Gott nytt år!

Årets julfirande i Sverige är till ända, och med ett par timmar kvar till årsskiftet inser jag att jag inte skrivit om våra eskapader i Burma eller vårt möte med den svenska så kallade vintern ännu. Eftersom hela släkten haft sin beskärda del av en extremt smittsam magåkomma som jag ännu inte riktigt hämtat mig ifrån, så får detta inlägg bli kort och koncist:

Jag önskar er alla ett gott nytt 2014 med nya utmaningar varvat med tidsfickor av avkoppling och reflektion. Året som kommer innebär för oss en återgång till vårt vanliga svenska liv med början någon gång i sommar. Christinas kontrakt löper till den sista juni och vi bor nog på landet större delen av sommaren, men sedan skall till och med jag åter in i grottekvarnen. Våren kommer delvis att användas till professionell förkovran för att mildra krocken med verkligheten i höst, men jag ser också fram emot det till viss del.

Vi ses senare, och då skall jag berätta om Burma. Hej så länge.

Soffor, tunnlar, foton och konvalescens

Tiden flyger fram. Det blir speciellt tydligt när man blir sjuk och inte gör någonting på ett par veckor, vilket var vad som hände mig nyligen. Sedan sist har vi flyttat till ett nytt hus i Phnom Penh, varit i Vietnam en tredje gång och firat Halloween mycket grundligt. Själv har jag dessutom ätit massor av antibiotika och deltagit i ett fotomaraton, och David har fyllt tolv år.

Den 18 september, dagen efter förra inlägget, gick flyttlasset från Skyline till vårt nya hem. Tur nog hade militärpolisen tagit bort avspärrningarna (se förra inlägget) lagom till den dagen, så bilarna tog sig både in och ut. Vår chaufför hade fixat en lastbil där man enligt kambodjansk sed stuvade upp allt vårt bohag i ett enda lass och försökte förankra allt utstickande så gott det gick. Sedan åkte vi ett par kilometer söderut på Norodom Boulevard och svängde in på Les Jardins du Bassac, vårt nya område. Möblerna skavde mot varandra och vi är rätt glada att vi inte äger så värst mycket av dem själva, eller åtminstone inte planerar att behålla så värst mycket av det när vi åker hem till Sverige. Dessutom ingår möbler både i vårt förra och vårt nya boende, så vi behövde inte flytta på så mycket. Efter en heroisk bärarinsats var vårt nya trevåningsradhus möblerat enligt plan.

Tyvärr hade vi ingen vettig soffa, bara en hemskt obekväm svart tvåsitsvariant, så jakten på en överkomlig bekväm tresitssoffa upptogs snart efter flytten. Det är väldigt tydligt att vår familj behöver en bra soffgrupp för att fungera på kvällar och helger. Vi hade turen att det svenska ambassadresidenset hade en begagnad, före detta vit, tresitsig IKEA-soffa över samt en matchande fåtölj, så vi åkte i hällande monsunregn och hämtade dem en eftermiddag. Tur nog ligger ambassadresidenset ganska nära vårt nya hem, och en stor stadsjeep med en soffa stickande ut genom bakluckan är en helt normal syn på Phnom Penhs gator. Vi lyckades sälja den svarta soffan, ett soffbord och ett par nattduksbord som blivit överflödiga på det utmärkta köp- och säljforumet Cambodia Parent Network, en Yahoo-grupp där man även kan annonsera efter boenden, fordon, chaufförer, hembiträden m.m., få tips om var i stan man kan köpa saker, om de alls finns att köpa, samt ställa frågor om allt mellan himmel och jord. Efter att underhållsfolket på Les Jardins hade avverkat en fyrtio punkters lista med förbättringar och reparationer som jag sammanställt under de första veckorna, har det blivit riktigt bra här hemma. Ett problem var när hela området drabbades av en plötslig strömspik som slog ut allt från internet till luftkonditionering. Underhållsfolket svettades mycket under ett par dagar, och det måste ha kostat en hel del att byta allt trasigt, men de är allmänt sett förvånansvärt snabba och tillmötesgående och jobbar hårt på att fixa det man ber dem om.

Umgänget i nya området är otvunget och avslappnat, speciellt mellan de svenska familjerna, men det är lätt att få kontakt med många andra också. Det finns diverse asiater, fransmän, australier, afrikaner och indier, men vi svenskar har plötsligt gått och blivit en av de största grupperna, något vi sannerligen inte är vana vid. För barnen var det precis som vi hade hoppats: När jag hämtade barnen på skolan samma dag vi hade flyttat, tog det inte en halvtimme innan de var ute och sprang med nya kompisar, något som knappast hade hänt på Skyline. Visst kan man sakna den fina finishen och den lyxiga atmosfären vi bodde i förut, men det är ingenting mot att se hur roligt barnen har det nu. Vi har även fått låna lite tennisgrejor av en granne, så att jag och barnen kan spela lite på områdets tennisbanor ibland. Själva ägaren till området anstränger sig också genom att bjuda hela området på gemensam frukost en gång i månaden, och vi har även varit bjudna på en fin båttur med mat och dryck utgående direkt från bryggan nere vid vattnet. Floden Bassac, som börjar strax ovanför där vi bor och som löper parallellt med Mekong söderut ner till Vietnam, gör att området har en fin utsikt över vattnet och förstaden tvärsöver, nordost om den närbelägna Monivong-bron. Inte minst gör floden att är det svårt att bygga skyskrapor alldeles här intill, såsom sker nästan överallt i stan just nu.

