David fick till slut plats i skolan på några dagars varsel, så David och Sonja började på iCAN British International School i onsdags. En stor sten föll från hjärtat och alla egentliga orosmoment är nu borta. David är som väntat redan igång med engelskan, mycket på grund av att halva klassen spelar Minecraft och att han skajpar medan de spelar, någon timme efter skolan varje dag. Sonja hamnade i samma klass som en svensk tjej som vi känner sedan tidigare, så hon har en ciceron in i skolan. Dessutom är hennes lärare finska och kan prata pyttelite svenska! Det har förstås nackdelen att hon inte tvingas in i språket lika fort som annars, men hennes chanser att trivas ökar exponentiellt, så det blir jättebra. Annars är barnen de enda icke-asiaterna i sina klasser, som mest består av (rika) khmerer, koreaner och kineser (tror vi). Vi struntade i att låta Nova börja på iCAN, för att i stället ställa henne på kö för dagiset Gecko & Garden som ligger i grannhuset. Där går redan en svensk treårig tjej och dessutom tre treåringar som bor i vårt hus! Dock är väntelistan ganska lång, så det lär dröja lite till innan jag får mer fritid på dagarna.
Hemmet var hyfsat välutrustat redan från början, eftersom vi fått köpa lite saker av Christinas företrädare och en del möbler tillhör huset. Men nu börjar den stora läroperioden där man får reda på vad som överhuvudtaget finns att köpa, vad som finns var, var det är prisvärt och var kvaliteten är godtagbar. Kort sagt, man måste börja navigera i stans utbud. Det är inte det lättaste; det finns visserligen Gula sidor på nätet, men de är oerhört slumpmässiga. Bäst gör man i att vara uppmärksam när man åker omkring och lägga saker på minnet, och att fråga de man känner och som redan har gjort misstagen. Hittills har vi köpt saker som
- Brödrost
- Riskokare
- Stavmixer
- Brickor
- Bordstabletter
- Ytterligare sex uppsättningar glas, bestick, tallrikar och skålar för att kunna ha gäster
- Datorhögtalare (vår enda musikanläggning)
- Ett elpiano och två gitarrer
- Madrasser (sängarna är hårda, och vi behöver extra sovplatser)
- Fyra trädgårdsstolar till balkongerna, som även funkar som extrastolar vid bord
- Någon extra bokhylla
- Massor av förvaringslådor för barnens leksaker och kläder (handgjorda korgar)
- Blomvas
- En massa balkongblommor, bl.a. två bougainvilleaträd
- Lite verktyg
- Skolväskor och vattenflaskor till barnen
- Skrivarpapper
- Massor av simglasögon (förbrukningsvara)
- Batteriladdare och laddbara batterier
- Lite kläder
- Lite kontorsmaterial
- Lite apoteksgrejor
- Stapelvaror som tandkräm, schampo etc
- Bilbarnstol
Det som INTE verkar gå att få tag på som vi försökt hitta är hittills:
- Smörknivar
- Barnsäkringspluggar i trehålsutförande för våra vägguttag
Vi har (förstås) en lista på grejor att köpa som varje dag blir både lite kortare och lite längre, men nu börjar det bli färre stora och dyra saker. Nu finns saker som badrockar och diverse små adapter-sladdar på listan. Man lär sig hela tiden att köpslå, men förstår också att det sällan är någon som försöker totalblåsa en här. Det är inte som i Egypten eller Kina, där man börjar på ett pris tio gånger högre än slutpriset. Här prutar man i regel som mest en tredjedel om man är "barang" (västerlänning), och khmererna får troligen ett annat pris redan från början. Tuktukpriserna varierar från en till tre dollar i innerstan på grund av resans längd, tid på dygnet och hur många som åker. Vi har också testat att köra den bil vi har tillgång till på helgerna, och med den lugna trafikrytm som gäller här är det inga problem alls.
Det antika elpianot, som jag beklagade mig över i ett tidigare inlägg, fungerar nu. Vi kontaktade killen som hade sålt det till oss, för ett oerhört överpris, och hans medhjälpare på musikskolan kom och bytte ut en bränd transformator för en liten peng. Det var mitt fel, jag hade glömt att pianot gick på 110V och stoppade in det i väggen utan extern transformator. Nu är pianosladden stadigt fastbunden i transformatoruttaget så att det inte kan hända igen. Tillsammans med två japanska lättspelade och nylonsträngade gitarrer, som vi hittade begagnade, har vi nu även en musikalisk grundutrustning. Noter får vi skriva ut från nätet.
Jag har kollat upp en karateklubb som kanske kan vara något, vi blir i så fall de enda västerlänningarna. Vi får testa och se. Annars gäller gymmet på taket för att röra på sig, man promenerar inga längre sträckor i värmen. Christina har köpt en cykel som vi tar på kortare turer i grannskapet på smågator. Ikväll ska vi också testa att gå på svenskinnebandyn på ISPP Secondary, mest som en social grej. Jag är inte vidare intresserad av spelet, som jag inte ägnat mig åt sedan lumpen för exakt tjugo år sedan. Umgänget med andra svenskar är hittills ganska välutvecklat. Vi har som tidigare nämnts kontakter hemifrån som vi bl.a. åkte till Sihanoukville med förra helgen, och vi har varit borta på drink och bjudit på middag någon gång. Det internationella umgänget får vänta lite till.
Jag har ännu inte hunnit bli irriterad på de många skavanker som finns i samhället, men det kommer nog. Än så länge dominerar känslan av att ha hamnat i en härlig och fascinerande stad, med vänliga människor och vackra omgivningar. Det enda riktigt frustrerande för en svensk Bror Duktig är att källsortering inte låter sig göras i någon vettig utsträckning. Det finns folk som går omkring med kärror med cykelklockor på och samlar in kartong, plast och burkar, men dem träffar man aldrig på så regelbundet, eller så nära hemmet, att man kan lämna något till dem. Men det känns tryggt att litegrann i alla fall tas omhand. Överhuvudtaget känns det som att det finns miljömässiga fördelar med hur man gör här, åker tuktuk, åker fyra på en moped, drar tunga lass med mopeder osv. Klart bättre än våra bilköer. Man skulle bara få bort alla urgamla äckliga lastbilar som spyr blårök. Lite järnväg skulle inte heller skada.
