Många farväl

Det är konstigt att det inte känns mer, för nu är det faktiskt slut.

Men jag antar att det beror på att jag inte har fattat det riktigt än. Jag och barnen åker i morgon kväll, Christina två dagar senare. Det blir ju jättemysigt att åka hem till Sverige och bo på landet en sommar, men sedan ska vi ... stanna?! Den lär väl slå till under någon av de första frostdagarna i oktober, den känslomässiga insikten att vi faktiskt inte skall tillbaka. Åtminstone inte på länge; vi har redan planerat in att hälsa på i Kambodja under sportlovet 2016 medan några av de vi känner fortfarande bor kvar. Men det blir förstås aldrig samma sak som att bo i landet.

Vad gör man då? Jo, naturligtvis: Låter bli att gräma sig och försöker göra det bästa av det nya, vilket säkert inte kommer att bli svårt. Vår utlandsvistelse hade aldrig kunnat bli mer än två år, så egentligen har vi vetat hela tiden att det var nu vi skulle hem. Trots allt trivdes vi väldigt bra med vårt liv i Sverige så som det artade sig innan vi åkte, och nu får vi anpassa det efter de förändringar som skett under vår bortavaro. Men visst kommer vi att sakna vår Kambodja-tillvaro mycket, speciellt under vinterhalvåret. Precis som jag skrev innan vi flyttade hit så känns det konstigt att vårt nuvarande liv mycket snart kommer att kännas väldigt avlägset. Flera av de vänner som vi har här, svenska som utländska, kommer vi säkert att behålla kontakten med, men det är också oundvikligen så att expat-livet innebär en ständig ström av nya möten och ständiga farväl. Vi har många souvenirer, oerhört många bilder och framför allt många glada minnen av vårt liv här. Bland det första vi kommer att göra är att inrätta en sydostasienhörna i vårt arbetsrum efter lite ytrenovering, så att vi inte har asiatiska prylar överallt i lägenheten utan försöker koncentrera dem till ett fåtal ställen. Några tavlor och ett gäng fotoramar med utbytbara uppförstorade bilder, någon form av hylla med saker, några böcker, någon lampa ...

In i det sista har vi varit aktiva med otaliga evenemang och åtaganden. Några axplock:

• Vår avskedsdrink i poolbaren hemma på området blev ganska välbesökt trots duggregn och mördande konkurrens från andra liknande tillställningar. 
• Dagisavslutningen på Gasolina innebar många farväl till föräldrar och till förskoleledaren Nuala, som också lämnar landet. 
• Sveriges nationaldag firades med stor representationsbaluns på hotell Himawari, med massor av diplomatfolk inbjudna. Vi var engagerade att stå för lite musikunderhållning, så förutom nationalsången sjöng en grupp svenska barn Idas sommarvisa och vi vuxnare sjöng några fyrstämmiga folkvisor med deltagande från såväl Christinas efterträdare Russ som vår egen David, som åter agerade ensam tenor.
• Christinas stora avskedsfest för National Institute of Statistics, på restaurangen The Spoon nära Ministerrådet uppe vid Russian Boulevard, gästades av både gamla och nuvarande generaldirektörerna. Det blev lyckat, med tal, livemusik, dans och mycket mat och dryck. Vi dränktes i avskedspresenter, och de flesta hade tänkt på att vi behöver kunna frakta hem dem till Sverige.
• Några ölsugna herrar hann med en pubrunda en kväll, och jag fick säga farväl till både Raffles elefantbar, Freebird och Zeppelin Cafe.
• Trevliga luncher, middagar, barnkalas och drinkar med vänner både hemmavid och hos andra.
• Skoldisco samt avslutning, med avtackning av elever och lärare som lämnar landet, något som förstås händer oftare här än i Sverige.
• Några sista utflykter till kungliga palatset och Nationalmuseum med kameran i högsta hugg.
• Några sista playdates med Novas dagiskompisar.
• Stor brunch på InterContinental, som firade Fars Dag tredje söndagen i juni, vilket är vanligast internationellt men ligger ett halvår ur fas med den svenska, med små presenter till alla fäder.
• En stor tuktuk-utflykt till Silk Island (Koh Dach) med Russells familj, då vi badade i Mekong och köpte massor av hemvävda produkter av siden och bomull direkt av familjen som tillverkat dem.
• Dansföreställningen "A bend in the river" på Chaktomuk-teatern.
• Sista tennislektionerna, varav den allra sista blir imorgon bitti.
• Sista karateträningarna, då vi skänkt tillbaka bälten och dräkter vi inte kommer att använda mera till klubben.
• ...