Vi har också hunnit umgås en del med de nya svenskarna. Förutom diverse fikan har vi varit på teater, utekvällar och en välgörenhets-galamiddag, och planerar allt från arkitekturvandringar och cykelturer till besök på Khmer Rouge-tribunalens slutförhandlingar.

Min bror kom och hälsade på i slutet av september. Han är den sista av de riktigt nära som besöker oss eftersom det passade dåligt under förra året. Han är därmed också den ende som har sett vårt nya boende. Vi hann med lite turistande i stan, men också en tur till Sihanoukville innan han åkte till Siem Reap och tittade på Angkor Wat och paddlade i Tonle Sap vid de flytande byarna. Samtidigt åkte vi andra till Vietnam.

Vår tredje resa till Vietnam, under skollovsveckan under högtiden Pchum Benh, innebar den andra egentliga turistsvängen; den första resan vara bara sol- och badsemester på Phú Quoc. Denna gång gjorde vi Saigon, gemenligen kallat Ho Chi Minh City, samt den världsarvslistade gamla handelsstaden Hoi An i centrala Vietnam, vid kusten nära Da Nang. Saigon är en mycket stor stad, men den är ännu inte i Bangkokstorlek, och inte minst så är trafiken inte lika illa ännu eftersom mycket av trafiken fortfarande går på två hjul. Men det börjar bli dags att göra något åt framkomligheten inne i stan. Ingen egentlig kollektivtrafik finns. Taxi är ganska smidigt, men de försöker ofta lura en genom att sätta ett högt fast pris eller genom att ta omvägar.

Vi hann se några av de allra nödvändigaste sevärdheterna men valde medvetet bort de hemska krigsmuseerna för barnens skull. Vi var på Jade Emperor pagoda med sina sköldpaddegropar; på Reunification Palace med sin välbevarade sextiotalslyx och sin märkliga stridsledningscentral i källarbunkern; och gick även runt en vända till fots och tittade på bl.a. rådhuset, centralposthuset och operan. Saigon Zoo fick också ett grundligt besök. Starbucks agerade hovleverantör av blodsocker frampå eftermiddagen, men vi vågade oss även ut på lite kulinariska äventyr som kulminerade i Davids beställning av duvgröt. Denna anrättning består av en tunn grönsakssoppa/buljong i vilken man häller en färserad duva, komplett med vingar och huvud, samtidigt med ris som sedan får koka till en gröt direkt vid bordet. Egentligen inte så pjåkigt, men ganska störande med ett duvhuvud i grytan.

Dag två nöjde vi oss med att åka på guidad bussutflykt till Củ Chi-tunnlarna, en mindre skrämmande rest från kriget. I byarna runtomkring hade vietnameserna gjort mycket hårt motstånd mot amerikanerna genom att ständigt dyka upp och ner genom ett ca 20 km långt system av tunnlar, och bekämpa dem genom att ligga i bakhåll eller genom att försåtsminera områden och gillra fällor. Uppfinningsrikedomen var stor, och den vietnamesiska propagandamaskinen jobbar ännu hårt på att föreviga myten om det oövervinneliga gerillamotståndet. Vi provade att gå ett hundratal meter i den del av tunnlarna som hade breddats för att västerländska turister skulle få plats. Naturligtvis förstörde de sedan upplevelsen genom att låta besökare passera en skräpig souvenirbutik med intilliggande skjutbana där skjutglada turister kan få prova diverse vapen från kriget. Högljutt och smaklöst. Man kunde åtminstone köpa en kokt majskolv till lunch. Väl tillbaka i Saigon shoppade vi lite roliga T-shirts på Papaya och gick på konstmuseum. Balsam för själen.

