Detta inlägg är skrivet i omgångar under sommaren och den tidiga hösten, så tiden kanske hoppar lite. Kanske blir detta sista inlägget i bloggen. I så fall: Tack för att du har varit med och läst!
Vi är hemma. Två år i Sydostasien är till ända, en epok i våra liv slutar, en annan vidtar. Årets vistelse på landet var på pricken lik förra årets, och då skulle vi ju tillbaka efteråt. Det blir nog flera hemkomster till innan vi känner att vi har landat helt; dels i början när man bara är glad att kunna äta svensk frukost och handla i kända butiker till fast pris med förutsägbart sortiment, att badvattnet ger svalka och att bilarna kör på rätt sida av vägen (och då var det ändå inte vänstertrafik därborta). Men också nu senare när inte minst jag har börjat lönearbeta igen och när skolor och aktiviteter för oss alla slåss om den lediga tid vi har kvar. När slutligen novemberregnet står som spön i backen och den ljusa delen av dagen blir kortare än ens arbetstid, allra senast då kommer vi att börja sakna vår relativt enkla tillvaro i Kambodja på allvar.
Saknaden är inte enbart betingad av just den miljön: Det har förstås en del att göra med att vi hade så mycket tid tillsammans i familjen, så lite uppbokad tid i övrigt, att vi slapp de flesta av hushålls-sysslorna och att det mesta av vårt sociala umgänge kunde utövas utan att resa en meter. Dessutom var det billigt att gå ut och äta. Mycket av detta kan man faktiskt uppleva även på hemmaplan om man delar upp jobbet hemma eller rentav köper hjälp, låter bli att binda upp sig med aktiviteter och undviker restider i möjligaste mån. Men fritidsaktiviteter är också ett sätt att ge livet ytterligare mening utanför familjen och jobbet, så det handlar förstås om hur man värderar sin tid gentemot möjligheten att utöva och utveckla andra förmågor. I Kambodja var det inte ett lika fritt val; det fanns helt enkelt inte så mycket att göra, förutom tennisen, karaten och den kortlivade sånggruppen i mitt fall.
Visst finns det mycket att sakna med själva Kambodja, även om en del av det har att göra med vårt ekonomiska övertag gentemot dem, och det hoppas jag försvinner med tiden. Även om man undantar detta så kvarstår mycket, till exempel den vänlighet och hjälpsamhet man möter hos vanligt folk, det i många avseenden sköna klimatet, det vackra landskapet ute på landet, blommande träd och buskar, härliga stränder vid kusten, vackra tempelområden och god mat. Det finns också mycket som är skönt att slippa: Djup fattigdom i skarp konstrast mot ett fåtal obscent nyrika, kaos, korruption, utförsäljning av landets mark och naturresurser för underpris till utländska investerare, censur, politisk ofrihet, maktmissbruk i såväl domstolar och polisväsende som i hela den rudimentära offentliga sektorn, där varenda surt förvärvad dollar som kunde ha använts för att bygga upp landet minskas med mer än hälften, rakt ner i fickan på någon, innan den eventuellt gör någon form av nytta.
Självklart finns det också många direkta fördelar för oss med att vara tillbaka i Sverige. Det finns vettig sjukvård. Det går att källsortera. Man har möjlighet att veta vad saker ska kosta; att hitta varan till rätt pris, och sedan själva butiken, med hjälp av sökmotorer och gps, eller beställa via nätet och hämta hos en fungerande postutlämning. Det finns bibliotek, museer och massor av offentlig service. Men det är lögn att hitta en vanlig latte under 35 kronor ... det finns nog något samband där någonstans.
Så flög vi alltså tillbaka till Sverige några dagar innan midsommar, först jag och barnen och sedan C. Hon stannade för att packa det allra sista och för att se om det var nödvändigt att skicka flyttkartonger trots allt, eller om det skulle gå att klara sig utan det. Eftersom vi lämnade lite mat, dryck och mediciner samt enstaka prydnadsföremål och annat som vi kan avvara, så slapp vi undan med det bagage vi själva kunde bära. Då är inte de tre resväskor som snälla vänner tog hem medräknade, men vi klarade oss annars på trettio kilo var plus väl tilltagna handbagage. Turligt nog var mitt och barnens flyg inte fullbokat, annars hade det varit svårare att få med handbagaget. Den enda siffra som stämde var antalet kollin; vikten låg sannolikt en bra bit över det tillåtna. Heder åt Thai för att de inte bråkade.
Väl framme upptäckte vi att temperaturen hade hamnat mellan 10 och 15 grader och att det skulle komma att bli så under flera veckor. Det var snudd på att man genast satte sig på planet igen för att åka tillbaka. I stället lommade vi iväg till den förbeställda taxin och åkte till Enebyberg, där min mor hade dukat upp svensk frukost precis som i fjol. Den första tallriken filmjölk är himmelsk. Efter snabb ompackning och en övernattning för barnen hos respektive kompis i stan, fyllde vi bilen med sommarens packning och massor av midsommarmat (kvittot är nästan en meter långt; jag har sparat det) och åkte ut till landet.
Mycket tur och lite skicklighet hade gjort att vi fick sällskap av kambodjavänner på själva midsommar, eftersom de hyrde en gård med flera uthus på en kvarts gångavstånd från vårt hus på Ljusterö. Familjen är svensk-chilensk-irländsk-spansk och mormor hade varit på Ljusterö mycket i sin ungdom. De behövde en rejäl fastighet för sin geografiskt extremt utspridda familj, som kom åkande i tre generationer från världens alla hörn för att umgås någon vecka senare, men från midsommar och någon vecka framåt fick Nova ha sin allra bästa kompis från Kambodja för sig själv innan alla kompisens kusiner dök upp. De tjattrade på sitt säregna svengelska lekspråk och hade väldigt roligt. Kanske repris nästa år, vi håller tummarna.
Veckan efter midsommar började med att vi åter tog över vår lägenhet från våra hyresgäster. Vi träffade dem lite kort och kunde konstatera att de hade tagit mycket väl hand om lägenheten och de lösa ägodelar vi lämnat kvar. Det var skönt att det gick så smidigt att avsluta. Vi var bara inne några halvdagar och packade in det mesta vi haft nerpackat från lägenhetens inner- och ytterförråd tillbaka in i lägenheten, annars bodde vi egentligen på landet hela sommaren. Uppackningen gav den bekanta känslan av tidskapsel. Kläder, prylar och husgeråd man inte hade sett på två år och som man endast undantagsvis kan sägas ha saknat. Strykhögen blev enorm och omfattade som mest ett par kubikmeter. Mycket strykande och lite kemtvätt senare var garderoben återställd.
Myndighetskontakterna började i stor stil med att jag och barnen travade in på det gemensamma Skatte-, Försäkringskasse- och Pensionsmyndighetskontoret vid Eriksbergsplan för att skriva in oss i Sverige igen. Det blev kalla handen för barnens del eftersom jag inte hade med någon blankett påskriven av Christina att de skulle skrivas tillbaka. Ganska logiskt om man tänker efter; ena föräldern skall inte kunna sno barnen och byta land hur som helst, men lite opraktiskt just i vår situation. Det var annars mest för oss vuxna som det brådskade, för vi ville ju in i alla system igen för att t.ex. kunna uträtta myndighetsärenden, byta telefonabonnemang, gå med i kundklubbar vi uteslutits ur när vi emigrerade, kort sagt finnas. För Davids skolgång var det också viktigt att få papper på att vi flyttat hem. Annars bereds eleverna plats efter var de bor tidigare på våren, men vi hade stått i kontakt med dem tidigare och förklarat läget.
Vi hann umgås mycket med släkt och diverse vänner under de följande veckorna och vädret blev stadigt bättre för att sedan parkera ett ordentligt högtryck rakt ovanför oss som höll i sig nästan hela resten av sommaren. Ytterligare en familj av svenska kambodjavänner hade hus på Ljusterö, så vi utväxlade besök. Några båtutflykter, sol och bad, en veckas tenniskurs på ön för mig och Sonja, lite löpning, en takmontering av ny tv-antenn och en marstrandsvecka senare var sommaren slut och minnet av Kambodja började redan blekna något.
På somliga sätt ser tiden ut att ha stått still medan vi var borta, åtminstone om man undviker att titta på barn man känner. Vuxna vi känner ser mest ut som förr och rör sig i huvudsak i samma miljöer. Men byggprojekt som Musikhögskolan, Hjorthagen och Norra Stationsområdet ger vid handen att det nog har hänt en del ändå. Efter att ha haft över två års uppehåll var det också skönt att få mjukstarta på jobbet. Det har tagit mig ett antal veckor att landa ett bra konsultuppdrag för det kommande året, och jag har ännu ingenting färdigt. Jag har passat på att förkovra mig en del i vad som hänt i branschen, utom och inom Java, samt hjälpt till med bildarkiv, rekrytering och att få Inits nya externa webbsajt i luften, en modernisering med närmare tio år lagom till företagets tjugoårsjubileum.
Livet är tillbaka i sin gamla inrutade lunk. Aktiviteter, skolor, dagis och jobb fyller våra dagar ända ut i kanterna och det kan ibland kännas som väl mycket. Detta trots att vi också har avstått en del, såsom det träningskort jag inte har tid med (hoppas på lunchgym nära platsen för kommande uppdrag). Men jag är tillbaka i både Mikaeli Kammarkör och Zanshin Kase-Ha Karate-Do Stockholm. Christina sjunger också i sin gamla kör. Sonja går på Adolf Fredrik och verkar trivas bra; David har börjat sjuan, sysslar också med karate och sjunger nu i Stockholms Gosskörs avdelning för folk i målbrottsåldern, och Nova är nöjd med att vara på sitt nygamla dagis. Båda de äldre ägnar sig dessutom åt teater och Nova går på engelska på lördagar för att om möjligt bibehålla den. Vi kör också de flesta filmer hemma på engelska numera.
Borde vi veta bättre än att återigen ruta in oss så? Nu vet vi att det finns andra sätt att leva, och vi har också prövat. Vi får se.
måndag 15 september 2014
söndag 15 juni 2014
Många farväl
Det är konstigt att det inte känns mer, för nu är det faktiskt slut.
Men jag antar att det beror på att jag inte har fattat det riktigt än. Jag och barnen åker i morgon kväll, Christina två dagar senare. Det blir ju jättemysigt att åka hem till Sverige och bo på landet en sommar, men sedan ska vi ... stanna?! Den lär väl slå till under någon av de första frostdagarna i oktober, den känslomässiga insikten att vi faktiskt inte skall tillbaka. Åtminstone inte på länge; vi har redan planerat in att hälsa på i Kambodja under sportlovet 2016 medan några av de vi känner fortfarande bor kvar. Men det blir förstås aldrig samma sak som att bo i landet.
Vad gör man då? Jo, naturligtvis: Låter bli att gräma sig och försöker göra det bästa av det nya, vilket säkert inte kommer att bli svårt. Vår utlandsvistelse hade aldrig kunnat bli mer än två år, så egentligen har vi vetat hela tiden att det var nu vi skulle hem. Trots allt trivdes vi väldigt bra med vårt liv i Sverige så som det artade sig innan vi åkte, och nu får vi anpassa det efter de förändringar som skett under vår bortavaro. Men visst kommer vi att sakna vår Kambodja-tillvaro mycket, speciellt under vinterhalvåret. Precis som jag skrev innan vi flyttade hit så känns det konstigt att vårt nuvarande liv mycket snart kommer att kännas väldigt avlägset. Flera av de vänner som vi har här, svenska som utländska, kommer vi säkert att behålla kontakten med, men det är också oundvikligen så att expat-livet innebär en ständig ström av nya möten och ständiga farväl. Vi har många souvenirer, oerhört många bilder och framför allt många glada minnen av vårt liv här. Bland det första vi kommer att göra är att inrätta en sydostasienhörna i vårt arbetsrum efter lite ytrenovering, så att vi inte har asiatiska prylar överallt i lägenheten utan försöker koncentrera dem till ett fåtal ställen. Några tavlor och ett gäng fotoramar med utbytbara uppförstorade bilder, någon form av hylla med saker, några böcker, någon lampa ...