Den nya kameran har fått göra tjänst vid ett stort antal tillfällen, så det finns mycket som kan tjäna som stöd för minnet senare. Jag avstår från bilder denna gång för att få iväg inlägget innan vi åker, men det kommer att bli flera inlägg med bilder senare, och jag kanske lägger upp ett "best of"-album på Flickr vad det lider.

Det stora och roliga som återstår nu i elfte timmen är att Christina skall få ta emot en medalj från kambodjanska staten under pompa och ståt på ministeriet i morgon förmiddag, så då kränger jag på mig kostymen en sista gång. Medaljen delas ut av högsta chefen för Ministry of Planning, men kräver att både premiärministern och kungen godkänner utdelandet, något som tycks ha skett. Det finns flera grader, och Christina får den näst högsta som normalt tillkommer ambassadörer. Alla inblandade är mycket stolta.

Vi har också hunnit med mycket praktiskt kring flytten, och packat det mesta av våra saker. Anledningen till att Christina stannar två dagar till är dels för jobbets skull, men också dels för att hon då kan packa det sista och eventuellt skicka hem en låda om det visar sig att vi inte får med oss allt. Annars får vi klara oss på de ca 250 kg inklusive handbagage som vi och våra grannar kånkar hem i diverse väskor. Det överblivna slängs om det är alltför slitet eller skänks till vår maid Sieklim eller lämnas helt enkelt kvar i huset så att Russell kan ta över det.

När man har så mycket på gång som ofta innebär god mat i någon form är det extra tråkigt att drabbas av magproblem. Tyvärr har flera i familjen har fått en släng av den sleven, vilket lagt sordin på några av de ovan nämnda tillställningarna för några av deltagarna. Vi gör en snabbkoll hos doktorn vid lunchtid i morgon för de värst drabbade för att se att det inte är något som kräver ytterligare åtgärd. Är det något de kan i Phnompan så är det magåkommor.

Vi åker från Pochentong i morgon kväll, så vid den här tiden i morgon sitter vi i Bangkok och väntar på att flyget till Arlanda skall lyfta. Det blir en jobbig natt, men med de nyrenoverade planen som numera trafikerar sträckan blir det nog bättre än tidigare. Flygtaxi direkt hem till min mor är redan beställd. Sedan väntar midsommarfirande (med Phnom Penh-grannar!) i skärgården och därefter återtagande av vår lägenhet i stan med åtföljande uppackningsarbete.

Bloggen kommer att fortsätta ett litet tag till, så att jag hinner reflektera över hemkomsten och återgången till vårt svenska liv, men nu blir det inte mer från Kambodja. Önska oss lycklig resa!

Beijing, packning, fotografering och annat på -ing

Det är inte riktigt dags för oss att rida mot solnedgången ännu. Vi har visserligen inte mycket tid kvar i Kambodja, men vi håller tempot och kommer att hinna med lite mer innan vi flyttar hem och bloggen förväntas självdö efter ett tag. Men nu har vi i alla fall gjort vår sista resa i regionen, en fyradygns snabbvisit till Beijing under det korta skollovet för kungens födelsedag.

