också en väldigt givande och rolig dag, och jag fick kontakt med en del människor i gränderna när jag var ute och fotade. Jag hoppas kunna följa upp intresset och lära mig mer när min distanskurs i digitalt fotografi på Stockholms Universitet (i samarbete med Konsthögskolan) drar igång om någon vecka.

Sängliggande hinner man med en del läsning, och förutom "Discovering the Universe", den alldeles utmärkta grundboken i astronomi som jag likaledes läser för en distanskurs på Stockholms Universitet, har jag kommit ganska långt i boken "Guns, Germs and Steel - A short history of everybody for the last 13000 years" (på svenska "Vete, vapen och virus") av Jared Diamond. Den är en häpnadsväckande intressant redogörelse för hur vissa delar av jordens befolkning kom att få ett sådant försprång framför andra, och svarar bland annat på frågan varför inte t.ex. indianerna lika gärna kunde ha kommit över Atlanten och koloniserat Europa som tvärtom. Bland det författaren framhåller allra tydligast är att det inte beror på någon sorts skillnad i intelligens eller driftighet mellan olika folkgrupper, utan att det är ett antal samverkande faktorer såsom vilka sädesslag och husdjur som fanns att tillgå för att göra det möjligt för befolkningen på olika platser att bli bofast och bygga större samhällen där folk kunde specialisera sig så till den grad att man fick tid att uppfinna saker som skriftspråk, vapen och organiserad styrning av samhället, vilket ledde vidare till teknisk utveckling, erövringskrig och slutligen kolonisering av nya världsdelar. Den har några år på nacken men känns fortfarande väldigt relevant. Rekommenderas varmt.

Att planera och fylla den till synes oändliga tid jag har till förfogande på ett meningsfullt sätt är något som fortfarande delvis känns svårt. Tiden är förresten inte alls oändlig eftersom dagarna hackas upp av diverse hämtningar och praktiska bestyr, men det är ändå mycket tid. Jag försöker att dela den mellan motion, avslappning, studier, mediekonsumtion och umgänge, men känner att umgänget än så länge släpar efter. Förhoppningsvis blir det bättre nu när det underlättas av vårt nya boende och jag har blivit frisk nog att ta mig för lite mer på dagarna. Men problemet är definitivt inte att jag inte vet vad jag skall göra på dagarna, utan att jag har så många möjligheter att jag måste prioritera mycket medvetet för att i slutändan känna att jag har gjort något bra och balanserat av de två år jag har fått. En utmaning som jag tänker anta.

Bilder: