Architecture in Phnom Penh: New Khmer Architecture and more, part 1

This blog entry is in English, although the rest of my Cambodia blog is in Swedish. For newcomers: On this blog I've been telling anyone interested about a Swedish family's move to Cambodia, expat life in Phnom Penh and our travels in the region for about two years. Our stay is getting near the end, and in the summer of 2014 we will be leaving for Sweden again.

One of the nicest cultural experiences I've had during my days as a stay-at-home dad was hunting down and looking at some of the architecture in Phnom Penh, particularly the buildings made by the New Khmer Architecture movement. This movement, spearheaded by architect Vann Molyvann, flourished in the short time of 1953 to 1970, between Cambodia's independence and the military regime that was later followed by Khmers Rouges, genocide and decades of chaos.

New Khmer Architecture is a kind of international modernism with a Cambodian flavour, given mainly by the inclusion of stylized traditional Khmer attributes, taken both from traditional Khmer housing and from Buddhist pagoda architecture. Some elements are purely decorative, while others have a specific practical use. For example, one of the main challenges is in coping with the tropical climate without too much need for electrical cooling.

I'm a layman when it comes to architecture, and the only book ever published on the subject is said to have been swiftly withdrawn because it criticised the current practice of tearing down key buildings from this era whenever a foreigner wants the property for new and lucrative development. I don't know as much as I would have wanted about the buildings, so I'll just let them speak more or less for themselves.

I will spread the effort over two consecutive blog entries. The first set of pictures follow, more or less, the route suggested by the excellent walking map provided by the Khmer Architecture Tours organization. The next blog entry features some random pictures from around town, followed by pictures from a tour of the National Sports Complex and the Phnom Penh University. You can find more information and pictures by others here and here. You can also check out Wikipedia and The Vann Molyvann Project.

All the below pictures were taken by me over the course of 18 months. All rights reserved.

Part 1: The walking tour

The numbers in parentheses map to the items on the walking map, available here.

(1) Colonial building: The Latin Quarter at the corner of Street 19 and Street 178

(2) One of the Royal Villas still standing, on Street 178

(4) The National Museum, overview

(5) Public toilet from 1959 near the entrance to the National Musem om Street 178

(6) Apartment building on Street 13

(6) Apartment building on Street 13

(7) "Hiroshima House" in the Wat Ounalom temple complex,

as seen from Street 13

(8-9) Apartment buildings on Street 172

(10) Round corner house of Street 19 and 172, with roof pergola

(11) Street 19 between streets 172 and 154

(11) Street 19 between streets 154 and 148

(12) Capitol Cinema, on the corner of streets 19 and 148

(13) Prom Bayon Cinema, Street 154

(14) Two-storey apartment buildings, Street 154

(15) Apartment building, Street 154 

(17) Villa, Norodom Boulevard

(19) Colonial villa, corner Norodom and 144 

(20) Forestry Administration building, Street 144

(21) Former US Operations Mission building, corner 49 and 144

(22) Former US Embassy, corner 49 and 144

 

 (23) Apartment block, corner 49 and 144

(23) Apartment block, corner 49 and 154

(23) Apartment block, corner 51 and 154

(26) Street 53 between 154 and 136

(27) Central Market, art deco style 

(28) Former Peugeot Garage, corner 130 and Norodom

(29) Customs office with almost Art Nouveau style entrance, Norodom Boulevard

(31) Office building, corner 19 and 130

(32) Former hotel, street 130 between 19 and 15

(33) Hemakcheat Cinema, street 130 between 19 and 15

(34) Intersection Street 130 and 15, 

corner houses of different styles

(34) Intersection Street 130 and 15, 

corner houses of different styles

(34) Intersection Street 130 and 15, 

colonial style corner house

(36) Intersection Street 118 and 15, French/Chinese corner house

(36) Intersection Street 118 and 15

(38) Old Hotel International, corner 13 and 130

(39) Restored French colonial building, corner 5 and 130

(41) Office building now turned into apartments, 

corner Sisowath Quay and 148

Sisowath Quay a.k.a. Riverside, with monsoon clouds

(42) Wat Ounalom, Sothearos Boulevard near Sisowath Quay

(42) Wat Ounalom, Sothearos Boulevard near Sisowath Quay

(42) Wat Ounalom, Sothearos Boulevard near Sisowath Quay

Den långa spurten ...