In i det sista har vi varit aktiva med otaliga evenemang och åtaganden. Några axplock:
Den nya kameran har fått göra tjänst vid ett stort antal tillfällen, så det finns mycket som kan tjäna som stöd för minnet senare. Jag avstår från bilder denna gång för att få iväg inlägget innan vi åker, men det kommer att bli flera inlägg med bilder senare, och jag kanske lägger upp ett "best of"-album på Flickr vad det lider.
Det stora och roliga som återstår nu i elfte timmen är att Christina skall få ta emot en medalj från kambodjanska staten under pompa och ståt på ministeriet i morgon förmiddag, så då kränger jag på mig kostymen en sista gång. Medaljen delas ut av högsta chefen för Ministry of Planning, men kräver att både premiärministern och kungen godkänner utdelandet, något som tycks ha skett. Det finns flera grader, och Christina får den näst högsta som normalt tillkommer ambassadörer. Alla inblandade är mycket stolta.
Vi har också hunnit med mycket praktiskt kring flytten, och packat det mesta av våra saker. Anledningen till att Christina stannar två dagar till är dels för jobbets skull, men också dels för att hon då kan packa det sista och eventuellt skicka hem en låda om det visar sig att vi inte får med oss allt. Annars får vi klara oss på de ca 250 kg inklusive handbagage som vi och våra grannar kånkar hem i diverse väskor. Det överblivna slängs om det är alltför slitet eller skänks till vår maid Sieklim eller lämnas helt enkelt kvar i huset så att Russell kan ta över det.
När man har så mycket på gång som ofta innebär god mat i någon form är det extra tråkigt att drabbas av magproblem. Tyvärr har flera i familjen har fått en släng av den sleven, vilket lagt sordin på några av de ovan nämnda tillställningarna för några av deltagarna. Vi gör en snabbkoll hos doktorn vid lunchtid i morgon för de värst drabbade för att se att det inte är något som kräver ytterligare åtgärd. Är det något de kan i Phnompan så är det magåkommor.
Vi åker från Pochentong i morgon kväll, så vid den här tiden i morgon sitter vi i Bangkok och väntar på att flyget till Arlanda skall lyfta. Det blir en jobbig natt, men med de nyrenoverade planen som numera trafikerar sträckan blir det nog bättre än tidigare. Flygtaxi direkt hem till min mor är redan beställd. Sedan väntar midsommarfirande (med Phnom Penh-grannar!) i skärgården och därefter återtagande av vår lägenhet i stan med åtföljande uppackningsarbete.
Bloggen kommer att fortsätta ett litet tag till, så att jag hinner reflektera över hemkomsten och återgången till vårt svenska liv, men nu blir det inte mer från Kambodja. Önska oss lycklig resa!
Men jag antar att det beror på att jag inte har fattat det riktigt än. Jag och barnen åker i morgon kväll, Christina två dagar senare. Det blir ju jättemysigt att åka hem till Sverige och bo på landet en sommar, men sedan ska vi ... stanna?! Den lär väl slå till under någon av de första frostdagarna i oktober, den känslomässiga insikten att vi faktiskt inte skall tillbaka. Åtminstone inte på länge; vi har redan planerat in att hälsa på i Kambodja under sportlovet 2016 medan några av de vi känner fortfarande bor kvar. Men det blir förstås aldrig samma sak som att bo i landet.
Vad gör man då? Jo, naturligtvis: Låter bli att gräma sig och försöker göra det bästa av det nya, vilket säkert inte kommer att bli svårt. Vår utlandsvistelse hade aldrig kunnat bli mer än två år, så egentligen har vi vetat hela tiden att det var nu vi skulle hem. Trots allt trivdes vi väldigt bra med vårt liv i Sverige så som det artade sig innan vi åkte, och nu får vi anpassa det efter de förändringar som skett under vår bortavaro. Men visst kommer vi att sakna vår Kambodja-tillvaro mycket, speciellt under vinterhalvåret. Precis som jag skrev innan vi flyttade hit så känns det konstigt att vårt nuvarande liv mycket snart kommer att kännas väldigt avlägset. Flera av de vänner som vi har här, svenska som utländska, kommer vi säkert att behålla kontakten med, men det är också oundvikligen så att expat-livet innebär en ständig ström av nya möten och ständiga farväl. Vi har många souvenirer, oerhört många bilder och framför allt många glada minnen av vårt liv här. Bland det första vi kommer att göra är att inrätta en sydostasienhörna i vårt arbetsrum efter lite ytrenovering, så att vi inte har asiatiska prylar överallt i lägenheten utan försöker koncentrera dem till ett fåtal ställen. Några tavlor och ett gäng fotoramar med utbytbara uppförstorade bilder, någon form av hylla med saker, några böcker, någon lampa ...
In i det sista har vi varit aktiva med otaliga evenemang och åtaganden. Några axplock:
- Vår avskedsdrink i poolbaren hemma på området blev ganska välbesökt trots duggregn och mördande konkurrens från andra liknande tillställningar.
- Dagisavslutningen på Gasolina innebar många farväl till föräldrar och till förskoleledaren Nuala, som också lämnar landet.
- Sveriges nationaldag firades med stor representationsbaluns på hotell Himawari, med massor av diplomatfolk inbjudna. Vi var engagerade att stå för lite musikunderhållning, så förutom nationalsången sjöng en grupp svenska barn Idas sommarvisa och vi vuxnare sjöng några fyrstämmiga folkvisor med deltagande från såväl Christinas efterträdare Russ som vår egen David, som åter agerade ensam tenor.
- Christinas stora avskedsfest för National Institute of Statistics, på restaurangen The Spoon nära Ministerrådet uppe vid Russian Boulevard, gästades av både gamla och nuvarande generaldirektörerna. Det blev lyckat, med tal, livemusik, dans och mycket mat och dryck. Vi dränktes i avskedspresenter, och de flesta hade tänkt på att vi behöver kunna frakta hem dem till Sverige.
- Några ölsugna herrar hann med en pubrunda en kväll, och jag fick säga farväl till både Raffles elefantbar, Freebird och Zeppelin Cafe.
- Trevliga luncher, middagar, barnkalas och drinkar med vänner både hemmavid och hos andra.
- Skoldisco samt avslutning, med avtackning av elever och lärare som lämnar landet, något som förstås händer oftare här än i Sverige.
- Några sista utflykter till kungliga palatset och Nationalmuseum med kameran i högsta hugg.
- Några sista playdates med Novas dagiskompisar.
- Stor brunch på InterContinental, som firade Fars Dag tredje söndagen i juni, vilket är vanligast internationellt men ligger ett halvår ur fas med den svenska, med små presenter till alla fäder.
- En stor tuktuk-utflykt till Silk Island (Koh Dach) med Russells familj, då vi badade i Mekong och köpte massor av hemvävda produkter av siden och bomull direkt av familjen som tillverkat dem.
- Dansföreställningen "A bend in the river" på Chaktomuk-teatern.
- Sista tennislektionerna, varav den allra sista blir imorgon bitti.
- Sista karateträningarna, då vi skänkt tillbaka bälten och dräkter vi inte kommer att använda mera till klubben.
- ...
Den nya kameran har fått göra tjänst vid ett stort antal tillfällen, så det finns mycket som kan tjäna som stöd för minnet senare. Jag avstår från bilder denna gång för att få iväg inlägget innan vi åker, men det kommer att bli flera inlägg med bilder senare, och jag kanske lägger upp ett "best of"-album på Flickr vad det lider.
Det stora och roliga som återstår nu i elfte timmen är att Christina skall få ta emot en medalj från kambodjanska staten under pompa och ståt på ministeriet i morgon förmiddag, så då kränger jag på mig kostymen en sista gång. Medaljen delas ut av högsta chefen för Ministry of Planning, men kräver att både premiärministern och kungen godkänner utdelandet, något som tycks ha skett. Det finns flera grader, och Christina får den näst högsta som normalt tillkommer ambassadörer. Alla inblandade är mycket stolta.
Vi har också hunnit med mycket praktiskt kring flytten, och packat det mesta av våra saker. Anledningen till att Christina stannar två dagar till är dels för jobbets skull, men också dels för att hon då kan packa det sista och eventuellt skicka hem en låda om det visar sig att vi inte får med oss allt. Annars får vi klara oss på de ca 250 kg inklusive handbagage som vi och våra grannar kånkar hem i diverse väskor. Det överblivna slängs om det är alltför slitet eller skänks till vår maid Sieklim eller lämnas helt enkelt kvar i huset så att Russell kan ta över det.
När man har så mycket på gång som ofta innebär god mat i någon form är det extra tråkigt att drabbas av magproblem. Tyvärr har flera i familjen har fått en släng av den sleven, vilket lagt sordin på några av de ovan nämnda tillställningarna för några av deltagarna. Vi gör en snabbkoll hos doktorn vid lunchtid i morgon för de värst drabbade för att se att det inte är något som kräver ytterligare åtgärd. Är det något de kan i Phnompan så är det magåkommor.
Vi åker från Pochentong i morgon kväll, så vid den här tiden i morgon sitter vi i Bangkok och väntar på att flyget till Arlanda skall lyfta. Det blir en jobbig natt, men med de nyrenoverade planen som numera trafikerar sträckan blir det nog bättre än tidigare. Flygtaxi direkt hem till min mor är redan beställd. Sedan väntar midsommarfirande (med Phnom Penh-grannar!) i skärgården och därefter återtagande av vår lägenhet i stan med åtföljande uppackningsarbete.
Bloggen kommer att fortsätta ett litet tag till, så att jag hinner reflektera över hemkomsten och återgången till vårt svenska liv, men nu blir det inte mer från Kambodja. Önska oss lycklig resa!
tisdag 3 juni 2014
Beijing, packning, fotografering och annat på -ing
Det är inte riktigt dags för oss att rida mot solnedgången ännu. Vi har visserligen inte mycket tid kvar i Kambodja, men vi håller tempot och kommer att hinna med lite mer innan vi flyttar hem och bloggen förväntas självdö efter ett tag. Men nu har vi i alla fall gjort vår sista resa i regionen, en fyradygns snabbvisit till Beijing under det korta skollovet för kungens födelsedag.
Nu pågår också den säsong när många expats, inte bara vi, lämnar landet för att deras kontrakt gått ut. Det sätter igång en kedjereaktion: Folk byter boende eftersom en massa hus och lägenheter blir lediga, och deras hus blir då lediga osv. tills nya expats dyker upp, de flesta i slutet av sommaren. En febril aktivitet på köp- och sälj- och förmedlingsforumet Cambodia Parents Network utbryter och det blir liksom ett "Hela havet stormar" av fordon, möbler och prylar som skall ha nya ägare; hushållerskor, nannies, vakter och chaufförer som skall ha nya arbetsgivare; tuktukförare som skall ha nya fasta körningar osv. Folk slänger, skänker och avyttrar allt mellan himmel och jord, och i en enmiljonsstad med tiotusentalet expats märks det ganska väl.