Hoi An är en gammal handelsstad vars blomstringstid inföll främst mellan 1500- och 1700-talet. Den tämligen enhetliga bebyggelsen består av gulputsade en- eller tvåvåningshus i kinesisk stil, varav några bebos av samma släkt sedan tiotalet generationer. Man kan köpa ett knippe biljetter och få tillträde till ett antal gamla handelshus i gammalt skick, samt till några av köpmännens samlingslokaler och tempel. Den täckta Japanska bron är en av sevärdheterna, en annan är att gå omkring på kvällen i stämningsfullt ljus när typiska lampor i sidentyg lyser överallt. Vi fick förstås med oss några hem. Regnperioden innebär lågsäsong, så det var inte överdrivet mycket turister, men man märkte att de nog kan vara oerhört många under högsäsong. Vi hann även med att få en del kläder uppsydda, för Hoi An är känt för sina många skräddare med ett bra förhållande mellan pris och prestanda. Enklast är att ha med sig kläder man gillar och få dem kopierade. Vårt hotell låg i utkanten av stan, men de hade cyklar som man kunde låna för att ta sig till stan eller till stranden, som låg åt motsatt håll. Att bada i Sydkinesiska sjön vid denna tid på året innebär att man måste gilla stora vågor. Det blåste konstant och vågorna förde med sig en del sand, så det var egentligen inte idealiskt, men barnen plaskade glatt omkring. Nova fick punktmarkeras hela tiden.

På väg hem från Hoi An via Saigon stannade vi på Dam Sen Park, en kombination av promenadpark och nöjesfält, och tillbringade hela eftermiddagen där innan det var dags att åka hem till Phnom Penh. Vid det laget hade jag hunnit få ganska ont i magen och kände mig risig. Väl hemma visade det sig att jag hade feber och att magen hade rasat helt. Till råga på allt fick resten av familjen en ovanligt elakartad ögoninflammation som slog ut dem periodvis i tillsammans en vecka. Fyra dagar senare hade febern gett med sig och jag kunde äta något annat än ris igen, så vi gick på en fantastisk galamiddag på Hotel Sofitel som avhölls till förmån för två välgörenhetsorganisationer. Fem rätter tillagade av flera av de bästa kockar som verkar i Kambodja. Utan tvekan det bästa jag ätit sedan vi kom hit. Nästa dag fick jag feber igen, och denna gång gav den inte med sig utan höll sig runt fyrtio grader ett antal dagar i sträck. Jag gick förstås till doktorn, och fick där diagnosen lunginflammation samt två sorters stark antibiotika med följden att magen gav upp igen. Efter en vecka kände jag mig bra och blev friskförklarad, men tillhölls att ta det lugnt i ytterligare en vecka. Totalt har jag inte fått träna på en månad, och det är ganska frustrerande om man är van att röra på sig regelbundet. Inte förrän idag har jag börjat igen med försiktig löpning. Det kommer att behövas mer inför det stundande milen i Angkor Wat den 1 december, men jag är fast besluten att ta det varligt i början. Andra tillrådliga träningsformer är motionssimning, cykling och karate, så jag tar nog lite av varje.

Under tiden jag låg sjuk hade vi besök av vår kompis Lotta och hennes barn. De hittade på en massa roliga saker under veckan de var här, men jag kunde knappt vara med alls. Den sista dagen hade Novas dagis en hejdundrande Halloween-fest som vi hade lovat hjälpa till med, så medan jag och Christina sålde bakverk och kaffe för glatta livet iscensatte de fyra äldre barnen den föreställning som gick ett par gånger under förmiddagen i det för ändamålet utstyrda läskiga spökhuset. "The Haunted Howler" fick blodet att isa på de lite äldre barn som med förbundna ögon släpptes in i smågrupper med jämna mellanrum. En lyckad fest som fick sin naturliga fortsättning lördagen därpå, då årets Tuk-Tuk Trick or Treat gick av stapeln. Jag beskrev evenemanget närmare i förra årets novemberinlägg. Ytterligare fem dagar senare är det Halloweenfester både i vårt område och i skolan, så firandet pågår i två veckor.

Det första jag egentligen företog mig efter min konvalescens var att delta i Cambodia Canon Photo Marathon 2013. Under en dag skulle man ut och fotografera bilder på tre teman som avslöjades successivt vartefter dagen led. Teman som kunde tolkas mycket fritt och var ganska diffusa, som sig bör i dessa sammanhang. Det första var "Love", det andra "Abstract" och det tredje "Believe". Man hade två timmar per tema och fick bara lämna in en bild. Mina bidrag kan beskådas nedan. Jag anser mig vara en okej fotograf i förhållande till min blygsamma eller obefintliga utbildning, erfarenhet och utrustning. De flesta släpade omkring på kilovis med kameror och stativ samt metervis med objektiv. Jag ställde upp med min visserligen ganska dugliga kompaktkamera Canon PowerShot S100, som jag dock inte behärskar något vidare. Självklart vann jag inget på mina bilder, men eftersom de inlämnade bidragen rullade kontinuerligt i en lång slideshow i konferenshallen vi utgick ifrån kunde man ändå bilda sig en uppfattning om hur konkurrensen såg ut. Den var inte att betrakta som mördande. Som kompensation vann jag ett av femton priser i det efterföljande "Lucky draw" som är något av ett obligatoriskt inslag i sådana här evenemang. En pikétröja, en keps, en vattenflaska, en racketväska, några biobiljetter och ett mål mat. Jag gick sålunda plus totalt sett under dagen eftersom det var gratis att ställa upp. Det var också en väldigt givande och rolig dag, och jag fick kontakt med en del människor i gränderna när jag var ute och fotade. Jag hoppas kunna följa upp intresset och lära mig mer när min distanskurs i digitalt fotografi på Stockholms Universitet (i samarbete med Konsthögskolan) drar igång om någon vecka.

