Många farväl

Det är konstigt att det inte känns mer, för nu är det faktiskt slut.

Men jag antar att det beror på att jag inte har fattat det riktigt än. Jag och barnen åker i morgon kväll, Christina två dagar senare. Det blir ju jättemysigt att åka hem till Sverige och bo på landet en sommar, men sedan ska vi ... stanna?! Den lär väl slå till under någon av de första frostdagarna i oktober, den känslomässiga insikten att vi faktiskt inte skall tillbaka. Åtminstone inte på länge; vi har redan planerat in att hälsa på i Kambodja under sportlovet 2016 medan några av de vi känner fortfarande bor kvar. Men det blir förstås aldrig samma sak som att bo i landet.

Vad gör man då? Jo, naturligtvis: Låter bli att gräma sig och försöker göra det bästa av det nya, vilket säkert inte kommer att bli svårt. Vår utlandsvistelse hade aldrig kunnat bli mer än två år, så egentligen har vi vetat hela tiden att det var nu vi skulle hem. Trots allt trivdes vi väldigt bra med vårt liv i Sverige så som det artade sig innan vi åkte, och nu får vi anpassa det efter de förändringar som skett under vår bortavaro. Men visst kommer vi att sakna vår Kambodja-tillvaro mycket, speciellt under vinterhalvåret. Precis som jag skrev innan vi flyttade hit så känns det konstigt att vårt nuvarande liv mycket snart kommer att kännas väldigt avlägset. Flera av de vänner som vi har här, svenska som utländska, kommer vi säkert att behålla kontakten med, men det är också oundvikligen så att expat-livet innebär en ständig ström av nya möten och ständiga farväl. Vi har många souvenirer, oerhört många bilder och framför allt många glada minnen av vårt liv här. Bland det första vi kommer att göra är att inrätta en sydostasienhörna i vårt arbetsrum efter lite ytrenovering, så att vi inte har asiatiska prylar överallt i lägenheten utan försöker koncentrera dem till ett fåtal ställen. Några tavlor och ett gäng fotoramar med utbytbara uppförstorade bilder, någon form av hylla med saker, några böcker, någon lampa ...

In i det sista har vi varit aktiva med otaliga evenemang och åtaganden. Några axplock:

• Vår avskedsdrink i poolbaren hemma på området blev ganska välbesökt trots duggregn och mördande konkurrens från andra liknande tillställningar. 
• Dagisavslutningen på Gasolina innebar många farväl till föräldrar och till förskoleledaren Nuala, som också lämnar landet. 
• Sveriges nationaldag firades med stor representationsbaluns på hotell Himawari, med massor av diplomatfolk inbjudna. Vi var engagerade att stå för lite musikunderhållning, så förutom nationalsången sjöng en grupp svenska barn Idas sommarvisa och vi vuxnare sjöng några fyrstämmiga folkvisor med deltagande från såväl Christinas efterträdare Russ som vår egen David, som åter agerade ensam tenor.
• Christinas stora avskedsfest för National Institute of Statistics, på restaurangen The Spoon nära Ministerrådet uppe vid Russian Boulevard, gästades av både gamla och nuvarande generaldirektörerna. Det blev lyckat, med tal, livemusik, dans och mycket mat och dryck. Vi dränktes i avskedspresenter, och de flesta hade tänkt på att vi behöver kunna frakta hem dem till Sverige.
• Några ölsugna herrar hann med en pubrunda en kväll, och jag fick säga farväl till både Raffles elefantbar, Freebird och Zeppelin Cafe.
• Trevliga luncher, middagar, barnkalas och drinkar med vänner både hemmavid och hos andra.
• Skoldisco samt avslutning, med avtackning av elever och lärare som lämnar landet, något som förstås händer oftare här än i Sverige.
• Några sista utflykter till kungliga palatset och Nationalmuseum med kameran i högsta hugg.
• Några sista playdates med Novas dagiskompisar.
• Stor brunch på InterContinental, som firade Fars Dag tredje söndagen i juni, vilket är vanligast internationellt men ligger ett halvår ur fas med den svenska, med små presenter till alla fäder.
• En stor tuktuk-utflykt till Silk Island (Koh Dach) med Russells familj, då vi badade i Mekong och köpte massor av hemvävda produkter av siden och bomull direkt av familjen som tillverkat dem.
• Dansföreställningen "A bend in the river" på Chaktomuk-teatern.
• Sista tennislektionerna, varav den allra sista blir imorgon bitti.
• Sista karateträningarna, då vi skänkt tillbaka bälten och dräkter vi inte kommer att använda mera till klubben.
• ...

Den nya kameran har fått göra tjänst vid ett stort antal tillfällen, så det finns mycket som kan tjäna som stöd för minnet senare. Jag avstår från bilder denna gång för att få iväg inlägget innan vi åker, men det kommer att bli flera inlägg med bilder senare, och jag kanske lägger upp ett "best of"-album på Flickr vad det lider.

Det stora och roliga som återstår nu i elfte timmen är att Christina skall få ta emot en medalj från kambodjanska staten under pompa och ståt på ministeriet i morgon förmiddag, så då kränger jag på mig kostymen en sista gång. Medaljen delas ut av högsta chefen för Ministry of Planning, men kräver att både premiärministern och kungen godkänner utdelandet, något som tycks ha skett. Det finns flera grader, och Christina får den näst högsta som normalt tillkommer ambassadörer. Alla inblandade är mycket stolta.

Vi har också hunnit med mycket praktiskt kring flytten, och packat det mesta av våra saker. Anledningen till att Christina stannar två dagar till är dels för jobbets skull, men också dels för att hon då kan packa det sista och eventuellt skicka hem en låda om det visar sig att vi inte får med oss allt. Annars får vi klara oss på de ca 250 kg inklusive handbagage som vi och våra grannar kånkar hem i diverse väskor. Det överblivna slängs om det är alltför slitet eller skänks till vår maid Sieklim eller lämnas helt enkelt kvar i huset så att Russell kan ta över det.

När man har så mycket på gång som ofta innebär god mat i någon form är det extra tråkigt att drabbas av magproblem. Tyvärr har flera i familjen har fått en släng av den sleven, vilket lagt sordin på några av de ovan nämnda tillställningarna för några av deltagarna. Vi gör en snabbkoll hos doktorn vid lunchtid i morgon för de värst drabbade för att se att det inte är något som kräver ytterligare åtgärd. Är det något de kan i Phnompan så är det magåkommor.

Vi åker från Pochentong i morgon kväll, så vid den här tiden i morgon sitter vi i Bangkok och väntar på att flyget till Arlanda skall lyfta. Det blir en jobbig natt, men med de nyrenoverade planen som numera trafikerar sträckan blir det nog bättre än tidigare. Flygtaxi direkt hem till min mor är redan beställd. Sedan väntar midsommarfirande (med Phnom Penh-grannar!) i skärgården och därefter återtagande av vår lägenhet i stan med åtföljande uppackningsarbete.

Bloggen kommer att fortsätta ett litet tag till, så att jag hinner reflektera över hemkomsten och återgången till vårt svenska liv, men nu blir det inte mer från Kambodja. Önska oss lycklig resa!