Nu pågår också den säsong när många expats, inte bara vi, lämnar landet för att deras kontrakt gått ut. Det sätter igång en kedjereaktion: Folk byter boende eftersom en massa hus och lägenheter blir lediga, och deras hus blir då lediga osv. tills nya expats dyker upp, de flesta i slutet av sommaren. En febril aktivitet på köp- och sälj- och förmedlingsforumet Cambodia Parents Network utbryter och det blir liksom ett "Hela havet stormar" av fordon, möbler och prylar som skall ha nya ägare; hushållerskor, nannies, vakter och chaufförer som skall ha nya arbetsgivare; tuktukförare som skall ha nya fasta körningar osv. Folk slänger, skänker och avyttrar allt mellan himmel och jord, och i en enmiljonsstad med tiotusentalet expats märks det ganska väl.

Många av de som åker har avskedspartyn under andra halvan av maj tills någon vecka in i juni, så det händer extremt mycket på helgerna. Även vi kommer att ha två partyn: En enklare drinkbjudning med snacks för femtiotalet vänner och grannar, som går av stapeln här hemma på vårt område ikväll, och en fest för Christinas alla kontakter på statistikmyndigheten om en vecka. Det senare omfattar ett drygt sextiotal personer som skall bjudas på restaurang med buffé, massor av dricka och gärna livemusik, så det blir en tung post eftersom vi betalar ur egen ficka. Dessutom skall dagis och dess styrelse festa obegripligt många gånger i olika konstellationer, och många passar helt enkelt på att festa för att det snart blir sommar och man inte ses mer förrän i höst (om alls). Lägg till detta ett svenskt nationaldagsfirande med körsång, någon jämn födelsedagsfest, några barnkalas och någon sista pubrunda i Phnompan så förstår ni hur synd det är om oss. Hur ska vi hinna?

Beijing var det ja. I förra inlägget lät jag glimta att vi skulle hinna med  muren, torget, staden, palatset, pandor och kanske IKEA, och så skedde också. Vi bodde i ett av de mer centrala områdena med gammal låg bebyggelse i smala gränder som kallas hutonger, i nordöstra innerstaden. Tidigare utgjordes kvarteren av större kringbyggda gårdar som beboddes av rika familjer, men senare delades bebyggelsen in i mindre och mindre enheter, så vanligt folk bor där nu. En av de relativt välbevarade privata gårdarna utgör nu hotellet Lu Song Yuan, där vi bodde. Det är trevligt att bara gå omkring i hutongerna. En av gatorna i närheten delade hutongområdet mitt itu och var som en mycket lång variant av den turistiska Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm: Små kaffeställen, restauranger, barer och butiker låg på rad så långt ögat nådde. Men något kvarter därifrån bodde vanliga kinesiska familjer, och där var gatubilden en helt annan. Speciellt timmen före solnedgången, då folk gick omkring och handlade i kvarterets småaffärer och av mobila marknadsstånd, lagade mat på gatan och allmänt umgicks.

Det är lätt att förflytta sig i Beijing. Tunnelbanan är lättförståelig, extremt billig och väl utbyggd. Taxi fungerar också utmärkt om bara taxichauffören får en adress skriven på kinesiska. Ofta pratar de inte ett ord engelska. Trafiklederna är ganska väl dimensionerade och ordnade efter det ideala "spindelnätsschemat", med radiellt utspretande vägar från centrum genomskurna av ett antal ringleder med större och större diameter. Under en taxiresa fick vi en glimt av "Fågelboet", den gigantiska sportarena som byggdes till OS 2008. Både vägarna och arenan är exempel på att lite totalitärt styre kan göra underverk för en stads utseende och trafikapparat, och det är beklämmande att tänka sig hur mycket folk som fått flytta på sig, förmodligen utan ersättning, för att få till det. Förhoppningsvis har trafikapparatens yttre delar byggts medan det ännu fanns mer obebodd mark i stadens utkanter. All expropriering av mark drabbar någon – min egen mors numera rivna föräldrahem utanför Göteborg är ett exempel – och visst är det så att vissa framsteg kräver att man "knäcker ägg för att göra omelett". Det är mest en fråga om hur genomförandet går till; är det någorlunda justa villkor så blir det lättare för tiden att läka såren.