Våren rusar förbi och vi har nu knappt fyra månader kvar av vår tvååriga vistelse i Kambodja. Nära en av dessa månader kommer dessutom att tillbringas på resande fot: I eftermiddag åker vi till Bali, i april till Japan och i maj har vi slutligen kommit fram till att vi skall resa till Beijing! Tiden går fruktansvärt fort, men jag har hunnit med väldigt mycket på sistone: Bilda en liten sånggrupp och sjunga på en konsert, ta tennislektioner, fördjupa mig i diverse ämnen, gå en guidad arkitekturvandring, cykla till den gamla huvudstaden Oudong m.m. Vi har även haft besök av familjen E och väntar ytterligare återvändande besök i mars. Vi kommer som väntat att behöva planera ganska mycket för att hinna med allt vi vill göra innan vi åker hem, men det finns ännu en del tid.

Allra först måste jag med stolt klappande fadershjärta meddela att Sonja kom in på Adolf Fredriks Musikklasser! Ni som läser Facebook har redan fått reda på det, men jag kan inte låta bli att skriva det här också. Till skillnad från David, som kom in för tre år sedan men inte ville börja, är Sonja ivrig att få börja och har börjat sjunga spontant på fritiden på ett sätt hon aldrig har gjort tidigare. Jag har själv haft en enorm glädje av allt som jag själv fått uppleva genom musiken genom alla år, och AF har varit den enskilt största pusselbiten i min musikaliska utveckling. Därför är jag väldigt glad att Sonja nu kommer att beredas samma tillfälle att utvecklas.

För Davids del sitter vi fast i skoladministrationen för tillfället: Stockholms stads skolförvaltning tar inte ens emot vår anmälan till Gärdesskolan med mindre än att vi åter skriver oss i Sverige, och det kommer vi inte att göra förrän i juni. Eftersom bostadsorten den 15 februari betyder mycket för ens placering behöver vi alltså be om dispens för denna regel för att David åter skall kunna gå på den kommunala skola som ligger närmast vårt hem i Stockholm. Det känns onödigt krångligt, men oftast ordnar det sig om man bara tar sig tid att skriva och förklara hur det ligger till. Trots allt är vi ju utsända av en svensk myndighet, och det borde inte vara till vår nackdel när vi söker plats. Fortsättning följer.

Sonja firade sin födelsedag i slutet av januari med buller och bång genom att bjuda en skara kompisar på Kids City, det stora nöjespalatset för barn på Sihanouk Boulevard, där de bjöds på Lasertag (springa och skjuta på varann med ljusgevär), tårta och klättervägg i några timmar. Dessutom bjöd vi klassen på cupcakes från Bloom i skolan. Dyrt med kambodjanska mått, men inte som i Sverige.

Under ett och ett halvt år har jag nu suttit och tjuvhållit på ett blogginlägg om Phnom Penhs arkitektur, och då speciellt New Khmer Architecture. Efter en ytterligare guidad arkitekturvandring för några veckor sedan med Khmer Architecture Tours (ka-tours.org), där vi såg Olympic Stadium och en del av universitetet, kommer jag snart äntligen att publicera det. Eftersom den enda fylliga bok som någonsin givits ut inom ämnet (Building Cambodia: 'New Khmer Architecture' 1953-1970 av Helen Grant Ross och Darryl Leon Collins) har blivit indragen av myndigheterna, så vet jag inte så mycket om bakgrunden, utan det blir mest foton och lekmannakommentarer. Stay tuned.

När vi ändå är inne på kultur så har det faktiskt hänt en del där. Dels har jag bevistat en konsert med en utmärkt trio av expats, varav jag känner cellisten Tara Mar som liksom vi har barn på Gecko och som bor kvar i Skyline Apartments där vi bodde förut. (Det är faktiskt även hon som administrerar de ovan nämnda arkitektur-turerna!) Ett mycket bra program med kammarmusik inom ramen för konsertserien på Meta House, det tyska kulturcentret på Sothearos Boulevard.

Dels har jag och en fransyska vid namn Anne till slut lyckats bilda en sånggrupp som kan ta sig an lite tuffare repertoar. Hon leder den franska kör som jag tidigare testade men som jag lät bli att ansluta mig till eftersom den inte höll tillräcklig standard för mina behov. Den har numera bytt namn från Ensemble Vocal de Phnom Penh till Cambodia'cappella. När Marie, en duktig fransk mezzosopran, kom till Phnompan kontaktade Anne mig och vi träffades några gånger och sjöng lite Purcell, lite Mozart och lite Poulenc. Det lät riktigt bra, så när det slutligen var dags för den konsert som EVPP repade inför redan i april förra året, så hade vår lilla ensemble ett parti i mitten där vi sjöng Purcell och Mozart. Hustru Christina var också med, och vi fick även delta tillsammans med kören på konsertens huvudnummer "Cantique de Jean Racine" av Fauré, en av körlitteraturens många evergreens. Anne åker tyvärr till Frankrike och föder barn i april, så någon repris är inte att vänta, men det är i alla fall roligt att det blev av till slut.

Den mest omfattande och givande utflykten hittills i vår var när jag och grannen Lena cyklade till den gamla huvudstaden Oudong med guide, en sträcka på ca 60 km. Fågelvägen är det något närmare, men det stora mervärdet med guiden var att vi kunde cykla på småvägar och uppleva en del längs vägen, såsom utvinning av palmjuice, besök på en grundskola, småprat med byggnadsarbetare, lunch vid färdmålet samt guidad vandring uppe på tempelberget i Oudong, där tempel och stupor ligger på rad längs bergsryggen hela vägen ner. Denna tur var avpassad för turister, vilket märktes inte minst på priset, men det var en rolig och givande dag. Det som ingick var bra cyklar (Cannondale med dämpad framgaffel och skivbromsar), snacks, vatten, lunch, guide och hemresa med minibuss. Turen anordnades av Asia Adventures (asia-adventures.com).

Sammanfattningsvis blir det en hektisk avslutning på vårt Kambodja-äventyr, men det är inte slut ännu! Nästa gång kan ni förvänta er bilder från den jämförelsevis avslappnade Bali-semestern, men denna gång får ni hålla till godo med det följande:

Storartad nyårsfest i vårt bostadsområde i mitten av januari. 

Buffé, bar, liveband, DJ, akrobater, karaoke m.m.

 Duken köpte vi i Burma. Ramade in den på Psar Toul Tom Poung.

National Sports Complex, i folkmun kallat Olympic Stadium. 

Ännu en aptitretare inför arkitekturinlägget: En av universitetsbyggnaderna. 

Nova i kinesisk sidenklänning inför Chinese New Year Party på dagis.

En slana fungerar som stege när man skall utvinna palmjuice, som sedan kan göras till socker, vin etc.

Vattenmelonförsäljning längs vägen.

Stopp vid ett tempel på vägen. Balustrad av demoner som drar i ormen Naga.

Lena och pittoreskt risfält.

Praktstupan högst upp på Oudong-berget. 

Den trehövdade elefanten Erawan har en framträdande plats.

Hänförande utsikt från Oudong. Buddhistisk flagga i förgrunden.

Lätt surrealistiskt besök på nordkoreansk restaurang i PP. 

Alla servitriserna kunde sjunga, dansa och spela instrument.

Idrottsdag utanför Phnom Penh med iCAN. Sonjas lag dominerade i dragkampen.

Burma, maraton och svenskt vinterväder

Detta är egentligen förra årets sista inlägg. Utan att egentligen ha föresatt mig det så har jag hittills hållit en takt på ungefär ett inlägg i månaden, vilket känns ganska lagom. Då hinner det hända något mellan inläggen men jag minns fortfarande detaljer. Så förutom nyårshälsningen är jag egentligen skyldig dig ett inlägg som avhandlar tiden från oktober tills nu, och här kommer det! Det som har hänt är bl.a. att vi besökt Burma, att vi sprungit 10km-loppet under Angkor Wat International Half Marathon, att vi tillsammans med Anders har besökt både Angkor Wat en tredje gång och Kampot en andra, att vi hunnit fira både jul och nyår i Sverige och att vi nu står i begrepp att återvända så snart Sonja har sökt till Adolf Fredriks Musikklasser.

Det mest exotiska resmål vi hittills besökt är också det mest stängda landet vi besökt, nämligen Burma. Landet kallas egentligen Myanmar numera, men det är en benämning som den nuvarande regimen har infört, delvis emot folkets vilja. Alltnog, under den kambodjanska Vattenfestivalen i mitten av november åkte vi via Bangkok till före detta huvudstaden Yangon (tidigare transkriberat till Rangoon av britterna), stannade där ett par dagar, åkte via det fantastiska tempelområdet Bagan till staden Mandalay och sedan tillbaka hem via Bangkok. Det är en utmaning att se så mycket som möjligt av landet utan att göda regimen i onödan. Även om yttrandefrihet råder sedan 2011 så är statsapparaten fortfarande totalitär och korrupt. Burmeserna själva är delade i frågan huruvida det är bra eller dåligt att turistnäringen nu börjar skjuta fart på allvar: Dels vill man inte att turisterna skall skänka legitimitet åt den sittande regimen, men dels vet man att ekonomisk utveckling, helst genom direktstöd till småskaliga burmesiska näringsidkare, är en av förutsättningarna för en fortsatt demokratisk utveckling. Med utländska ögonvittnen ständigt närvarande kan regimen inte heller bete sig hur som helst.