Många av de som åker har avskedspartyn under andra halvan av maj tills någon vecka in i juni, så det händer extremt mycket på helgerna. Även vi kommer att ha två partyn: En enklare drinkbjudning med snacks för femtiotalet vänner och grannar, som går av stapeln här hemma på vårt område ikväll, och en fest för Christinas alla kontakter på statistikmyndigheten om en vecka. Det senare omfattar ett drygt sextiotal personer som skall bjudas på restaurang med buffé, massor av dricka och gärna livemusik, så det blir en tung post eftersom vi betalar ur egen ficka. Dessutom skall dagis och dess styrelse festa obegripligt många gånger i olika konstellationer, och många passar helt enkelt på att festa för att det snart blir sommar och man inte ses mer förrän i höst (om alls). Lägg till detta ett svenskt nationaldagsfirande med körsång, någon jämn födelsedagsfest, några barnkalas och någon sista pubrunda i Phnompan så förstår ni hur synd det är om oss. Hur ska vi hinna?
Beijing var det ja. I förra inlägget lät jag glimta att vi skulle hinna med muren, torget, staden, palatset, pandor och kanske IKEA, och så skedde också. Vi bodde i ett av de mer centrala områdena med gammal låg bebyggelse i smala gränder som kallas hutonger, i nordöstra innerstaden. Tidigare utgjordes kvarteren av större kringbyggda gårdar som beboddes av rika familjer, men senare delades bebyggelsen in i mindre och mindre enheter, så vanligt folk bor där nu. En av de relativt välbevarade privata gårdarna utgör nu hotellet Lu Song Yuan, där vi bodde. Det är trevligt att bara gå omkring i hutongerna. En av gatorna i närheten delade hutongområdet mitt itu och var som en mycket lång variant av den turistiska Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm: Små kaffeställen, restauranger, barer och butiker låg på rad så långt ögat nådde. Men något kvarter därifrån bodde vanliga kinesiska familjer, och där var gatubilden en helt annan. Speciellt timmen före solnedgången, då folk gick omkring och handlade i kvarterets småaffärer och av mobila marknadsstånd, lagade mat på gatan och allmänt umgicks.
Det är lätt att förflytta sig i Beijing. Tunnelbanan är lättförståelig, extremt billig och väl utbyggd. Taxi fungerar också utmärkt om bara taxichauffören får en adress skriven på kinesiska. Ofta pratar de inte ett ord engelska. Trafiklederna är ganska väl dimensionerade och ordnade efter det ideala "spindelnätsschemat", med radiellt utspretande vägar från centrum genomskurna av ett antal ringleder med större och större diameter. Under en taxiresa fick vi en glimt av "Fågelboet", den gigantiska sportarena som byggdes till OS 2008. Både vägarna och arenan är exempel på att lite totalitärt styre kan göra underverk för en stads utseende och trafikapparat, och det är beklämmande att tänka sig hur mycket folk som fått flytta på sig, förmodligen utan ersättning, för att få till det. Förhoppningsvis har trafikapparatens yttre delar byggts medan det ännu fanns mer obebodd mark i stadens utkanter. All expropriering av mark drabbar någon – min egen mors numera rivna föräldrahem utanför Göteborg är ett exempel – och visst är det så att vissa framsteg kräver att man "knäcker ägg för att göra omelett". Det är mest en fråga om hur genomförandet går till; är det någorlunda justa villkor så blir det lättare för tiden att läka såren.
Med så mycket på schemat så har man inte tid med ösregn, men det var precis vad som hände. Dagen då vi skulle se Himmelska Fridens torg (Tian'men Square) och den Förbjudna Staden (det gamla kejserliga palatsområdet) strilade det rejält och större delen av torget stod under ett par centimenter vatten, så vi blev rejält blöta. Låneparaplyerna från hotellet förslog inte långt. Ett par dagar innan vi åkte gjorde vi ett genidrag: Vi såg filmen "Den siste kejsaren" från 1987, och fick på så sätt en försmak av vad vi skulle se eftersom merparten av filmen utspelar sig i den Förbjudna Staden, och visst kände vi igen oss. Både torget och staden var imponerande i sin massiva skala, men naturligtvis hade det varit roligt att se dem under andra förhållanden. Vi hade egentligen tänkt att se Sommarpalatset genast därefter, men eftersom vädret passade så bra in på det träffsäkra uttrycket "ikeaväder" så tidigarelade vi det planerade besöket på IKEA för att äta köttbullar och shoppa svensk mat. Vi kom dit efter en något snirklig taxiresa och fick på det sättet veta att IKEA uttalas "i-tja-tja-tjyr" ('yr'-ljudet är som en blandning av de två) och att ingen förstår om man säger 'i-KE-a' eller 'aj-KI-a'.
Kvällen ägnades åt att försöka lokalisera och inta en pekinganka, och med hotellets hjälp hittade vi ett ställe som serverade just denna på traditionellt sätt, i små bitar tillsammans med strimlad salladslök, gurka och söt sojasås(?) inslagen i en tunn liten pannkaka. Det enda som var svårt att vänja sig vid var att det tjocka skinnet sitter kvar och dryper av fett utan att smaka speciellt mycket. Restaurangen låg längs en repa av turistrestauranger (inklusive en Starbucks) invid en liten sjö i trakterna kring vårt hutongområde.
Följande dag skulle vi besöka kinesiska muren, och det kan man förstås göra på flera ställen (muren är ju ändå mellan 640 och 2120 mil lång, beroende på hur man räknar). Vi valde Mutianyu, ett av de vanligare turistställena där trängseln inte är så farlig på en måndag. Kineserna själva traskar gärna omkring där på helgerna. Dessutom ligger stället i ett ganska kuperat område vilket gör att utsikten är hänförande. Solen sken och det var ganska varmt, men inte i närheten av Kambodjas tropiska hetta. Vi åkte upp i en sittlift, inte alls olik dem man hittar i våra fjäll. Väl uppe kunde man gå en bra bit längs den likaledes kuperade muren, och det krävde lite kondition om man skulle komma någonvart. En rolig detalj var att man kunde åka en sorts släde nedför en sorts kupad rutschkana av metall på vägen ner, totalt ett par hundra meter längs en kurvig bana nedför sluttningen. Vi hade ordnat med en bil via hotellet och slapp då bussas till de annars obligatoriska souvenir- och hantverks-shopparna på vägen dit, där man förväntas köpa skräp.
Muren är svår att begripa. Den hade varit svår att begripa redan om den varit fem mil lång och byggd med hjälp av moderna maskiner, men det är den som bekant inte. Det är nästan omöjligt att trä sin hjärna runt det faktum att den är så lång, så massiv och på många håll så välbevarad trots sin ålder. Dessutom är det omkringliggande landskapet i Mutianyu riktigt vackert. Upplevelsen är unik. Det riktigt tråkiga som hände var att vår kamera gav upp precis när vi stod däruppe, så vi fick klara oss på mobilkameror under andra halvan av resan.
Samma dag vi åkte hem hann vi med att gå omkring på det stora område som kallas Sommarpalatset. Området påminner lite om Skansen, med parkområden och gamla byggnader på en stor kulle, men är tio gånger större. Tre fjärdedelar av ytan utgörs av en stor sjö nedanför kullen. Eftersom vi hade checkat ut från hotellet släpade vi på en tung resväska under hela vistelsen, och eftersom det var ganska backigt och vi dessutom hade bråttom blev det ganska svettigt. Men det var värt det. Nere vid sjön fanns en strandpromenad och ett antal fina paviljonger där man kunde äta, och det centrala palats- och tempelkomplexet längs kullens brant, sammanbundet med massor av trappor, var mycket sevärt. Tyvärr hade vi lite för kort tid på oss, för det fanns en programpunkt kvar.
Vi ville nämligen åka till Beijing Zoo och se deras pandor, men det stod snart klart att det var allt vi skulle hinna se. Den modesta entréavgiften och pandahusets närhet till huvudentrén gjorde att det gick smidigt. Som så ofta här i världen låg pandorna mest och sov, men en av dem hade just fått mat och var klart roligare att titta på. Det fanns också ganska mycket läsvärd information om pågående konserverings- och avelsprogram för artens bevarande. På vägen ut till flygplatsen konstaterade vi att vi hade skyndat oss så duktigt att vi hade lite tid över, och eftersom IKEA låg på vägen stannade vi där en extra gång och fick på det sättet med oss lite kylvaror hem till Phnompan även denna gång.
Klimatet verkar överhuvudtaget inverka menligt på de flesta elektroniska manicker, för strax efter att vi kommit hem från Kina var inte bara kameran sönder utan även båda laptoparna och en av mobiltelefonerna. Alla sönder på olika sätt, men efter att ha forskat, lämnat in, bytt delar, rengjort och grävt lite har vi lyckats fixa allt utom vår stora laptops tangentbord, som måste bytas helt eftersom det skickar en massa extra tangenttryckningar på eget bevåg. Naturligtvis har de inget nordiskt tangentbord i Phnom Penh, ens på det enda auktoriserade HP-servicestället, så det blev att köra den våghalsiga varianten: Snoka upp reservdelen på eBay, få dem att skicka den från Kina direkt till Sverige och sedan försöka byta själv när vi kommer hem. Det finns instruktionsvideos på YouTube, och att få någon annan att göra det i Sverige kostar för mycket. Tar man det lugnt och metodiskt så ska det nog gå vägen.
Vår gamla Canon-kamera lovar dessutom att gå sönder snart igen, så vi köpte helt enkelt en ny Panasonic Lumix DMC-LX7 på affären LOT på Monivong uppe vid Central Market i förra veckan. Förutom att den är fantastiskt prisvärd har den manuelläge, mycket snabb autofokus och ett mycket stort ljusinsläpp, som mest f1.4, vilket medger kortare skärpedjup så att man kan ta bilder som närmar sig systemkamerakvalitet. Kameror är ungefär 40% billigare här än i Sverige eftersom de inte lägger på någon skatt, så det lönar sig att köpa innan vi åker hem. Enda problemet är att man inte får mer garanti än en ettårig som gäller i Kambodja, Singapore och Hongkong, men oftast tar det längre tid för dem att gå sönder i alla fall.
Christinas efterträdares familj kom till Kambodja igår morse och behöver visas runt lite i stan, så jag har nog lite att göra även denna och nästa vecka. I morse steg jag upp halv sex och jag och grannen Lena åkte till Riverside och fotade munkar, matvagnar och morgongymnastik på vägen hemåt under dryga tre timmar. Även i förrgår blev det en del fotande då Christina hade fått en fotokurs/fotoutflykt med fotografen Michael Klinkhamer av mig i födelsedagspresent, och då besökte vi bl.a. The White Building samt åkte färjan över floden till andra sidan Mekong, där det finns ett par riktigt fina områden. Vi experimenterade för första gången med halv- och helmanuella inställningar på våra kompetenta kompaktkameror och fick en del bra bilder. Återstår att lära sig mer om kamerans olika lägen samt mer om komposition.
Ikväll har vi som sagt vår avskedsdrink vid poolbaren. Vi försöker bli av med en del sprit och vin som vi aldrig dricker själva, och har laddat upp med massor av öl och läsk. Maten blir svenska köttbullar plus satay-spett samt massor av småsnacks och grönsaker, men egentligen är det inte tänkt som mer än en drink efter jobbet för vänner och bekanta. Det blir nog bra om vi bara får uppehållsväder, något man inte kan räkna med så här års då eftermiddags- och kvällsregnen har börjat sedan ett par veckor. I värsta fall har vi bokat den ganska trista baren vid tennisbanorna, eller också är vi helt enkelt hemma. Håll tummarna.
Nästa inlägg kan mycket väl bli det sista medan vi fortfarande är kvar, och avhandlar nog mest packning och flyttförberedelser. En del är redan klart, men det mesta återstår.
Bilder:
Nu pågår också den säsong när många expats, inte bara vi, lämnar landet för att deras kontrakt gått ut. Det sätter igång en kedjereaktion: Folk byter boende eftersom en massa hus och lägenheter blir lediga, och deras hus blir då lediga osv. tills nya expats dyker upp, de flesta i slutet av sommaren. En febril aktivitet på köp- och sälj- och förmedlingsforumet Cambodia Parents Network utbryter och det blir liksom ett "Hela havet stormar" av fordon, möbler och prylar som skall ha nya ägare; hushållerskor, nannies, vakter och chaufförer som skall ha nya arbetsgivare; tuktukförare som skall ha nya fasta körningar osv. Folk slänger, skänker och avyttrar allt mellan himmel och jord, och i en enmiljonsstad med tiotusentalet expats märks det ganska väl.