Sängliggande hinner man med en del läsning, och förutom "Discovering the Universe", den alldeles utmärkta grundboken i astronomi som jag likaledes läser för en distanskurs på Stockholms Universitet, har jag kommit ganska långt i boken "Guns, Germs and Steel - A short history of everybody for the last 13000 years" (på svenska "Vete, vapen och virus") av Jared Diamond. Den är en häpnadsväckande intressant redogörelse för hur vissa delar av jordens befolkning kom att få ett sådant försprång framför andra, och svarar bland annat på frågan varför inte t.ex. indianerna lika gärna kunde ha kommit över Atlanten och koloniserat Europa som tvärtom. Bland det författaren framhåller allra tydligast är att det inte beror på någon sorts skillnad i intelligens eller driftighet mellan olika folkgrupper, utan att det är ett antal samverkande faktorer såsom vilka sädesslag och husdjur som fanns att tillgå för att göra det möjligt för befolkningen på olika platser att bli bofast och bygga större samhällen där folk kunde specialisera sig så till den grad att man fick tid att uppfinna saker som skriftspråk, vapen och organiserad styrning av samhället, vilket ledde vidare till teknisk utveckling, erövringskrig och slutligen kolonisering av nya världsdelar. Den har några år på nacken men känns fortfarande väldigt relevant. Rekommenderas varmt.

Att planera och fylla den till synes oändliga tid jag har till förfogande på ett meningsfullt sätt är något som fortfarande delvis känns svårt. Tiden är förresten inte alls oändlig eftersom dagarna hackas upp av diverse hämtningar och praktiska bestyr, men det är ändå mycket tid. Jag försöker att dela den mellan motion, avslappning, studier, mediekonsumtion och umgänge, men känner att umgänget än så länge släpar efter. Förhoppningsvis blir det bättre nu när det underlättas av vårt nya boende och jag har blivit frisk nog att ta mig för lite mer på dagarna. Men problemet är definitivt inte att jag inte vet vad jag skall göra på dagarna, utan att jag har så många möjligheter att jag måste prioritera mycket medvetet för att i slutändan känna att jag har gjort något bra och balanserat av de två år jag har fått. En utmaning som jag tänker anta.

Bilder:

Vårt nya radhus i Les Jardins du Bassac (i mitten)

Högtid i Wat Preahyuvong, mitt favorittempel

Med bror och dotter i Sihanoukville

Saigon: Jade Emperor Pagoda

Saigon Zoo: Paus mellan gasellerna och noshörningarna

Saigon Zoo: Gott om fåniga fototillfällen

Saigon: Reunification Palace, fasad sedd från taket

Saigon: Reunification Palace, underjordisk stridsledningscentral

Cu Chi-tunnlarna. Små kamouflerade luckor gjorde gångarna svåra att hitta.

Hoi An: Småföretagare i fruktbranschen

Hoi An: Japanska bron

Hoi An: Typiskt affärshus

Hoi An: Sista kvällens efterrättsbuffé

Saigon: Dam Sen Park, drakar sedda från monorailbanan

Saigon: Dam Sen Park, föga exotisk åkattraktion (men rolig)

Les Jardins du Bassac: Fiskare nära vår "strand" samt förstaden tvärs över

Årets femte lungröntgen

Tuk Tuk Trick or Treat: Träffade Dracula i år igen

Fotomaraton utgick från den vackra Chaktomuk Conference Hall, ritad av Vann Molyvann

Mitt bidrag på temat "Love"

Mitt bidrag på temat "Abstract" (Jackfruit i närbild)

Mitt bidrag på temat "Believe"

Flytt, fioler och kravaller

Väl tillbaka i Kambodja sedan fem veckor konstaterar man att det går lika fort att anpassa sig tillbaka till Kambodja efter att ha varit i Sverige som tvärtom. Den känsla som griper tag i en direkt är dock att det knappa år vi har kvar kommer att gå väldigt fort. Vardagen lägger sig som en jämntjock smet över tillvaron och slätar ut känslolivet, och vi får nästan panik över allt vi vill hinna med under den resterande tiden. Det gäller att hitta på något sätt att bromsa tiden, och oftast är det bästa sättet att variera sin vardag.

Som vanligt har vi insett det i god tid och planerat resor för hela året: Sihanoukville i september, Vietnam i månadsskiftet september-oktober, Burma i november, Angkor Wat International Half Marathon den 1 december, Sverige över jul och nyår, Bali i februari, Japan i april och kanske Laos i maj. Dessutom får vi besök av min bror om några dagar, av en kompis i november-december, och kanske några trillar in över något av de svenska skolloven?