Med så mycket på schemat så har man inte tid med ösregn, men det var precis vad som hände. Dagen då vi skulle se Himmelska Fridens torg (Tian'men Square) och den Förbjudna Staden (det gamla kejserliga palatsområdet) strilade det rejält och större delen av torget stod under ett par centimenter vatten, så vi blev rejält blöta. Låneparaplyerna från hotellet förslog inte långt. Ett par dagar innan vi åkte gjorde vi ett genidrag: Vi såg filmen "Den siste kejsaren" från 1987, och fick på så sätt en försmak av vad vi skulle se eftersom merparten av filmen utspelar sig i den Förbjudna Staden, och visst kände vi igen oss. Både torget och staden var imponerande i sin massiva skala, men naturligtvis hade det varit roligt att se dem under andra förhållanden. Vi hade egentligen tänkt att se Sommarpalatset genast därefter, men eftersom vädret passade så bra in på det träffsäkra uttrycket "ikeaväder" så tidigarelade vi det planerade besöket på IKEA för att äta köttbullar och shoppa svensk mat. Vi kom dit efter en något snirklig taxiresa och fick på det sättet veta att IKEA uttalas "i-tja-tja-tjyr" ('yr'-ljudet är som en blandning av de två) och att ingen förstår om man säger 'i-KE-a' eller 'aj-KI-a'.

Kvällen ägnades åt att försöka lokalisera och inta en pekinganka, och med hotellets hjälp hittade vi ett ställe som serverade just denna på traditionellt sätt, i små bitar tillsammans med strimlad salladslök, gurka och söt sojasås(?) inslagen i en tunn liten pannkaka. Det enda som var svårt att vänja sig vid var att det tjocka skinnet sitter kvar och dryper av fett utan att smaka speciellt mycket. Restaurangen låg längs en repa av turistrestauranger (inklusive en Starbucks) invid en liten sjö i trakterna kring vårt hutongområde.

Följande dag skulle vi besöka kinesiska muren, och det kan man förstås göra på flera ställen (muren är ju ändå mellan 640 och 2120 mil lång, beroende på hur man räknar). Vi valde Mutianyu, ett av de vanligare turistställena där trängseln inte är så farlig på en måndag. Kineserna själva traskar gärna omkring där på helgerna. Dessutom ligger stället i ett ganska kuperat område vilket gör att utsikten är hänförande. Solen sken och det var ganska varmt, men inte i närheten av Kambodjas tropiska hetta. Vi åkte upp i en sittlift, inte alls olik dem man hittar i våra fjäll. Väl uppe kunde man gå en bra bit längs den likaledes kuperade muren, och det krävde lite kondition om man skulle komma någonvart. En rolig detalj var att man kunde åka en sorts släde nedför en sorts kupad rutschkana av metall på vägen ner, totalt ett par hundra meter längs en kurvig bana nedför sluttningen. Vi hade ordnat med en bil via hotellet och slapp då bussas till de annars obligatoriska souvenir- och hantverks-shopparna på vägen dit, där man förväntas köpa skräp.

Muren är svår att begripa. Den hade varit svår att begripa redan om den varit fem mil lång och byggd med hjälp av moderna maskiner, men det är den som bekant inte. Det är nästan omöjligt att trä sin hjärna runt det faktum att den är så lång, så massiv och på många håll så välbevarad trots sin ålder. Dessutom är det omkringliggande landskapet i Mutianyu riktigt vackert. Upplevelsen är unik. Det riktigt tråkiga som hände var att vår kamera gav upp precis när vi stod däruppe, så vi fick klara oss på mobilkameror under andra halvan av resan.