Yangon bjöd på sightseeing, god mat, en rundresa med tåg och en båtutflykt. Första kvällen besökte vi den obligatoriska stora Shwedagon-pagoden med sin enorma gyllene stupa (ett ofta kupolformat gravmonument, med hög spira) som syns från hela staden. Egentligen handlar det om en hel liten by av småtempel ovanpå höjden i stadsdelen Dagon ("shwe" betyder guld). Ljuset som får stupan att skimra under solnedgången är magiskt, och normalt brukar man nöja sig därmed som turist. Men vi råkade komma precis den kväll då en stor fullmånefestival firas i pagoden, och det innebar att massor av folk hade tagit med sig middag och sovmattor för att tillbringa natten i tempelområdet. Stor folkfest och en härlig stämning som fick oss att stanna en bra stund efter mörkrets inbrott.

Vi bodde på ett enkelt men välbeläget hotell i den äldre stadsdel som ligger närmast floden. Smala kvarter med numrerade nord-sydliga gränder ligger på rad längs floden i söder. Några kolonialbyggnader i storformat har tidigare inrymt hamnens administrativa funktioner såsom tullmyndighet. I området fanns också restauranger, konstgallerier, marknader, butiker och den fina Sule-pagoden som omgärdas av en trafikrondell. Vi besökte även den intilliggande Maha Bandoola-parken, som kan ha inspirerat till namnet på en svensk progg-grupp från sjuttiotalet. Runt den ligger ett antal vackra kolonialbyggnader, och där fanns också en lekpark. Den koloniala arkitekturen skiljer sig något från både Vietnam och Kambodja, förmodligen eftersom britterna varit kolonialherrrar och inte fransmännen. Norr om den tidigare nämnda äldre stadsdelen är Yangon bebyggelsemässigt ganska oorganiserat, men väldigt grönt, vilket vi kunde konstatera från stadens bästa utsikt från fiket högst upp i Sakura Tower.

En minnesvärd utflykt var när vi åkte nästan ett helt varv med Yangon Circular Railway en eftermiddag. Detta slitna men charmiga pendeltåg går som namnet antyder i en cirkel som börjar och slutar på centralstationen. Tåget stannar vid ett trettiotal stationer och folk kliver ständigt på och av, många för att förflytta sig med mer eller mindre bagage, andra för att sälja vatten, mat och annat till dem som åker. Halvvägs genom färden hade vi kommit ett bra stycke norrut och kommit ut på landsbygden med böljande risfält, och sedan gick färden in mot staden igen. Barnen var som vanligt isbrytare. Vi pratade lite med medpassagerarna och begapade deras vackra bäbisar, och även Nova fick flera beundrare. Vi hoppade av strax innan varvet var fullbordat för att ta oss till templet Chaukhtatgyi med sin enorma, ganska feminina liggande buddha-staty. Några andra upplevelser i Yangon var afternoon tea på kolonialhotellet Strand Hotel nere vid floden, en tur på sagda flod med den kommunala färjan över till den glest bebyggda stadsdelen Dala på andra sidan, lite shopping och några riktigt bra konstgallerier. Genom att titta lite på Lonely Planet hittade vi flera gånger bra och prisvärda restauranger.