Innan min bror kommer skall vi dock hinna flytta inom stan. Det sker redan i morgon onsdag. Även om vi har haft bästa tänkbara lägenhet i bästa tänkbara läge i stan under det år som gått, så finns det ett par anledningar för oss att flytta från Skyline Apartments till Les Jardins du Bassac, ett litet parkliknande område med lägenheter och radhus precis vid floden Bassac. Den främsta är att barnen har haft rätt svårt att röra på sig utomhus under året eftersom lägenhetslivet innebär att barnen knappt kan lämna lägenheten på egen hand och därför blir lite instängda, varpå de slöar framför teven lite mer än jag skulle vilja. Detsamma kan utan vidare sägas om mig, som på grund av lathet, bekvämlighet och diverse egna projekt har hållit mig ganska mycket hemma; jag tittar dock mycket sällan på just TV själv. Visserligen har jag regelbundet träffat folk och visserligen har jag fikat, tränat och badat så att det räcker för några år framöver, men de spontana mötena med grannar har varit lite väl glesa.

Två ytterligare anledningar gör det mer lämpligt nu än tidigare att flytta just till Les Jardins du Bassac: Dels bor där numera inte mindre än fem åtminstone delvis svenska familjer, vilket är nästan alla dylika som bor i Phnom Penh! Detta för att ett par ambassadfamiljer nyligen kommit dit. Dels för att någon ny restriktion på japaners och/eller FN-folks boendekostnader har gjort att många japaner just nu lämnar området för billigare boenden. Detta gör att LJdB har behövt sänka sina hyror lite för beläggningens skull, och plötsligt har vi råd med ett trevånings radhus med sex sovrum för samma summa som vi betalade på Skyline. Det är lite mindre, lite äldre, lite mer slitet och inte alls lika topputrustat som Skyline, men de sociala faktorerna kommer att överväga. Dels kan jag umgås lättare med hemmavarande grannar på dagtid, dels kan barnen springa fritt i den stora parkliknande trädgården, med lekplats och poolområde, och träffa kompisar. Det finns även tennisbanor, squashhallar och ett för närvarande ganska undermåligt gym, som vi dock hoppas kunna påverka dem att uppgradera i närtid. Att Nova numera kan simma såpass att det inte känns läskigt att ha henne utomhus utan punktmarkering gör också att det känns bättre än tidigare. Vi har ägnat några dagar åt att packa vårt bohag, som gudskelov inte omfattar särskilt mycket möbler, i femtontalet flyttkartonger plus ett okänt antal kassar. Det blir säkert bra.

Tills igår kändes det dock osäkert om vi skulle kunna flytta i morgon; jag syftar förstås på de protestaktioner som genomförts i stan under de senaste veckorna till följd av det med all säkerhet riggade valresultatet vid parlamentsvalet i juli, då den sittande makten än en gång gjort allt för att säkerställa ett utfall som gör att de kan sitta kvar ytterligare fem år. Denna gång har dock oppositionen gjort oväntat hårt motstånd, till följd av en föryngring och vitalisering av väljarkåren med en vaknande politisk medvetenhet. Tidigare kunde man lita på att de stora massorna av outbildade bönder skulle rösta på det enda parti de kände till, men nu anar oppositionen för första gången på länge att ett maktskifte vore möjligt i realiteten. De påstår sig också kunna bevisa att de faktiskt vann valet, men den "oberoende" valmyndigheten har hittills ställt sig kallsinniga till att utreda de många oegentligheter som tusentals väljare vittnat om. Den stora frågan är dock som vanligt huruvida ett maktskifte skulle kasta landet in i ett ännu större kaos eftersom myndigheterna är fulla av folk som föredrar den nuvarande ordningen (se mina tidigare inlägg) och dels för att ingen utom den nuvarande ledningen har någon kompetens eller vana att styra landet. Att oppositionsledaren dessutom har spelat på anti-vietnamesiska stämningar som ger genklang i folkdjupet gör att jag inte är självklart positiv till utvecklingen hur den än blir, men självklart är äkta demokrati att föredra framför den leksaksdemokrati som råder nu. Den intresserade kan följa utvecklingen på t.ex. Phnom Penh Posts webb.