Många av de som åker har avskedspartyn under andra halvan av maj tills någon vecka in i juni, så det händer extremt mycket på helgerna. Även vi kommer att ha två partyn: En enklare drinkbjudning med snacks för femtiotalet vänner och grannar, som går av stapeln här hemma på vårt område ikväll, och en fest för Christinas alla kontakter på statistikmyndigheten om en vecka. Det senare omfattar ett drygt sextiotal personer som skall bjudas på restaurang med buffé, massor av dricka och gärna livemusik, så det blir en tung post eftersom vi betalar ur egen ficka. Dessutom skall dagis och dess styrelse festa obegripligt många gånger i olika konstellationer, och många passar helt enkelt på att festa för att det snart blir sommar och man inte ses mer förrän i höst (om alls). Lägg till detta ett svenskt nationaldagsfirande med körsång, någon jämn födelsedagsfest, några barnkalas och någon sista pubrunda i Phnompan så förstår ni hur synd det är om oss. Hur ska vi hinna?
Beijing var det ja. I förra inlägget lät jag glimta att vi skulle hinna med muren, torget, staden, palatset, pandor och kanske IKEA, och så skedde också. Vi bodde i ett av de mer centrala områdena med gammal låg bebyggelse i smala gränder som kallas hutonger, i nordöstra innerstaden. Tidigare utgjordes kvarteren av större kringbyggda gårdar som beboddes av rika familjer, men senare delades bebyggelsen in i mindre och mindre enheter, så vanligt folk bor där nu. En av de relativt välbevarade privata gårdarna utgör nu hotellet Lu Song Yuan, där vi bodde. Det är trevligt att bara gå omkring i hutongerna. En av gatorna i närheten delade hutongområdet mitt itu och var som en mycket lång variant av den turistiska Västerlånggatan i Gamla Stan i Stockholm: Små kaffeställen, restauranger, barer och butiker låg på rad så långt ögat nådde. Men något kvarter därifrån bodde vanliga kinesiska familjer, och där var gatubilden en helt annan. Speciellt timmen före solnedgången, då folk gick omkring och handlade i kvarterets småaffärer och av mobila marknadsstånd, lagade mat på gatan och allmänt umgicks.
Det är lätt att förflytta sig i Beijing. Tunnelbanan är lättförståelig, extremt billig och väl utbyggd. Taxi fungerar också utmärkt om bara taxichauffören får en adress skriven på kinesiska. Ofta pratar de inte ett ord engelska. Trafiklederna är ganska väl dimensionerade och ordnade efter det ideala "spindelnätsschemat", med radiellt utspretande vägar från centrum genomskurna av ett antal ringleder med större och större diameter. Under en taxiresa fick vi en glimt av "Fågelboet", den gigantiska sportarena som byggdes till OS 2008. Både vägarna och arenan är exempel på att lite totalitärt styre kan göra underverk för en stads utseende och trafikapparat, och det är beklämmande att tänka sig hur mycket folk som fått flytta på sig, förmodligen utan ersättning, för att få till det. Förhoppningsvis har trafikapparatens yttre delar byggts medan det ännu fanns mer obebodd mark i stadens utkanter. All expropriering av mark drabbar någon – min egen mors numera rivna föräldrahem utanför Göteborg är ett exempel – och visst är det så att vissa framsteg kräver att man "knäcker ägg för att göra omelett". Det är mest en fråga om hur genomförandet går till; är det någorlunda justa villkor så blir det lättare för tiden att läka såren.
Med så mycket på schemat så har man inte tid med ösregn, men det var precis vad som hände. Dagen då vi skulle se Himmelska Fridens torg (Tian'men Square) och den Förbjudna Staden (det gamla kejserliga palatsområdet) strilade det rejält och större delen av torget stod under ett par centimenter vatten, så vi blev rejält blöta. Låneparaplyerna från hotellet förslog inte långt. Ett par dagar innan vi åkte gjorde vi ett genidrag: Vi såg filmen "Den siste kejsaren" från 1987, och fick på så sätt en försmak av vad vi skulle se eftersom merparten av filmen utspelar sig i den Förbjudna Staden, och visst kände vi igen oss. Både torget och staden var imponerande i sin massiva skala, men naturligtvis hade det varit roligt att se dem under andra förhållanden. Vi hade egentligen tänkt att se Sommarpalatset genast därefter, men eftersom vädret passade så bra in på det träffsäkra uttrycket "ikeaväder" så tidigarelade vi det planerade besöket på IKEA för att äta köttbullar och shoppa svensk mat. Vi kom dit efter en något snirklig taxiresa och fick på det sättet veta att IKEA uttalas "i-tja-tja-tjyr" ('yr'-ljudet är som en blandning av de två) och att ingen förstår om man säger 'i-KE-a' eller 'aj-KI-a'.
Kvällen ägnades åt att försöka lokalisera och inta en pekinganka, och med hotellets hjälp hittade vi ett ställe som serverade just denna på traditionellt sätt, i små bitar tillsammans med strimlad salladslök, gurka och söt sojasås(?) inslagen i en tunn liten pannkaka. Det enda som var svårt att vänja sig vid var att det tjocka skinnet sitter kvar och dryper av fett utan att smaka speciellt mycket. Restaurangen låg längs en repa av turistrestauranger (inklusive en Starbucks) invid en liten sjö i trakterna kring vårt hutongområde.
Följande dag skulle vi besöka kinesiska muren, och det kan man förstås göra på flera ställen (muren är ju ändå mellan 640 och 2120 mil lång, beroende på hur man räknar). Vi valde Mutianyu, ett av de vanligare turistställena där trängseln inte är så farlig på en måndag. Kineserna själva traskar gärna omkring där på helgerna. Dessutom ligger stället i ett ganska kuperat område vilket gör att utsikten är hänförande. Solen sken och det var ganska varmt, men inte i närheten av Kambodjas tropiska hetta. Vi åkte upp i en sittlift, inte alls olik dem man hittar i våra fjäll. Väl uppe kunde man gå en bra bit längs den likaledes kuperade muren, och det krävde lite kondition om man skulle komma någonvart. En rolig detalj var att man kunde åka en sorts släde nedför en sorts kupad rutschkana av metall på vägen ner, totalt ett par hundra meter längs en kurvig bana nedför sluttningen. Vi hade ordnat med en bil via hotellet och slapp då bussas till de annars obligatoriska souvenir- och hantverks-shopparna på vägen dit, där man förväntas köpa skräp.
Muren är svår att begripa. Den hade varit svår att begripa redan om den varit fem mil lång och byggd med hjälp av moderna maskiner, men det är den som bekant inte. Det är nästan omöjligt att trä sin hjärna runt det faktum att den är så lång, så massiv och på många håll så välbevarad trots sin ålder. Dessutom är det omkringliggande landskapet i Mutianyu riktigt vackert. Upplevelsen är unik. Det riktigt tråkiga som hände var att vår kamera gav upp precis när vi stod däruppe, så vi fick klara oss på mobilkameror under andra halvan av resan.
Samma dag vi åkte hem hann vi med att gå omkring på det stora område som kallas Sommarpalatset. Området påminner lite om Skansen, med parkområden och gamla byggnader på en stor kulle, men är tio gånger större. Tre fjärdedelar av ytan utgörs av en stor sjö nedanför kullen. Eftersom vi hade checkat ut från hotellet släpade vi på en tung resväska under hela vistelsen, och eftersom det var ganska backigt och vi dessutom hade bråttom blev det ganska svettigt. Men det var värt det. Nere vid sjön fanns en strandpromenad och ett antal fina paviljonger där man kunde äta, och det centrala palats- och tempelkomplexet längs kullens brant, sammanbundet med massor av trappor, var mycket sevärt. Tyvärr hade vi lite för kort tid på oss, för det fanns en programpunkt kvar.
Vi ville nämligen åka till Beijing Zoo och se deras pandor, men det stod snart klart att det var allt vi skulle hinna se. Den modesta entréavgiften och pandahusets närhet till huvudentrén gjorde att det gick smidigt. Som så ofta här i världen låg pandorna mest och sov, men en av dem hade just fått mat och var klart roligare att titta på. Det fanns också ganska mycket läsvärd information om pågående konserverings- och avelsprogram för artens bevarande. På vägen ut till flygplatsen konstaterade vi att vi hade skyndat oss så duktigt att vi hade lite tid över, och eftersom IKEA låg på vägen stannade vi där en extra gång och fick på det sättet med oss lite kylvaror hem till Phnompan även denna gång.
Klimatet verkar överhuvudtaget inverka menligt på de flesta elektroniska manicker, för strax efter att vi kommit hem från Kina var inte bara kameran sönder utan även båda laptoparna och en av mobiltelefonerna. Alla sönder på olika sätt, men efter att ha forskat, lämnat in, bytt delar, rengjort och grävt lite har vi lyckats fixa allt utom vår stora laptops tangentbord, som måste bytas helt eftersom det skickar en massa extra tangenttryckningar på eget bevåg. Naturligtvis har de inget nordiskt tangentbord i Phnom Penh, ens på det enda auktoriserade HP-servicestället, så det blev att köra den våghalsiga varianten: Snoka upp reservdelen på eBay, få dem att skicka den från Kina direkt till Sverige och sedan försöka byta själv när vi kommer hem. Det finns instruktionsvideos på YouTube, och att få någon annan att göra det i Sverige kostar för mycket. Tar man det lugnt och metodiskt så ska det nog gå vägen.
Vår gamla Canon-kamera lovar dessutom att gå sönder snart igen, så vi köpte helt enkelt en ny Panasonic Lumix DMC-LX7 på affären LOT på Monivong uppe vid Central Market i förra veckan. Förutom att den är fantastiskt prisvärd har den manuelläge, mycket snabb autofokus och ett mycket stort ljusinsläpp, som mest f1.4, vilket medger kortare skärpedjup så att man kan ta bilder som närmar sig systemkamerakvalitet. Kameror är ungefär 40% billigare här än i Sverige eftersom de inte lägger på någon skatt, så det lönar sig att köpa innan vi åker hem. Enda problemet är att man inte får mer garanti än en ettårig som gäller i Kambodja, Singapore och Hongkong, men oftast tar det längre tid för dem att gå sönder i alla fall.
Christinas efterträdares familj kom till Kambodja igår morse och behöver visas runt lite i stan, så jag har nog lite att göra även denna och nästa vecka. I morse steg jag upp halv sex och jag och grannen Lena åkte till Riverside och fotade munkar, matvagnar och morgongymnastik på vägen hemåt under dryga tre timmar. Även i förrgår blev det en del fotande då Christina hade fått en fotokurs/fotoutflykt med fotografen Michael Klinkhamer av mig i födelsedagspresent, och då besökte vi bl.a. The White Building samt åkte färjan över floden till andra sidan Mekong, där det finns ett par riktigt fina områden. Vi experimenterade för första gången med halv- och helmanuella inställningar på våra kompetenta kompaktkameror och fick en del bra bilder. Återstår att lära sig mer om kamerans olika lägen samt mer om komposition.
Ikväll har vi som sagt vår avskedsdrink vid poolbaren. Vi försöker bli av med en del sprit och vin som vi aldrig dricker själva, och har laddat upp med massor av öl och läsk. Maten blir svenska köttbullar plus satay-spett samt massor av småsnacks och grönsaker, men egentligen är det inte tänkt som mer än en drink efter jobbet för vänner och bekanta. Det blir nog bra om vi bara får uppehållsväder, något man inte kan räkna med så här års då eftermiddags- och kvällsregnen har börjat sedan ett par veckor. I värsta fall har vi bokat den ganska trista baren vid tennisbanorna, eller också är vi helt enkelt hemma. Håll tummarna.