Samma dag vi åkte hem hann vi med att gå omkring på det stora område som kallas Sommarpalatset. Området påminner lite om Skansen, med parkområden och gamla byggnader på en stor kulle, men är tio gånger större. Tre fjärdedelar av ytan utgörs av en stor sjö nedanför kullen. Eftersom vi hade checkat ut från hotellet släpade vi på en tung resväska under hela vistelsen, och eftersom det var ganska backigt och vi dessutom hade bråttom blev det ganska svettigt. Men det var värt det. Nere vid sjön fanns en strandpromenad och ett antal fina paviljonger där man kunde äta, och det centrala palats- och tempelkomplexet längs kullens brant, sammanbundet med massor av trappor, var mycket sevärt. Tyvärr hade vi lite för kort tid på oss, för det fanns en programpunkt kvar.

Vi ville nämligen åka till Beijing Zoo och se deras pandor, men det stod snart klart att det var allt vi skulle hinna se. Den modesta entréavgiften och pandahusets närhet till huvudentrén gjorde att det gick smidigt. Som så ofta här i världen låg pandorna mest och sov, men en av dem hade just fått mat och var klart roligare att titta på. Det fanns också ganska mycket läsvärd information om pågående konserverings- och avelsprogram för artens bevarande. På vägen ut till flygplatsen konstaterade vi att vi hade skyndat oss så duktigt att vi hade lite tid över, och eftersom IKEA låg på vägen stannade vi där en extra gång och fick på det sättet med oss lite kylvaror hem till Phnompan även denna gång.

Klimatet verkar överhuvudtaget inverka menligt på de flesta elektroniska manicker, för strax efter att vi kommit hem från Kina var inte bara kameran sönder utan även båda laptoparna och en av mobiltelefonerna. Alla sönder på olika sätt, men efter att ha forskat, lämnat in, bytt delar, rengjort och grävt lite har vi lyckats fixa allt utom vår stora laptops tangentbord, som måste bytas helt eftersom det skickar en massa extra tangenttryckningar på eget bevåg. Naturligtvis har de inget nordiskt tangentbord i Phnom Penh, ens på det enda auktoriserade HP-servicestället, så det blev att köra den våghalsiga varianten: Snoka upp reservdelen på eBay, få dem att skicka den från Kina direkt till Sverige och sedan försöka byta själv när vi kommer hem. Det finns instruktionsvideos på YouTube, och att få någon annan att göra det i Sverige kostar för mycket. Tar man det lugnt och metodiskt så ska det nog gå vägen.

Vår gamla Canon-kamera lovar dessutom att gå sönder snart igen, så vi köpte helt enkelt en ny Panasonic Lumix DMC-LX7 på affären LOT på Monivong uppe vid Central Market i förra veckan. Förutom att den är fantastiskt prisvärd har den manuelläge, mycket snabb autofokus och ett mycket stort ljusinsläpp, som mest f1.4, vilket medger kortare skärpedjup så att man kan ta bilder som närmar sig systemkamerakvalitet. Kameror är ungefär 40% billigare här än i Sverige eftersom de inte lägger på någon skatt, så det lönar sig att köpa innan vi åker hem. Enda problemet är att man inte får mer garanti än en ettårig som gäller i Kambodja, Singapore och Hongkong, men oftast tar det längre tid för dem att gå sönder i alla fall.

Christinas efterträdares familj kom till Kambodja igår morse och behöver visas runt lite i stan, så jag har nog lite att göra även denna och nästa vecka. I morse steg jag upp halv sex och jag och grannen Lena åkte till Riverside och fotade munkar, matvagnar och morgongymnastik på vägen hemåt under dryga tre timmar. Även i förrgår blev det en del fotande då Christina hade fått en fotokurs/fotoutflykt med fotografen Michael Klinkhamer av mig i födelsedagspresent, och då besökte vi bl.a. The White Building samt åkte färjan över floden till andra sidan Mekong, där det finns ett par riktigt fina områden. Vi experimenterade för första gången med halv- och helmanuella inställningar på våra kompetenta kompaktkameror och fick en del bra bilder. Återstår att lära sig mer om kamerans olika lägen samt mer om komposition.