Oppositionen har under ett par helger samlat tiotusentals demonstranter till manifestationer i Freedom Park, nästan uppe vid Wat Phnom, ett stycke norr om där vi bor nu. Hittills har de varit ganska fredliga, men några sammanstötningar har också skett. Stenkastning, vattenkanoner, tårgas och skarpskjutning har förekommit, och en person har hittills dödats. Militärpolis har slagit en järnring runt de centrala delarna av PP, vilket gör att vi har haft mycket svårt att komma ut med bilen de senaste dagarna. I gathörnet söder om oss har gatan varit avspärrad med manshöga ställningar med rakblads-taggtråd och något tiotal fullt utrustade kravallpoliser sitter och slöar i varje hörn. Det är nackdelen med att bo så nära presidentpalatset som vi gör. Idag har de dock nöjt sig med att låta vägen vara öppen för passage, men de kan snabbt stänga av igen om så behövs. Vi håller tummarna för att flytten i morgon skall gå smidigt så att vi kommer bort ytterligare en bit från protesterna. Nova skall fortsätta att gå på dagiset Gecko Garden precis här intill, men kan ju lätt stanna hemma om det behövs.

Jag har också hittat ett par nya sätt att fördriva tiden: Dels går jag omkring i tempelområdena och de trånga khmer-kvarteren i närheten och fotograferar livet där. Om man ler och frågar kan man få trevliga bilder och en och annan pratstund. Dels har jag börjat gå en introduktionskurs i astronomi på distans på Stockholms Universitet. Den skall senare få sällskap av en kurs i digital fotografi, så jag kan nog komma att fota en hel del under den närmaste tiden.

Tidigare har jag misströstat lite angående mina äldre barns relativa ointresse för musik trots att de båda är musikaliska. De har dock frivilligt bett att få börja spela fiol, och tur nog fanns det fiollektioner som del av eftermiddagsaktiviteterna på deras skola, och en musikskola i stan sålde oss ett par fioler till vrakpris. Så nu är de igång. Sonja spelar även tennis. David har såpass mycket läxor nu i högstadiet att en eftermiddagsaktivitet i veckan kan räcka, speciellt som han och jag har återupptagit karaten efter ett sommaruppehåll. Vi siktar nu på mörkblått bälte, vilket i vår klubb betyder 4 kyu. Målet är att klara det innan jul.

Dagens bilder:

 Avspärrningarna utanför vårt hus, tillfälligt fråndragna klockan sex på morgonen

Utsikt över trädgården, poolen och floden från nya husets tredje våning

Dagis har fått ett nytt piratskepp!

På nya dyra nöjeskomplexet Kids City finns en skridskobana! 

Nova testar för första gången. Men klätterväggarna var roligast.

Jag kommer verkligen att sakna utsikten från femte våningen.

Området runt Wat Thann är fullt av liv och rörelse. Fina gamla trähus för en tynande tillvaro.

Själva templet skymtar längst bort på huvudgatan.

Mitt inne i gyttret av gränder står en kille och lagar mat över öppen eld.

Fick en pratstund med en trevlig munk som ville träna engelska.

Lite volleyboll på tempelområdet är aldrig fel.

Den mobila grönsaksförsäljerskan samlar kvarterets kvinnor.

Kokosnötsmånglaren har mycket att släpa på uppför gata 21.

Vår lilla lokala marknad, Phsar Kabkoh (Slakterimarknaden)

På sjuttioårsfest på granntaket. Wat Botum-parken by night.

Svay Pope Pagoda, ett tempelområde med buddistiskt universitet.

Vedförsäljare längs gata 21.

Sommaren i Sverige

Det här sommarinlägget kommer att handla om praktiska saker i tiden mellan två år utomlands, och även om hur det känns att komma hem efter ett år utomlands. Lite glimtar från hur vi har använt vår semester (av varierande längd) kommer också. I övermorgon bär det av mot Kambodja igen för det andra och sista året.

Det är lite speciellt att återvända hem utan att vara folkbokförd i Sverige, för man är utesluten från vissa delar av samhället medan andra fungerar bra. Vi är, såsom utsända av SIDA, i den speciella situationen att vi har utvandrat men fortfarande är fullt försäkrade i Försäkringskassan, vilket gör det möjligt för oss att söka läkare och att ta Nova på fyraårskoll utan att det kostar mer än vanlig patientavgift. Det är annars vanligast att man är diplomat, varvid man aldrig skrivs ut ur Sverige, eller att man är totalt utskriven, vilket innebär att man inte åtnjuter Försäkringskassans m.fl. förmåner. Vi är alltså någon sorts mellanting.

Den första knappa veckan var bara jag och de två äldsta barnen hemma. Vi kom hem strax efter skolavslutningen i Kambodja, vilket innebar strax före skolavslutningen i Sverige, så barnen kunde sova hos kompisar, hälsa på de svenska klasser de hade lämnat under terminens sista dagar och dessutom vara med på avslutningen. Ett effektivt sätt att träffa många och att få berätta om vår tillvaro för så många som möjligt utan att behöva upprepa det så många gånger.