Nästa inlägg kan mycket väl bli det sista medan vi fortfarande är kvar, och avhandlar nog mest packning och flyttförberedelser. En del är redan klart, men det mesta återstår.
Bilder:
Sonja serverade popcorn när skolan förvandlades till ett nöjesfält för en dag.
Duktiga småkillar från Kambodjas nationella cirkusskola. Vuxencirkusen efteråt
var en hel teaterpjäs med akrobatik, eldjonglering m.m.
Beijing: Genomblöta på Himmelska Fridens Torg
Beijing: En skog av paraplyer intar Förbjudna Staden.
Beijing: Promenad i vår lokala hutong.
Pekinganka prepareras på plats.
Beijing: Vårt hotells mysiga innergård.
Fin utsikt från Kinesiska Muren vid Mutianyu.
Kuperat avsnitt av själva muren.
Beijing: Glass längs strandpromenaden på Sommarpalatset.
Beijing: Sommarpalatsets huvudkomplex sett nerifrån ...
... och uppifrån.
Beijing: Slö men vaken panda mumsar bambu av hjärtans lust.
Tillbaka i Phnom Penh. Fotoutflykterna avlöser varandra. Munkar på rad.
Att Freedom Park är omgärdad av taggtråd sedan ett tag tillbaka känns som ett hån.
Nationalbiblioteket, obetydligt större än vilket kommunbibliotek som helst i Sverige.
Fiskförsäljning på Psar Chas (Gamla marknaden).
Besök på ett av de sista innerstadstemplen jag hade kvar, Wat Sarawan
Glad blomsterflicka på Psar Boeung Keng Kang
Tennislärare Ra:s bröllopsfest. Två av hans elever till höger.
Några av fruktvagnarna som går omkring på gatorna på kvällarna utgår från The White Building.
Färjan till andra sidan Mekong.
Ett litet samhälle i vattenbrynet på andra sidan Mekong.
En del sötnosar spelar volleyboll utan nät ...
... andra är linslöss och gillar att se sig själva på bild.
Behöver du plastkärl eller dammvippor så är det här din kille.
Några vackra stupor i utkanten av ett tempelområde bredvid en fotbollsplan.
Munkarna på andra sidan Mekong bryter lite ny mark att odla på. Observera iPod-lurarna.
Tidig morgon på Riverside. Tai Chi med svärd.
Tidig morgon på Riverside. Bollkickande.
En färgklick på Wat Ounaloms bakgränder.
En tuktuk full med muntra munkar.
Jackfrukter på sitt träd i morgonsol.
Sophämtningen fungerar i alla fall vid Kandal-marknaden, annars vore det omöjligt. Stanken är svåruthärdlig.
Man kan också försörja sig på att tvätta mopeder ...
... att sälja kaffe från en tuktuk ...
... eller sätta upp sin egen diversebutik, med eller utan färskvaror.
Hemglass. En tutmelodi vi aldrig glömmer.
Återvinning.
Småskalig bensinmack.
tisdag 6 maj 2014
Japan i racerfart
Så åkte vi till slut till Japan. Jag har velat åka dit i säkert tjugofem år, så det var en gammal dröm som gick i uppfyllelse, så långt det var nu möjligt denna gång då vi försökte se både Tokyo och Kyoto på 8 dagar. Det låter sig egentligen inte göras, men dels är vi extremt effektiva turister och dels valde vi bort mycket som vi får ta någon annan gång, och försökte verkligen uppleva det vi valt ut. Ett dygn i Seoul (Sydkoreas huvudstad) avslutade resan eftersom det passade bäst med flygen.
Vi åkte tillsammans med familjen S hemifrån Sverige, och det passade så bra eftersom det kambodjanska skollovet (för Khmer New Year) denna gång sammanföll med det svenska påsklovet. Staffan har bott i Japan som barn och även lite under gymnasiet, så han talar japanska. Förutom språkkunskaperna bidrog han därför med kultur- och lokalkännedom som fick oss att komma landet närmare än vi hade gjort som enskild familj. Familjen S var först med oss under vår vecka och åkte sedan tillbaka till Tokyo när vi åkte hem, bl.a. för att (åter)se mer av de miljöer där Staffan rört sig som barn.
För mig blev det lite frustrerande att det blev en så kort resa, ägnad att ge en första doft av Japan, och som väntat blev jag fascinerad och vill gå djupare en annan gång. Kanske stanna en månad och träna karate? Det som fascinerade mig var främst det som många andra talar om: Att det både är så likt Europa och samtidigt så djupt annorlunda. Det finns en dubbelhet mellan urgamla traditioner och supermodern teknik, mellan å ena sidan harmoni, måttfullhet och smak i konst och kultur och å andra sidan en snarhet till våld som präglat stora delar av Japans historia genom århundradena. Jag som jugendfrälst kunde dessutom se tydliga kopplingar mellan jugend och japansk konst, där mötet mellan geometrisk stramhet och organiska, böljande former, ofta i form av stiliserade naturmotiv, är ytterligare exempel på dubbelheten. Ett litet men ändå intressant exempel på skillnader i vår kultur gentemot deras är att man normalt inte betalar dricks, vare sig på restaurang eller i taxi. Det kan anses som att man underkänner ägarens förmåga eller vilja att betala sina anställda en skälig lön.
Vi tog tåget Keisei Skyliner från Narita-flygplatsen till stationen Nippori i norra innerstaden. Därifrån var det gångavstånd till hotellet. Vi hade valt hotellet delvis på grund av enkelheten att ta sig dit från flyget, och vi blev inte besvikna. Hotellet var ett enkelt, traditionellt ryokan som hette Annex Katsutaro. Man låg på madrasser direkt på tatami-mattor på golvet i familjerummet, och det fanns en skärm för fönstret som bestod av papper i en rutad träram. Man tog av sig skorna när man kom in i rummet, och tofflor och morgonrocken yukata ingick. Frukost fixade vi själva, och vi hittade det mesta på Seven Eleven en bit bort. Några dagar blev det nudelsoppa till frukost, eftersom det är så enkelt att fixa med kokande vatten som hälles i en förpackning där alla torra ingredienser redan finns. Hotellet låg också nära Yanaka, det område med förhållandevis äldre och lägre bebyggelse som klarat krig och naturkatastrofer tämligen väl och som lämpar sig utmärkt för promenader för att begapa diverse tempel och trädgårdar. Templen är ibland shintohelgedomar, där man tillber naturens och förfädernas andar, och ibland buddhistiska tempel. Många fototillfällen.
Det vårliga klimatet i Japan var mycket behagligt, mellan 15 och kanske 25 grader på dagarna, men åtminstone på morgonen behövde man faktiskt de tröjor vi plockade med till Kambodja redan i somras enbart för detta ändamål. I Kambodja behövs de aldrig utomhus, möjligen inomhus om man befinner sig i extremt luftkonditionerade miljöer. Familjen S tyckte att det var varmt och skönt medan vi tyckte det var kallt och skönt. Alla trivdes och det var uppehåll nästan hela resan, så regnet hindrade oss aldrig.
Redan på tåget in Tokyo konstaterade jag att Tokyo är lägre bebyggt än man skulle tro om en trettiofemmiljonersstad. Förmodligen har det sin grund i den ständigt närvarande jordbävningsrisken. Förutom i finanscentret Shinjuku och på några andra ställen finns det inte så många skyskrapor. Stadsbilden är egentligen ganska kyffig och ful. Kyffig eftersom de flesta gator är smalare i förhållande till husens höjd än vad vi är vana vid, även om det också finns några riktigt breda gator i innerstaden. Ful eftersom Tokyos Skönhetsråd antingen inte finns eller också har för mycket att göra. Eftersom man inte bygger så mycket på höjden är staden extremt utbredd, och pendlingstider på flera timmar är inte ovanliga. Av både dygd och nödvändighet har Tokyo därför en extremt väloljad kollektivtrafik. Informativa skyltar med tillräckligt mycket engelska sitter överallt, tågen kommer hela tiden och det är lätt att förstå linjenätet och att köpa biljetter i automaterna. Det märks dock att linjerna har olika operatörer eftersom de för det mesta inte är sammanbyggda från början, så ibland får man gå en bit under ett byte. Biljettsystemet är enhetligt inom tunnelbanan men är ett annat för pendeltågen, varav många ingår i fjärrtågsnätet där turistbiljetten Japan Rail Pass fungerar. Vi köpte aldrig Rail Pass eftersom det inte lönade sig, men för familjen S var det självklart eftersom resorna till och från Kyoto företogs med höghastighetståget Shinkansen som också ingår (förutom de allra snabbaste förbindelserna).
Ibland fick vi stanna och fråga om vägen, och då kom Staffans språkkunskaper väl till pass eftersom åtminstone folk över 40 i allmänhet inte pratar någon vidare engelska. Eftersom japaner inte förrän nyligen har tvingats klara sig på något annat än sitt eget språk är de i många fall obenägna att ens försöka, och lite förlägna när de inser att de måste.
Första kvällen, innan familjen S hade anlänt, åkte vi till ett femvånings leksaksvaruhus som vi hört talas om. Det låg i Ginza, en ganska fashionabel stadsdel med mycket shoppingmöjligheter. Våningsplanen var dock så små att butiken egentligen inte var så enormt stor som man trodde. De hade en stor bilbana på ett av planen och massor av figurer från diverse populärkulturella fenomen såsom Studio Ghibli-filmerna, Ultraman, Pokémon, OnePiece och Bakugan, men även västerländska såsom Star Wars. Eftersom vi samlar på upplevelser snarare än ägodelar, i sann sjuttiotalistanda, kom vi relativt tomhänta därifrån, men det var ändå roligt att ha sett den stadsdel som lånat ut sitt namn till en av de största postorder-skivbutikerna i Sverige från vilka jag har beställt hundratals skivor och filmer genom åren. Apropå skivor: På kvällen åkte jag på en egen utflykt till Shibuya och gick på Tower Records, ett klart större medievaruhus på ett tiotal våningar, och letade reda på en platta jag länge velat ha ("Logic" av Logic System, blippig och egensinnig japansk syntpop från början av åttiotalet). Följande morgon åkte vi till Tokyo Tower, en vit- och rödmålad efterhärmning av Eiffeltornet, som visserligen inte är Tokyos högsta torn längre, men som ändå ger en fin utsikt över stora delar av centrala stan och dess märkesbyggnader samt över Tokyobukten. Det var en hyfsat klar morgon, så man såg ganska långt. Japan är annars så bergigt att man ofta är inramad av berg, och de flesta bebyggda områdena ligger på slätterna däremellan.
När familjen S hade installerat sig på vårt ryokan och stålsatt sig mot jetlaggen åkte vi till Harajuku och tittade på den stora parken dit många går utklädda för att se och synas under helgerna. Cosplay (costume play) är populärt framför allt bland ungdomar som klär ut sig till allt från dataspelsfigurer till rockabillys. Vi såg också shintohelgedomen Meiji, vars tempelpark utgjorde en god del av parken. Ett shintobröllop pågick samtidigt och turisterna fotade frenetiskt. Vackra byggnader med svängda tak omgärdade vackra tempelgårdar. Liksom de flesta hus är dessa återuppbyggda efter andra världskriget då stora delar av staden jämnades med marken, så väldigt lite är original. Vi promenerade sedan ner till Shibuya och såg dels den otroligt trafikerade korsningen vid stationen, dels statyn av hunden Hachiko som enligt legenden väntade troget på sin husse varje dag vid stationen, även tio år efter att husse dött. Korsningen har även övergångsställen i kryss, och ibland stannar alla bilar en stund varvid ett verkligt hav av guppande svarta huvuden flödar i alla riktningar, flera tusen i taget. Överhuvudtaget väntar japaner i regel snällt på grönt ljus och trafiken är välordnad. Taxibilarna Toyota Crown finns överallt.