För den som är van vid Angkor Wat (i den mån man kan bli det) låter tanken på ännu ett enormt buddhistiskt tempelområde med flera tusen tempel som något man redan har sett, men Bagan tog ändå andan ur oss. Här finns många fler tempel, de flesta mycket små men också några ganska stora, utspridda på en sparsamt bevuxen slätt invid Irawaddy-floden. Turister färdas antingen i taxi eller med häst och vagn genom det pastorala, tysta landskapet med betande får och kor för att se ett urval av templen. Man kan gå in i några av dem och även klättra upp på ett fåtal. Det sistnämnda gör de flesta lagom till solnedgången, som gör att landskapet badar i ett sällsamt orange ljus som ger fantastiska foton men ännu bättre minnesbilder, för evigt fastbrända på näthinnan. Vartåt man än tittar ser man små spiror sticka upp ur landskapet ända bort till horisonten. Ännu är turisterna inte besvärande många, men tio år från nu kommer det gissningsvis att vara närmast olidligt. Hit tar man sig enklast med inrikesflyg till Nyaung U, men att köpa inrikes flygbiljetter innan man kommit in i landet var riktigt knepigt. Jag fick labba ganska länge i Kambodja med Western Union-överföringar, fakturor och förskottsbetalning innan vi slutligen fick biljetterna i handen av resebyrån när vi landade i Yangon. Endast fräscha ovikta dollarsedlar accepteras som betalningsmedel, och den egna valutan kyat får inte lämna landet, så man kan inte växla i förväg. Det blir nog enklare om några år.

Vidare med flyget åkte vi sedan till Mandalay, som egentligen ligger ganska nära Bagan, men eftersom landets vägar är i klass med Kambodjas hade vi behövt använda en halv dag till transport, något vi helt enkelt inte ansåg oss ha. Tyvärr ägs inrikesflyget nästan undantagslöst av regimen än så länge. Staden Mandalay är Burmas näst största, och det sista kungliga palatset ligger här. Palatsområdet upptar en mycket stor yta, ca 2 x 2 km, med höga murar inom en bred vallgrav i norra delen av innerstaden. Opraktiskt nog bodde vi på ett lyxhotell norr om detta område vid foten av Mandalay Hill, så om man ville ner på stan innebar det ganska långa och dyra taxiresor eftersom man alltid måste köra runt palatset. Dock fanns flera sevärda attraktioner inom gångavstånd från hotellet. Staden i sig är ganska charmlös och inte mycket att se. Det finns en kombinationsbiljett som de flesta köper för att se stadens sevärdheter, men eftersom pengarna går till regimen valde vi att låta bli. Flera av de sevärdheter som då återstår är ändå fantastiska: Sandamuni-pagoden med sina hundratals små vita spiror runt en central stupa, Kyauk Taw Gyi-pagoden med sin stora buddha uthuggen ur ett enda stycke marmor, det hänförande vackra trätemplet i Shwe In Bin-klostret, den fina pagoden Ein Daw Yar nära det stora livliga marknadsområdet, med mera. Flera av dessa såg jag ensam medan familjen vilade på hotellet. Mandalay Hill ger en fin utsikt över staden och omkringliggande landskap från det inte alltför intressanta templet högst upp. På själva hotellet spelade vi pingis, badade och gick på gymmet, men undvek det mesta andra eftersom allt var dyrt och väldigt lite ingick i priset. Snåljåpar.

På väg hem stannade vi några timmar i Bangkok och handlade mat på IKEA, vilket behövdes bl.a. inför julen. Det var lite mindre praktiskt denna gång eftersom det regionala flyget gick från den äldre flygplatsen Don Muang, och IKEA ligger mycket närmare den nya stora internationella Suvarnabhumi.

Tidigt på morgonen den första december var det äntligen dags för Angkor Wat International Half Marathon, och trots att jag inte hunnit träna så mycket efter min lunginflammation så placerade vi oss bra, både jag och Christina. Jag var femtionde bäst totalt av över 1800 deltagare med 49:01, C kom på 134:e plats totalt men var 21:a bland kvinnorna! (Att de riktigt duktiga säkert sprang halvmaran och därför inte slog oss på denna distans tycker jag vi glömmer. Om man skall placera sig bra i ett lopp bör man först hitta rätt lopp, något som Christina lyckades bra med tidigare i höst då hon vann ett annat lopp i Phnom Penh.) Nåväl: Start och mål var belägna precis vid bron över vallgraven väster om Angkor Wat och vi passerade även Bayon-templet, annars såg man inte mycket på tiokilometern. Allt var välorganiserat efter ett antal år, men fortfarande var det lite för trångt i både start- och målfållorna för att man skulle kunna göra en riktigt bra tid. Den sista kilometern fick man kryssa mellan massor av folk som promenerade familjevis i bredd över hela banan eftersom de "deltog" i trekilometersloppet. Klart frustrerande. Men visst är jag nöjd.