Under första tio dygnen skötte jag/vi massor av praktiska ärenden:

• Ställde på bilen redan i Kambodja, lite för tidigt, för att svågern skulle kunna ta en provtur, ladda batteriet, fylla på däcken etc. och visste inte att det brådskade så väldigt med kontrollbesiktningen, så när vi väl kom till Sverige hade jag bara ca fem dagar på mig att besikta. Det gick dock bra och vår gamla härliga trotjänarvolvo behövde bara byta en glödlampa på parkeringsljuset för att bli helt godkänd. I samma stund uppgradera försäkringen från avställningsförsäkring till halvförsäkring.
• Drog senare in bilen på service bara för att det var dags, och för att det känns bättre om en bil som skall stå stilla ett år till får göra det efter en service. Hade lite problem med att motorn tjuvstannade och fick höra att jag borde byta kylare, men det löste sig när jag hade kört ett tag och var nog bara lite grus i kylvätskecirkulationen. Kanske. Eller hur?
• Fixade fria samtal, sms och surf månadsvis på mitt svenska kontantkortsabonnemang. Dock är Telenors 1GB/mån ganska snålt tilltaget om man inte har tillgång till wifi (som vi inte har på landet). Det tog ganska snabbt slut om man vill surfa obehindrat på datorn via telefonens 3G-wifi, så jag slutade snart med det.
• Kompletterade vacciner: Fyra av oss behövde ta tredje Twinrix-sprutan mot hepatit, och alla behövde fylla på TBE-vaccin; Nova tog sina första TBE-sprutor.
• Efter segdragen bronkitliknande hosta som höll på från april och in i juli fick jag lungröntgen och undersökning även i Sverige, men inte mycket resultat konstaterades. Medicineringen var mer sparsam denna gång. Jag har dock inte märkt av någon väsentligt nedsatt lungkapacitet under sommarens löprundor på landet, så man får anta att det löste sig.
• Köpte ny backuphårddisk till alla bilder vi tagit under året, med mera.
• Förnyade hyreskontraktet med dem som hyr vår lägenhet på Gärdet för ett ytterligare år.
• Hälsade på hos mitt föregående uppdrag
• Deltog i jobbets sommaravslutningskalas och träffade kollegerna
• Åt lunch med folk jag inte sett på ett tag
• Köpte kavaj för G&S bröllop; jag hade alla nerpackade i flyttlådor i stan
• Fick tag på undervisningsmaterial för svensk historia, som vi tänker läsa med de äldre barnen under det kommande året
• Tog Nova på fyraårskoll
• Köpte fler shorts m.m. av de sorter som visat sig användas mest under året
• Förnyade bankkort, pass m.m. som skulle komma att bli för gamla under kommande år (och hamnade i ett konstigt problem: I de gamla, ersatta passen finns fortfarande gällande kambodjanska uppehållstillstånd. Det blir problem att resa in i Kambodja utan dessa, eftersom man då måste ha biljett för utresa innan man släpps in i landet, så på väg in måste man kanske köpa en billig resa ut ur landet som man aldrig kommer att utnyttja! Väl inne i landet förnyar man i stället uppehållstillståndet så att det hamnar i nya passet. Detta skulle ändå ha behövt göras, eftersom de gäller ett år i taget.)

Jag passade också på att se popkonstutställningen på Moderna, för man är sannerligen inte bortskämd med högklassiga konstutställningar i Kambodja.

Det som slog en när man kom hem var dels hur luktfritt Stockholm är, eller snarare hur mycket av lukterna som härrör från vegetationen och hur lite från matlagning, sopor och kloaker, jämfört med Phnom Penh. Stockholm är makalöst vackert under dessa dagar då syrenen ännu inte har blommat klart och försommaren är i sitt inledande skede, och jag fann mig gående omkring med ett fjantigt leende på läpparna hela första veckan. Ingenting verkade ha hänt med staden vi lämnade, trots fläckvisa bevis på motsatsen: Musikhögskolans B-hus är nästan helt rivet, de nya halvmånehusen i gamla Svea Artilleri är färdigbyggda och inflyttade, och när man skulle köpa SL-remsa var det bara de nya korten med sitt ganska svårgenomträngliga biljettregelsystem som fanns att tillgå. Annars var det otroligt hur fort det gick att återanpassa sig till Sverige, kanske för att vi mentalt knappt hade lämnat det. Kanske blir det något annat nästa år när hemkomsten är mer på allvar och vi skall återinträda i de sammanhang där vi tidigare har varit aktiva (jobb, skolor, körer, karate m.m.)

En utflykt som företogs redan när svenska skolan precis hade slutat, och innan resten av familjen kom till Sverige, var att jag och de äldre barnen plus en kompis åkte till den välkända cowboy-temaparken High Chaparral i Värnamotrakten och bodde i campingstuga en natt. Regnet öste ned under större delen av utflykten, men vi var vid gott mod och hade nästan hela parken för oss själva. Välgjord park med bra stuntshow och bra stöd från ortsbefolkningen och samtidigt centrum för hela den svenska cowboykulten, vilket innebar att alla cowboyaccessoarer från knallpulver till högklassiga autentiska kläder från USA fanns till försäljning. Men jag kan tycka att priserna och gravallvaret med vilket de senare marknadsfördes fick det hela att kännas lite fånigt.