Nästa dag bjöd på en tur till elektronik- och mangadistriktet Akihabara, där vi bland annat gick in i en butik som hade tiotusentals småfigurer från allsköns manga och anime. De flesta japaner läser anime, så det är inte bara en ungdomskultur. Vi hade också tänkt att gå på ett maid-café, en sorts fik med servitriser utklädda i ultrafeminina dräkter och förkläden, som spelar roller och gör det hela till lika mycket teater som betjäning. Man kan t.ex. få en sur eller en sprallig servitris på beställning. Besöket är tidsbegränsat och de tar inträde. Det var fullt nästan överallt, så vi lade ner det efter ett tag och gick på en utmärkt hål-i-väggen-grill i stället. Det mesta i kamera- och elektronikväg verkade finnas, och priserna var hyfsade även om Sverige faktiskt är ett lågprisland för elektronik, så det kanske inte lönar sig att köpa i Japan alla gånger. Däremot var det lögn att hitta ett extra kamerabatteri till en av världens vanligaste kameror! Märkligt.
En kväll gick vi på en av de mest maxade shower jag någonsin har upplevt, på The Robot Restaurant i nöjeskvarteren i östra Shinjuku. Varenda millimeter av restaurangens tre våningar glimmade av spegelglas, blinkande lampor, dataskärmar eller futuristiska bilder av robotar och fantasivarelser. Tak och väggar var dataskärmar som oupphörligen visade animationer som anknöt till de olika numren. Rekommenderas inte för epileptiker. Showen bjöd på trumduell mellan två lag av lättklädda flickor, boxning mellan robotar och publik, diverse japanska varelser såsom demoner, drakar, ninjor och samurajer, diverse futuristiska fordon, rök, laser samt ett husband i rymddräkter. Allt och alla åkte omkring på radiostyrda vagnar med snurrande plattformar som även de var galet utsmyckade. Att diskutera smak i detta sammanhang är fullkomligt meningslöst. More is more!
I Shinjuku ligger även en fin park dit vi åkte för att se det sista av körsbärsblomningen. Visst hade en del av träden redan blommat över, men det var ändå en fantastisk prakt kvar eftersom somliga varianter blommar senare än andra. Dessutom hade azaleabuskarna börjat blomma och de späda ljusgröna löven hade hunnit komma överallt, så det var en verklig fröjd att gå omkring. Parken har ett flertal avdelningar: Japansk trädgård, engelsk park, barockpark, körsbärsträdgård osv. Gamla träd sågas inte ned utan man behandlar dem som ärevördiga äldre medborgare. Man sätter stöttor på stammar och grenar, packar kanske in hela trädet i värmande tyg, beskär omsorgsfullt och låter dem stå kvar bland de yngre träden. Föredömligt och faktiskt lite rörande.
Edo-museet var också en av de obligatoriska programpunkterna, och vi tog god tid på oss. Edo är det gamla namnet på Tokyo från den tid då Tokyo de facto tog över rollen från Kyoto som huvudstad. Museet hade engagerat ett antal frivilliga gratis-guider, och vår guide var en åttioårig farbror som talade klart begriplig engelska men som artikulerade lite sparsamt på grund av sin ålder. Vi lärde oss mycket och kunde ställa frågor. Museet är mycket spatiöst och levande, med massor av modeller i både miniatyr- och fullformat. Man kan utan vidare tillbringa en dag där.
Det vi inte hann med innan vi satte oss på Shinkansen och åkte till Kyoto var framför allt Ueno-parken, så den ligger högt på listan vid en trolig senare resa. Efter någon timme på Shinkansen passerade vi berget Fuji och fotograferade frenetiskt under några minuter. Av femtiotalet bilder var det bara två som inte innehöll elstolpar, reklamskyltar eller annat skräp, och även dessa visar berget knappt urskiljbart genom ett blått dis. Men visst är det imponerande. Resan till Kyoto tog ungefär tre timmar och det var mycket bekvämt. Vi stannade endast på ett fåtal ställen och hade bullat upp med matsäck från bl.a. McDonalds före avresan.
Maten i Japan är ett eget kapitel. Visst finns det västerländska snabbmatskedjor, och visst hamnade vi där ett par gånger, men annars vinnlade vi oss om att testa många sorters japansk mat, något som nästan gick till överdrift ibland då vi fann oss äta femton pytterätter i någon avsmakningsmeny där kanske fem var goda.
Några axplock: Bläckfiskbollar, sashimi, udon-, soba- och ramen-nudlar, sushi, kycklingdelar (även exotiska varianter som hjärta och kräva), tofu, sjögräs, sukiyaki (en sorts köttgryta eller fondue som man lagar själv vid bordet), yakitori (kyckling), yakiniku (kött), teriyaki osv. ("Yaki" betyder steka eller grilla.) En annan återkommande rätt var tempura (diverse skaldjur, grönsaker och rotfrukter i frityrsmet). På efterrättsfronten var det mest sliskigt söta geggor och bakverk, och glass i smaker som grönt te och körsbärsblom (sakura). Mycket var fantastiskt, men annat äter jag helst inte igen.
I Kyoto bodde vi på det större och lyxigare hotellet Ana Crowne Hotel invid Nijo-slottet. Lagom till att vi började vår sightseeing i Kyoto fick jag en del problem med ryggen, delvis på grund av att jag knappt tål att gå långsamt en hel dag och delvis på grund av att en söt liten femåring ville bli buren när hon hade tråkigt. Det ordnade sig genom att vårt resesällskap gjorde heroiska insatser för att avlasta oss.
Silverpaviljongen (Ginkakuji) med sin fina krattade sandträdgård, sin vackra mossträdgård och sitt fina läge på en sluttning var det första i raden av sevärdheter, och det var nog vettigt att ta det först eftersom det är mindre spektakulärt än de andra. Guldpaviljongen (Kinkakuji) är en förgylld trevånings kejserlig sommarstuga i en fin park, men det var galet mycket folk där och man fick vänta en stund för att kunna få så mycket plats att man kunde ta sina bilder mitt bland alla andra som ville samma sak. Kiyomizu-dera var ett fantastiskt buddhistiskt tempelkomplex på en brant sluttning, med en stor altan som i sig var en arkitektonisk bedrift och som gav en underbar utsikt över Kyoto. Tyvärr var några av nyckelbyggnaderna under restaurering, så de var inpackade. Vi shoppade loss på små välsignelse-amuletter och drack av vattenfallet (namnet Kiyomizu-dera betyder "rent vatten-templet"). Innan tempelbesöket hade båda familjerna prövat på att dreja i en närbelägen verkstad som tog emot turister. Även femåriga Nova fick till en riktigt vacker skål. Våra alster sänds direkt till Sverige efter glasering.
I kyoto kan man se riktiga geishor, inte att förväxla med de söndagsklädda damer som går omkring i kimono på tempelområdena under helgen. Geishor är välutbildade och kultiverade sällskapsdamer, och det tar många år att bli en sådan. I Kyoto håller de till i distriktet Gion, som dels har många geisha-hus och dyra restauranger, och dels mer turist-tillvända etablissemang. På kulturcentret Gion Corner såg vi en föreställning som ger smakprov på en rad japanska kulturyttringar: Teceremoni, blomsterarrangemang, koto-musik, dans från det kejserliga hovet, buskisliknande komediteater, geisha-dans samt dockteater. Verkligt givande trots den turistiska inramningen.
För att se den världskända zenbuddhistiska stenträdgården i Royan-ji bör man gå upp tidigt på morgonen, för redan en halvtimme efter öppning är det packat med turister och japanska skolbarn och den meditativa stämningen går förlorad. Vi kom dit före turisterna men samtidigt som skolbarnen, och visst var det fint, men det bästa hade varit att få vara där själv. Det mulna vädret gjorde inte saken bättre. Templet ligger i en stor trädgård med en sjö, och att gå omkring där var riktigt fint. I bättre väder hade det varit underbart.
Den stora utflykten i Kyoto var när vi tog den lokala spårvagnen till bergsbyn Kurama. Där fanns en vandringsled upp på berget, kantad med diverse helgedomar och tempel. Vi traskade upp till den stora tempelhallen på en stor terrass som bjöd på en vacker utsikt och där många av körsbärsblommorna på grund av det kyligare bergsklimatet inte ens hade börjat slå ut. I Kurama fanns också ett japanskt bad (tänk Yasuragi på Hasseludden men utan lyxen), där vi badade och slappade i några timmar (skönt, men tråkigt att könen var åtskilda) och åt middag (lite väl tillkrånglat, inte så gott).
Sista morgonen innan familjerna skildes åt, varefter vi tog tåget till Osakas flygplats, tillbringades på Nijo-slottet, som är känt för sina paviljonger med "sjungande golv". De kallas så för att de grova golvbrädorna står i kontakt med varandra via metallbitar som gnisslar när någon går på golvet, detta för att man i tid skall varnas för lönnmördare och andra inkräktare. Vackra väggmålningar och textilier överallt, befästningsmurar, vallgravar och, som alltid, en vacker trädgård. En fin och solig avslutning på Kyoto-besöket och Japan.
Korean Air flyger naturligt nog via Seoul, och det passade bra med flygtiderna att stanna ett dygn på tillbakavägen. Vi bodde på ett deprimerande men rymligt och välbeläget vandrarhem i närheten av flygplatsen. I närheten fanns ett underjordiskt varuhus av Åhléns-typ med bl.a. svenska Brago- och Singoallakex. Högst otippat.
Flygplatsen Incheon är, förutom att vara en av världens finaste flygplatser med massor av aktiviteter för transitresenärer, även generös nog att bjuda på en guidad sightseeingtur till centrala Seoul om man sitter fast länge nog. På det sättet fick vi nästa dag både se Jogyesa-templet, Gyeongbok-palatset och shoppinggatan Insadong, där vi också åt lunch i form av de koreanska specialiteterna bibimbap och bulgogi. Det enda vi betalade för var lunchen. Det finns förstås mer att se, men det var ändå en ytterligt effektiv sightseeing på några timmar med en väldigt rolig och informativ guide. Efter att ha sett lite mer av vad själva flygplatsen hade att erbjuda satte vi oss på flyget och åkte hem till Kambodja.
Sedan en månad finns Christinas efterträdare Russell på plats i Phnom Penh för att överlämningen skall gå smidigt, och han kommer att ta över vårt hus, vårt hembiträde, våra möbler och det mesta av det vi vill avyttra inför flytten, precis som vi gjorde när vi tog över efter Christinas företrädare Birgitta. Han åker och hämtar sin familj i Sverige om ett par veckor.
På lördag, knappt tre veckor efter Japan, kommer vi att åka till Beijing över en långhelg då kungen fyller år i Kambodja och alla har ledigt. Detta blir vår sista resa i regionen innan vi flyttar hem, och den blir sedvanligt kort men intensiv. Vi tänkte hinna med muren, torget, staden, palatset, pandor och kanske IKEA. Mer om detta i nästa inlägg. Att verkligen se Kina är förstås något annat, så det får bli en helt annan gång. Numera har västvärlden blivit mer medveten om fler av de resmål som faktiskt finns i Kina, så alla åker inte bara till Beijing, Xian, Shanghai och Hongkong längre.