Ikväll har vi som sagt vår avskedsdrink vid poolbaren. Vi försöker bli av med en del sprit och vin som vi aldrig dricker själva, och har laddat upp med massor av öl och läsk. Maten blir svenska köttbullar plus satay-spett samt massor av småsnacks och grönsaker, men egentligen är det inte tänkt som mer än en drink efter jobbet för vänner och bekanta. Det blir nog bra om vi bara får uppehållsväder, något man inte kan räkna med så här års då eftermiddags- och kvällsregnen har börjat sedan ett par veckor. I värsta fall har vi bokat den ganska trista baren vid tennisbanorna, eller också är vi helt enkelt hemma. Håll tummarna.

Nästa inlägg kan mycket väl bli det sista medan vi fortfarande är kvar, och avhandlar nog mest packning och flyttförberedelser. En del är redan klart, men det mesta återstår.

Bilder:

Sonja serverade popcorn när skolan förvandlades till ett nöjesfält för en dag.

  Duktiga småkillar från Kambodjas nationella cirkusskola. Vuxencirkusen efteråt 

var en hel teaterpjäs med akrobatik, eldjonglering m.m.

 Beijing: Genomblöta på Himmelska Fridens Torg

Beijing: En skog av paraplyer intar Förbjudna Staden.

Beijing: Promenad i vår lokala hutong.

Pekinganka prepareras på plats.

Beijing: Vårt hotells mysiga innergård.

Fin utsikt från Kinesiska Muren vid Mutianyu.

Kuperat avsnitt av själva muren.

Beijing: Glass längs strandpromenaden på Sommarpalatset.

Beijing: Sommarpalatsets huvudkomplex sett nerifrån ...

... och uppifrån.

Beijing: Slö men vaken panda mumsar bambu av hjärtans lust.

Tillbaka i Phnom Penh. Fotoutflykterna avlöser varandra. Munkar på rad.

Att Freedom Park är omgärdad av taggtråd sedan ett tag tillbaka känns som ett hån.

Nationalbiblioteket, obetydligt större än vilket kommunbibliotek som helst i Sverige.

Fiskförsäljning på Psar Chas (Gamla marknaden).

Besök på ett av de sista innerstadstemplen jag hade kvar, Wat Sarawan

Glad blomsterflicka på Psar Boeung Keng Kang

Tennislärare Ra:s bröllopsfest. Två av hans elever till höger.

Några av fruktvagnarna som går omkring på gatorna på kvällarna utgår från The White Building.

Färjan till andra sidan Mekong. 

Ett litet samhälle i vattenbrynet på andra sidan Mekong.

En del sötnosar spelar volleyboll utan nät ...

... andra är linslöss och gillar att se sig själva på bild.

Behöver du plastkärl eller dammvippor så är det här din kille.

Några vackra stupor i utkanten av ett tempelområde bredvid en fotbollsplan.

Munkarna på andra sidan Mekong bryter lite ny mark att odla på. Observera iPod-lurarna.

Tidig morgon på Riverside. Tai Chi med svärd.

Tidig morgon på Riverside. Bollkickande.

En färgklick på Wat Ounaloms bakgränder.

En tuktuk full med muntra munkar.

Jackfrukter på sitt träd i morgonsol.

Sophämtningen fungerar i alla fall vid Kandal-marknaden, annars vore det omöjligt. Stanken är svåruthärdlig.

Man kan också försörja sig på att tvätta mopeder ...

... att sälja kaffe från en tuktuk ...

... eller sätta upp sin egen diversebutik, med eller utan färskvaror.

Hemglass. En tutmelodi vi aldrig glömmer.

Återvinning.

Småskalig bensinmack.