Min kompis Anders kom och hälsade på lagom till att vi sprang, så han var barnvakt i Phnom Penh under det dygnet. Sedan kom han till Siem Reap och vi såg Angkor Wat tillsammans. Denna gång gjorde vi en riktig heldag och såg både Banteay Srei (kvinnornas citadell) och Preah Khan förutom de tre omistliga: Angkor Wat, Bayon och Ta Prohm. Att ta sig till Banteay Srei med tuktuk från Angkor Thom tog en timme enkel väg, men kändes ändå värt mödan eftersom vägen är fin och man får se en del trevliga saker på vägen. Dessutom hjälper det en att inte tröttna på stentempel lika fort. Väl där möts man av en stenhuggerikonst som går utanpå allt jag tidigare sett, detaljerad och konstfull, utförd i rosa granit. Från detta besök i Siem Reap kan jag även rekommendera Angkor National Museum inne i stan.

Under Anders två veckor i Kambodja hann vi även med en ytterligare minisemester i Kampot, vid floden med samma namn, strax nordväst om Kep på sydkusten. Vi bodde på det familjära Les Manguiers vid flodstranden strax utanför stan. Boendet, i det enda hus som står delvis ute i vattnet, var riktigt fint, och man kunde hoppa rakt ner i floden från uteplatsen. På det lilla området fanns också bl.a. pingisbord, badminton-nät, kanoter, cyklar och hängmattor, vilket gjorde att både barn och vuxna trivdes. En dag åkte vi på en kombinerad cykel- och paddlingsutflykt till ett vattendrag som kallades The Green Cathedral. Förutom lunch på Epic Arts Café åt vi även middag på Rikitikitavi nere vid strandpromenaden en kväll; det var riktigt bra. När vi skulle åka från Les Manguiers fann vi oss inparkerade av en bil från Google Street View som höll på att fotografera i området. Starstruck! Ännu har inga resultat därifrån publicerats på Google Maps.

Ett par veckor innan vi skulle åka hem till Sverige och fira jul åkte ett antal kvinnor från Kambodjas statistikmyndighet på studieresa till Stockholm och bodde på hotell Tapto, femtio meter från vår lägenhet på Gärdet. Det kändes märkligt att se bilder på Facebook, tagna av Christinas kambodjanska arbetskamrater och föreställande våra svenska hemmakvarter. Något som gjorde resan extra lyckad var att de fick se snö, eftersom säsongens (hittills) enda köldknäpp kom när de hade varit i Sverige ett par dagar.

När vi själva kom till Sverige fanns inte en flinga kvar. Med ett par dagar kvar till återresan har vi under snart tre och en halv vecka bara haft gråmulet väder och tidvis regn, sånär som på kanske två dagar. Vintern är historiskt mild och frånvaron av både kyla och snö har gjort barnen väldigt frustrerade. Vi hade lösa planer på att åka till Kungsberget helt kort under vår Sverige-vistelse, men eftersom det inte verkar finnas en snöflinga ens i Umeå har vi för länge sedan gett upp projektet. Dessutom åkte tre femtedelar av familjen hem redan i förrgår. Innan dess har vi hunnit fira jul grundligt och ta igen den julstämning vi aldrig fick i Phnom Penh förra året, träffa släkt och vänner, barnen har sovit över hos diverse kompisar, vi har gått på bio och på Skansen, fikat och shoppat, åkt skridskor på Östermalms IP, firat nyår med ett stort gäng i Sollentuna, träffat arbetskamraterna och förberett sökningen till Adolf Fredriks Musikklasser för mellantjejen Sonja. Eftersom både jag och Christina gick i AF i mellan- och högstadiet, Christina även i gymnasiet, så betyder skolan fortfarande mycket för oss och det vore roligt om hon kom in. Tyvärr är det historiskt svårt att ta sig in just i år eftersom söktrycket är enormt. Morgondagens prov kommer att avgöra, men beskedet får vi inte än på ett bra tag. Håll tummarna.

Vi har förstås börjat släpa hem en hel del saker från Kambodja och försöker nu att minimera lasten på väg tillbaka till Phnompan så när som på förbrukningsvaror, så vi kommer att ta med en hel del mat när vi åker på torsdag men inte så mycket annat. I vår får vi visserligen lite mer besök som kan ta med saker både dit och hem, men vi kommer förmodligen att behöva skicka ett par flyttkartonger med flyg också. Vårens resor är sedvanligt bokade sedan ett tag tillbaka: Bali i slutet av februari, där vi träffar våra föräldrar, samt Japan i april, där vi träffar familjen S. Jag återkommer förstås till det när det närmar sig.

Bilder kommer när jag är tillbaka i Kambodja. Jag uppdaterar inlägget senare.