Efter Kina är det tänkt att vi skall börja packa och avyttra saker inför flytten, och vi är väl förberedda. Förutom att snälla grannar kommer att ta med resväskor åt oss när de åker hem till Sverige på sommarsemester, så har vi fixat extra bagagevikt på Thai Air på vägen hem genom att helt enkelt prata med dem och säga som det är, att vi åkt intensivt med dem, fem personer i två år, och precis hamnat under silverkort-poäng men att vi nu flyttar hem och skulle vilja ha extra vikt. Det gick utan diskussioner. Smidigt.
Foton från resan:
Vi åkte tillsammans med familjen S hemifrån Sverige, och det passade så bra eftersom det kambodjanska skollovet (för Khmer New Year) denna gång sammanföll med det svenska påsklovet. Staffan har bott i Japan som barn och även lite under gymnasiet, så han talar japanska. Förutom språkkunskaperna bidrog han därför med kultur- och lokalkännedom som fick oss att komma landet närmare än vi hade gjort som enskild familj. Familjen S var först med oss under vår vecka och åkte sedan tillbaka till Tokyo när vi åkte hem, bl.a. för att (åter)se mer av de miljöer där Staffan rört sig som barn.
För mig blev det lite frustrerande att det blev en så kort resa, ägnad att ge en första doft av Japan, och som väntat blev jag fascinerad och vill gå djupare en annan gång. Kanske stanna en månad och träna karate? Det som fascinerade mig var främst det som många andra talar om: Att det både är så likt Europa och samtidigt så djupt annorlunda. Det finns en dubbelhet mellan urgamla traditioner och supermodern teknik, mellan å ena sidan harmoni, måttfullhet och smak i konst och kultur och å andra sidan en snarhet till våld som präglat stora delar av Japans historia genom århundradena. Jag som jugendfrälst kunde dessutom se tydliga kopplingar mellan jugend och japansk konst, där mötet mellan geometrisk stramhet och organiska, böljande former, ofta i form av stiliserade naturmotiv, är ytterligare exempel på dubbelheten. Ett litet men ändå intressant exempel på skillnader i vår kultur gentemot deras är att man normalt inte betalar dricks, vare sig på restaurang eller i taxi. Det kan anses som att man underkänner ägarens förmåga eller vilja att betala sina anställda en skälig lön.
Vi tog tåget Keisei Skyliner från Narita-flygplatsen till stationen Nippori i norra innerstaden. Därifrån var det gångavstånd till hotellet. Vi hade valt hotellet delvis på grund av enkelheten att ta sig dit från flyget, och vi blev inte besvikna. Hotellet var ett enkelt, traditionellt ryokan som hette Annex Katsutaro. Man låg på madrasser direkt på tatami-mattor på golvet i familjerummet, och det fanns en skärm för fönstret som bestod av papper i en rutad träram. Man tog av sig skorna när man kom in i rummet, och tofflor och morgonrocken yukata ingick. Frukost fixade vi själva, och vi hittade det mesta på Seven Eleven en bit bort. Några dagar blev det nudelsoppa till frukost, eftersom det är så enkelt att fixa med kokande vatten som hälles i en förpackning där alla torra ingredienser redan finns. Hotellet låg också nära Yanaka, det område med förhållandevis äldre och lägre bebyggelse som klarat krig och naturkatastrofer tämligen väl och som lämpar sig utmärkt för promenader för att begapa diverse tempel och trädgårdar. Templen är ibland shintohelgedomar, där man tillber naturens och förfädernas andar, och ibland buddhistiska tempel. Många fototillfällen.
Det vårliga klimatet i Japan var mycket behagligt, mellan 15 och kanske 25 grader på dagarna, men åtminstone på morgonen behövde man faktiskt de tröjor vi plockade med till Kambodja redan i somras enbart för detta ändamål. I Kambodja behövs de aldrig utomhus, möjligen inomhus om man befinner sig i extremt luftkonditionerade miljöer. Familjen S tyckte att det var varmt och skönt medan vi tyckte det var kallt och skönt. Alla trivdes och det var uppehåll nästan hela resan, så regnet hindrade oss aldrig.
Redan på tåget in Tokyo konstaterade jag att Tokyo är lägre bebyggt än man skulle tro om en trettiofemmiljonersstad. Förmodligen har det sin grund i den ständigt närvarande jordbävningsrisken. Förutom i finanscentret Shinjuku och på några andra ställen finns det inte så många skyskrapor. Stadsbilden är egentligen ganska kyffig och ful. Kyffig eftersom de flesta gator är smalare i förhållande till husens höjd än vad vi är vana vid, även om det också finns några riktigt breda gator i innerstaden. Ful eftersom Tokyos Skönhetsråd antingen inte finns eller också har för mycket att göra. Eftersom man inte bygger så mycket på höjden är staden extremt utbredd, och pendlingstider på flera timmar är inte ovanliga. Av både dygd och nödvändighet har Tokyo därför en extremt väloljad kollektivtrafik. Informativa skyltar med tillräckligt mycket engelska sitter överallt, tågen kommer hela tiden och det är lätt att förstå linjenätet och att köpa biljetter i automaterna. Det märks dock att linjerna har olika operatörer eftersom de för det mesta inte är sammanbyggda från början, så ibland får man gå en bit under ett byte. Biljettsystemet är enhetligt inom tunnelbanan men är ett annat för pendeltågen, varav många ingår i fjärrtågsnätet där turistbiljetten Japan Rail Pass fungerar. Vi köpte aldrig Rail Pass eftersom det inte lönade sig, men för familjen S var det självklart eftersom resorna till och från Kyoto företogs med höghastighetståget Shinkansen som också ingår (förutom de allra snabbaste förbindelserna).
Ibland fick vi stanna och fråga om vägen, och då kom Staffans språkkunskaper väl till pass eftersom åtminstone folk över 40 i allmänhet inte pratar någon vidare engelska. Eftersom japaner inte förrän nyligen har tvingats klara sig på något annat än sitt eget språk är de i många fall obenägna att ens försöka, och lite förlägna när de inser att de måste.
Första kvällen, innan familjen S hade anlänt, åkte vi till ett femvånings leksaksvaruhus som vi hört talas om. Det låg i Ginza, en ganska fashionabel stadsdel med mycket shoppingmöjligheter. Våningsplanen var dock så små att butiken egentligen inte var så enormt stor som man trodde. De hade en stor bilbana på ett av planen och massor av figurer från diverse populärkulturella fenomen såsom Studio Ghibli-filmerna, Ultraman, Pokémon, OnePiece och Bakugan, men även västerländska såsom Star Wars. Eftersom vi samlar på upplevelser snarare än ägodelar, i sann sjuttiotalistanda, kom vi relativt tomhänta därifrån, men det var ändå roligt att ha sett den stadsdel som lånat ut sitt namn till en av de största postorder-skivbutikerna i Sverige från vilka jag har beställt hundratals skivor och filmer genom åren. Apropå skivor: På kvällen åkte jag på en egen utflykt till Shibuya och gick på Tower Records, ett klart större medievaruhus på ett tiotal våningar, och letade reda på en platta jag länge velat ha ("Logic" av Logic System, blippig och egensinnig japansk syntpop från början av åttiotalet). Följande morgon åkte vi till Tokyo Tower, en vit- och rödmålad efterhärmning av Eiffeltornet, som visserligen inte är Tokyos högsta torn längre, men som ändå ger en fin utsikt över stora delar av centrala stan och dess märkesbyggnader samt över Tokyobukten. Det var en hyfsat klar morgon, så man såg ganska långt. Japan är annars så bergigt att man ofta är inramad av berg, och de flesta bebyggda områdena ligger på slätterna däremellan.
När familjen S hade installerat sig på vårt ryokan och stålsatt sig mot jetlaggen åkte vi till Harajuku och tittade på den stora parken dit många går utklädda för att se och synas under helgerna. Cosplay (costume play) är populärt framför allt bland ungdomar som klär ut sig till allt från dataspelsfigurer till rockabillys. Vi såg också shintohelgedomen Meiji, vars tempelpark utgjorde en god del av parken. Ett shintobröllop pågick samtidigt och turisterna fotade frenetiskt. Vackra byggnader med svängda tak omgärdade vackra tempelgårdar. Liksom de flesta hus är dessa återuppbyggda efter andra världskriget då stora delar av staden jämnades med marken, så väldigt lite är original. Vi promenerade sedan ner till Shibuya och såg dels den otroligt trafikerade korsningen vid stationen, dels statyn av hunden Hachiko som enligt legenden väntade troget på sin husse varje dag vid stationen, även tio år efter att husse dött. Korsningen har även övergångsställen i kryss, och ibland stannar alla bilar en stund varvid ett verkligt hav av guppande svarta huvuden flödar i alla riktningar, flera tusen i taget. Överhuvudtaget väntar japaner i regel snällt på grönt ljus och trafiken är välordnad. Taxibilarna Toyota Crown finns överallt.
Nästa dag bjöd på en tur till elektronik- och mangadistriktet Akihabara, där vi bland annat gick in i en butik som hade tiotusentals småfigurer från allsköns manga och anime. De flesta japaner läser anime, så det är inte bara en ungdomskultur. Vi hade också tänkt att gå på ett maid-café, en sorts fik med servitriser utklädda i ultrafeminina dräkter och förkläden, som spelar roller och gör det hela till lika mycket teater som betjäning. Man kan t.ex. få en sur eller en sprallig servitris på beställning. Besöket är tidsbegränsat och de tar inträde. Det var fullt nästan överallt, så vi lade ner det efter ett tag och gick på en utmärkt hål-i-väggen-grill i stället. Det mesta i kamera- och elektronikväg verkade finnas, och priserna var hyfsade även om Sverige faktiskt är ett lågprisland för elektronik, så det kanske inte lönar sig att köpa i Japan alla gånger. Däremot var det lögn att hitta ett extra kamerabatteri till en av världens vanligaste kameror! Märkligt.
En kväll gick vi på en av de mest maxade shower jag någonsin har upplevt, på The Robot Restaurant i nöjeskvarteren i östra Shinjuku. Varenda millimeter av restaurangens tre våningar glimmade av spegelglas, blinkande lampor, dataskärmar eller futuristiska bilder av robotar och fantasivarelser. Tak och väggar var dataskärmar som oupphörligen visade animationer som anknöt till de olika numren. Rekommenderas inte för epileptiker. Showen bjöd på trumduell mellan två lag av lättklädda flickor, boxning mellan robotar och publik, diverse japanska varelser såsom demoner, drakar, ninjor och samurajer, diverse futuristiska fordon, rök, laser samt ett husband i rymddräkter. Allt och alla åkte omkring på radiostyrda vagnar med snurrande plattformar som även de var galet utsmyckade. Att diskutera smak i detta sammanhang är fullkomligt meningslöst. More is more!
I Shinjuku ligger även en fin park dit vi åkte för att se det sista av körsbärsblomningen. Visst hade en del av träden redan blommat över, men det var ändå en fantastisk prakt kvar eftersom somliga varianter blommar senare än andra. Dessutom hade azaleabuskarna börjat blomma och de späda ljusgröna löven hade hunnit komma överallt, så det var en verklig fröjd att gå omkring. Parken har ett flertal avdelningar: Japansk trädgård, engelsk park, barockpark, körsbärsträdgård osv. Gamla träd sågas inte ned utan man behandlar dem som ärevördiga äldre medborgare. Man sätter stöttor på stammar och grenar, packar kanske in hela trädet i värmande tyg, beskär omsorgsfullt och låter dem stå kvar bland de yngre träden. Föredömligt och faktiskt lite rörande.
Edo-museet var också en av de obligatoriska programpunkterna, och vi tog god tid på oss. Edo är det gamla namnet på Tokyo från den tid då Tokyo de facto tog över rollen från Kyoto som huvudstad. Museet hade engagerat ett antal frivilliga gratis-guider, och vår guide var en åttioårig farbror som talade klart begriplig engelska men som artikulerade lite sparsamt på grund av sin ålder. Vi lärde oss mycket och kunde ställa frågor. Museet är mycket spatiöst och levande, med massor av modeller i både miniatyr- och fullformat. Man kan utan vidare tillbringa en dag där.