Sedan vidtog livet på landet. Compact living under avslappnade former och umgänge med närmaste släkten samt en hel del besök. Ljusterö har mestadels visat sig från en solig sida i år, dock tog det ända till augusti innan vi fick någon riktig värme, säkert på grund av årets extremlånga vinter. Nu är det ju inte så att vi främst behöver värme denna sommar, så det har inte gjort något.

Andra utflykter i år var båtfärder till bl.a. Yxlan, Norröra ("Saltkråkan") och en klippa strax söder om Klintsundet i olika sällskap, samt den årliga vändan neråt Marstrand och Göteborg. Marstrandshuset var strålande renoverat och vi fick sköna dagar under veckan efter kappseglingarna, som vi numera undviker i möjligaste mån. Barnen bärgade även i år hem en högvinst på chokladhjulet på Liseberg och kom hem med en Maraboukaka i kollosalformat.

Bilens ena framskärm blev skrapad av en SL-buss med utsvängande bakparti som försökte vända i en väl snäv sväng under Ljusterö Marknad. Den fick sedermera tillbringa en vecka på verkstan medan den lagades och verkstan underhandlade med Arrivas danska(!) försäkringsbolag om vilka åtgärder som skulle utföras och vem som skulle betala. Först då förstod jag hur vingklippt man skulle bli utan bil under en vecka på landet om man inte hade snälla släktingar som lånar ut sina bilar vid behov. Det gick bra till slut, och vi har en nylackad framskärm och stötfångare utan att jag betalat en enda krona.

Barnen har i perioder ägnat stor energi åt egna filminspelningar, främst i de två eposen "Cowboys och prinsessor" samt uppföljaren "Cowboys, prinsessor och pirater". Denna sommar har det knappt gått en dag utan att kameran har fyllts med flera gigabyte film, det mesta rent skräp eftersom det sällan tänks på handling förrän kameran rullar, även om kostymförberedelserna varit minst sagt minutiösa. Men man måste göra dålig film innan man kan göra bra film, så jag låter dem hållas.

Tyvärr fick vi under sommarsemestern uppleva familjens första omgång huvudlöss, efter att ett av barnen sovit över hos en kompis. Snart hade alla tre barnen löss, och vi fick använda både den svindyra kammen NitFree och ett par omgångar lusschampo innan allt var borta. C åkte tillbaka till Kambodja efter drygt fem veckors ledighet i samma veva, så jag har egenhändigt luskammat mig själv och tre barn, varav två med långt hår, två gånger om dagen i tiotalet dagar. Det tar tid och är urtråkigt, men barnen har aldrig varit så välkammade.

Min mor fyllde 70 igår. Eftersom skolan i Kambodja skulle ha börjat redan i onsdags hade vi från början sagt att vi inte skulle kunna vara med och fira, men lyckligtvis senarelades skolstarten med en vecka, och flygbiljetterna gick att boka om, så vi kunde ändå vara med, vilket kändes väldigt roligt. 

Under sommaren har vi dessutom ägnat oss åt en hel del reseplanering för det kommande årets ledigheter, med resultatet att min bror kommer att resa till Kambodja över sin 40-årsdag i september och att vi kommer att sammanstråla med både min mor och C:s föräldrar på Bali i månadsskiftet februari-mars nästa år. Därutöver får vi några planerade besök under hösten, springer AngkorWat Marathon i början av december (dock springer vi bara 10 km-sträckan), planerar resor till Vietnam i september/oktober, Burma i november med familjen L/B, Japan i april med familjen S hemifrån och kanske Laos i maj. Så det kommer mer reseinlägg här på bloggen framöver, var så säkra.

Och så lite svenska vyer från sommaren, icke-kronologiskt huller om buller:

Kapten D styr med säker hand båten mot Yxlan

Svenska Phnom Penh-kompisar bodde på Ljusterö i år! Självklart sågs vi.

Christinatårta till Nova, som heter det i andranamn

Anläggandet av nytt kanothus inleddes nere hos svärföräldrarna

Snabb bryggtjej

Manisk lusbekämparbild. Man har inte roligare än man gör sig.

Från svenska nationaldagsminglet i Phnom Penh innan vi åkte

Balls to the (former) wall. Musikhögskolan.

Det forna Gävle

Det moderna Gävle

Försommarpromenad på KTH-området

Softar på Bergs Konditori, Marstrand

Är vi bara tillräckligt corny så kommer någon att fota oss på sin blogg. 

Om vi sedan säljer något av våra svindyra chokladkakor får vi se.

Utsikt från löprunda upp till Ljusterö Huvud

Söder om Klintsundet

Löptävlingen Ljusteröruset, 6 km kuperad skogsstig för vuxenklasserna. 

Här startar juniorerna sin 2,5 km-variant. Hälften sprang vilse.