Det vi inte hann med innan vi satte oss på Shinkansen och åkte till Kyoto var framför allt Ueno-parken, så den ligger högt på listan vid en trolig senare resa. Efter någon timme på Shinkansen passerade vi berget Fuji och fotograferade frenetiskt under några minuter. Av femtiotalet bilder var det bara två som inte innehöll elstolpar, reklamskyltar eller annat skräp, och även dessa visar berget knappt urskiljbart genom ett blått dis. Men visst är det imponerande. Resan till Kyoto tog ungefär tre timmar och det var mycket bekvämt. Vi stannade endast på ett fåtal ställen och hade bullat upp med matsäck från bl.a. McDonalds före avresan.
Maten i Japan är ett eget kapitel. Visst finns det västerländska snabbmatskedjor, och visst hamnade vi där ett par gånger, men annars vinnlade vi oss om att testa många sorters japansk mat, något som nästan gick till överdrift ibland då vi fann oss äta femton pytterätter i någon avsmakningsmeny där kanske fem var goda.
Några axplock: Bläckfiskbollar, sashimi, udon-, soba- och ramen-nudlar, sushi, kycklingdelar (även exotiska varianter som hjärta och kräva), tofu, sjögräs, sukiyaki (en sorts köttgryta eller fondue som man lagar själv vid bordet), yakitori (kyckling), yakiniku (kött), teriyaki osv. ("Yaki" betyder steka eller grilla.) En annan återkommande rätt var tempura (diverse skaldjur, grönsaker och rotfrukter i frityrsmet). På efterrättsfronten var det mest sliskigt söta geggor och bakverk, och glass i smaker som grönt te och körsbärsblom (sakura). Mycket var fantastiskt, men annat äter jag helst inte igen.
I Kyoto bodde vi på det större och lyxigare hotellet Ana Crowne Hotel invid Nijo-slottet. Lagom till att vi började vår sightseeing i Kyoto fick jag en del problem med ryggen, delvis på grund av att jag knappt tål att gå långsamt en hel dag och delvis på grund av att en söt liten femåring ville bli buren när hon hade tråkigt. Det ordnade sig genom att vårt resesällskap gjorde heroiska insatser för att avlasta oss.
Silverpaviljongen (Ginkakuji) med sin fina krattade sandträdgård, sin vackra mossträdgård och sitt fina läge på en sluttning var det första i raden av sevärdheter, och det var nog vettigt att ta det först eftersom det är mindre spektakulärt än de andra. Guldpaviljongen (Kinkakuji) är en förgylld trevånings kejserlig sommarstuga i en fin park, men det var galet mycket folk där och man fick vänta en stund för att kunna få så mycket plats att man kunde ta sina bilder mitt bland alla andra som ville samma sak. Kiyomizu-dera var ett fantastiskt buddhistiskt tempelkomplex på en brant sluttning, med en stor altan som i sig var en arkitektonisk bedrift och som gav en underbar utsikt över Kyoto. Tyvärr var några av nyckelbyggnaderna under restaurering, så de var inpackade. Vi shoppade loss på små välsignelse-amuletter och drack av vattenfallet (namnet Kiyomizu-dera betyder "rent vatten-templet"). Innan tempelbesöket hade båda familjerna prövat på att dreja i en närbelägen verkstad som tog emot turister. Även femåriga Nova fick till en riktigt vacker skål. Våra alster sänds direkt till Sverige efter glasering.
I kyoto kan man se riktiga geishor, inte att förväxla med de söndagsklädda damer som går omkring i kimono på tempelområdena under helgen. Geishor är välutbildade och kultiverade sällskapsdamer, och det tar många år att bli en sådan. I Kyoto håller de till i distriktet Gion, som dels har många geisha-hus och dyra restauranger, och dels mer turist-tillvända etablissemang. På kulturcentret Gion Corner såg vi en föreställning som ger smakprov på en rad japanska kulturyttringar: Teceremoni, blomsterarrangemang, koto-musik, dans från det kejserliga hovet, buskisliknande komediteater, geisha-dans samt dockteater. Verkligt givande trots den turistiska inramningen.
För att se den världskända zenbuddhistiska stenträdgården i Royan-ji bör man gå upp tidigt på morgonen, för redan en halvtimme efter öppning är det packat med turister och japanska skolbarn och den meditativa stämningen går förlorad. Vi kom dit före turisterna men samtidigt som skolbarnen, och visst var det fint, men det bästa hade varit att få vara där själv. Det mulna vädret gjorde inte saken bättre. Templet ligger i en stor trädgård med en sjö, och att gå omkring där var riktigt fint. I bättre väder hade det varit underbart.
Den stora utflykten i Kyoto var när vi tog den lokala spårvagnen till bergsbyn Kurama. Där fanns en vandringsled upp på berget, kantad med diverse helgedomar och tempel. Vi traskade upp till den stora tempelhallen på en stor terrass som bjöd på en vacker utsikt och där många av körsbärsblommorna på grund av det kyligare bergsklimatet inte ens hade börjat slå ut. I Kurama fanns också ett japanskt bad (tänk Yasuragi på Hasseludden men utan lyxen), där vi badade och slappade i några timmar (skönt, men tråkigt att könen var åtskilda) och åt middag (lite väl tillkrånglat, inte så gott).
Sista morgonen innan familjerna skildes åt, varefter vi tog tåget till Osakas flygplats, tillbringades på Nijo-slottet, som är känt för sina paviljonger med "sjungande golv". De kallas så för att de grova golvbrädorna står i kontakt med varandra via metallbitar som gnisslar när någon går på golvet, detta för att man i tid skall varnas för lönnmördare och andra inkräktare. Vackra väggmålningar och textilier överallt, befästningsmurar, vallgravar och, som alltid, en vacker trädgård. En fin och solig avslutning på Kyoto-besöket och Japan.
Korean Air flyger naturligt nog via Seoul, och det passade bra med flygtiderna att stanna ett dygn på tillbakavägen. Vi bodde på ett deprimerande men rymligt och välbeläget vandrarhem i närheten av flygplatsen. I närheten fanns ett underjordiskt varuhus av Åhléns-typ med bl.a. svenska Brago- och Singoallakex. Högst otippat.
Flygplatsen Incheon är, förutom att vara en av världens finaste flygplatser med massor av aktiviteter för transitresenärer, även generös nog att bjuda på en guidad sightseeingtur till centrala Seoul om man sitter fast länge nog. På det sättet fick vi nästa dag både se Jogyesa-templet, Gyeongbok-palatset och shoppinggatan Insadong, där vi också åt lunch i form av de koreanska specialiteterna bibimbap och bulgogi. Det enda vi betalade för var lunchen. Det finns förstås mer att se, men det var ändå en ytterligt effektiv sightseeing på några timmar med en väldigt rolig och informativ guide. Efter att ha sett lite mer av vad själva flygplatsen hade att erbjuda satte vi oss på flyget och åkte hem till Kambodja.
Sedan en månad finns Christinas efterträdare Russell på plats i Phnom Penh för att överlämningen skall gå smidigt, och han kommer att ta över vårt hus, vårt hembiträde, våra möbler och det mesta av det vi vill avyttra inför flytten, precis som vi gjorde när vi tog över efter Christinas företrädare Birgitta. Han åker och hämtar sin familj i Sverige om ett par veckor.
På lördag, knappt tre veckor efter Japan, kommer vi att åka till Beijing över en långhelg då kungen fyller år i Kambodja och alla har ledigt. Detta blir vår sista resa i regionen innan vi flyttar hem, och den blir sedvanligt kort men intensiv. Vi tänkte hinna med muren, torget, staden, palatset, pandor och kanske IKEA. Mer om detta i nästa inlägg. Att verkligen se Kina är förstås något annat, så det får bli en helt annan gång. Numera har västvärlden blivit mer medveten om fler av de resmål som faktiskt finns i Kina, så alla åker inte bara till Beijing, Xian, Shanghai och Hongkong längre.
Efter Kina är det tänkt att vi skall börja packa och avyttra saker inför flytten, och vi är väl förberedda. Förutom att snälla grannar kommer att ta med resväskor åt oss när de åker hem till Sverige på sommarsemester, så har vi fixat extra bagagevikt på Thai Air på vägen hem genom att helt enkelt prata med dem och säga som det är, att vi åkt intensivt med dem, fem personer i två år, och precis hamnat under silverkort-poäng men att vi nu flyttar hem och skulle vilja ha extra vikt. Det gick utan diskussioner. Smidigt.
Foton från resan:
Wako Store i Ginza har ett klocktorn som kommit att bli en symbol för hela stadsdelen.
Tusentals människor korsar gatan vid Shibuyas pendeltågsstation.
Hachiko, en av de mer kända av världens alla trogna hundar.
Q: Vad får man om man korsar Eiffeltornet med en polkagris? A: Tokyo Tower!
Hela gänget samlat vid ingången till Meiji-helgedomens område i Harajuku.
Shinto-präster med batonger och träskor, eller vad det nu är, under bröllopsceremoni i Meiji-helgedomen.
Begravningsplats, inte skidförråd, i Yanaka.
Elektronik- och mangaområdet i Akihabara. Utomhus ...
... och inomhus.
Den förhållandevis nedtonade foajén på The Robot Restaurant före showen.
Shinjuku Park med körsbärsblom i zenit-sol.
Edo-museet. Hus inuti hus.
Höghastighetståget Shinkansen, varmed vi åkte från Tokyo till Kyoto.
Sandträdgården invid Silverpaviljongen i Kyoto.
På hotellet i Kyoto hade de en modell av både hotellet och Nijo-slottet. I socker.
Fin äldre bebyggelse i Kyoto, samt skolbarn som vallades runt av sina lärare
och tvingades prata engelska med oss turister.
Sonja i drejartagen.
Kiyomizu-dera inbäddat i späd grönska.
Lunchnudlar!
Vi hittade en affär proppfull med Studio Ghibli-figurer, bl.a. en kramgo Totoro.
Traditionella rikshor. Det var ganska backigt, så förarna måste vara vältränade.
Ett inhemskt par som gärna ville bli fotade på väg till en traditionell fest.
Gion Corner, där vi såg en multiföreställning med japansk kultur.
Japansk buskis: Herrn i huset har bundit sina tjänare för att de inte skall sno
hans sake medan han är ute. Det gör de förstås ändå och dricker sig fulla.
Den berömda zenbuddhistiska stenträdgården vid tempelområdet Ryoan-ji. Versionen utan skolbarn.
Guldpaviljongen. Det tog ett tag att tränga sig fram så man kunde ta en bild utan hundratals turister på.
Delar av gänget inför promenad upp på Kurama-berget.
Nog finns det mål och mening med vår färd ...
... men det är vägen som är mödan värd.
Kolla, jag hittade en tennisboll!
Badpojkar på Kuramas japanska bad.
Nijo-slottet, porten till inre borggården.
Nijo-slottet, paviljongerna med de sjungande golven.
Framme på Incheon-flygplatsen i Seoul.
Seoul var fullt av färgade papperslyktor eftersom det snart var Buddhas födelsedag (han verkar ha några stycken). Utanför Jogyesa-templet åkte en skylift omkring och hängde upp böner i lyktorna.
Jogyesa-templet. Buddhistisk undervisning pågick, så vi kunde inte gå in.
Gyeongbok-palatset bestod av ett stort antal byggnader, varav denna var en av de pampigare.
En ramaffär (faktiskt) på shoppinggatan Insadong.
På flygplatsen hade de iscensatt en historisk händelse, paraderande i gamla dräkter, mitt bland resenärerna.
Vi målade varsin termosmugg i pysselhörnan innan vi gick till gaten.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)