Vietnamesiska paradis, självstudier och vårens sista besök

Det är nästan april fortfarande, så det är dags. Denna gång blir det mindre text och fler bilder. Vi har sedan sist varit i Vietnam en gång till och sett fantastiska vyer, vi har haft vårens sista besök av barnens kompisar och jag har på allvar börjat anfalla mitt mediebibliotek och gjort ett ärligt försök att ansluta mig till en kör.

Kören i fråga var den franskspråkiga Ensemble Vocal de Phnom Penh, som visserligen höll en hyfsad nivå rent musikaliskt, men som jag inte kunde känna någon varaktig entusiasm inför. Vi sjöng Faurés "Cantique de Jean Racine" större delen av det enda rep jag bevistade. Är man van att folk lär sig noter själva och vill slippa stämrep, och är man van vid att folk hör när det är falskt och själv rättar till det, så blir det fort frustrerande, och känner man detta redan under första repet så är det inte troligt att det kommer att kännas bättre längre fram. Sopranstämman bestod av franska tanter mellan 40 och 70, så det lät inget vidare. Det är baksidan av att ha sjungit på den höga nivå jag tidigare har gjort; att bara en måttlig sänkning av standarden innebär att jag känner att det inte är värt min tid. Synd, för det finns säkerligen ingen bättre kör i stan. Möjligen kan man hitta vägar att bilda en ännu mindre ensemble, maximalt dubbelkvartett, och hitta på något med den. Vi får se.

Sonjas och Davids bästa kompisar kom till slut från Sverige och höll oss sysselsatta i två veckor. Vi hade några sköna dagar i Phnompan med E & R, och åkte sedan till Sihanoukville med familjen T. Vi bodde då på det fina Independence Hotel, en arkitektoniskt högkvalitativ sextiotalsskapelse i internationell stil en bit från stadskärnan som är något av en egen avskild värld, och som fortfarande har en air av den optimism och framåtanda som rådde i Kambodja på sextiotalet, innan katastroferna började avlösa varandra. Det var varmt nu i april, poolen höll nog nästan 35 grader och hade ingen skugga. Havet höll ca 30 grader och var ganska kvalmigt på morgonen, men på eftermiddagen kommer det både vindar och vågor som gör det mycket behagligare. Ville man lämna hotellet för att äta lunch så behövde man inte åka till stan, utan det räckte att följa stranden åt vänster (sydöst) för att komma till en grupp enklare strandrestauranger, varav en är svenskägd och serverar köttbullar med lingonsylt! Det är också billigare än att äta på hotellet, så dit gick vi flera gånger. Familjen T stannade ytterligare några dagar efter att vi hade åkt hem, och reste sedan via Angkor Wat tillbaka till Phnom Penh för ytterligare några dagars samvaro.

Ganska snart efter att gästerna hade åkt infann sig Khmer New Year, det tredje och viktigaste nyår som firas här vid sidan av det västerländska och det kinesiska. Alla kambodjaner åker till sina respektive hembyar och träffar släkten och det festas en del. Vi ägnade en veckas skollov åt att ta en närmare titt på Vietnam eftersom vi bara hade varit på ön Phú Quoc, se tidigare inlägg. Denna gång valde vi att åka till norra Vietnam, dels för att klimatet är mycket behagligare än Kambodja så här års och dels för att vi ville se Halong Bay. Resan blev en trestegsraket med utgångspunkt i Hanoi: Först en utflykt upp i bergen till en vacker dal vid namn Mai Chau sydväst om Hanoi, som bebos av White Thai, en av Vietnams 54 minoritetsgrupper. Där bodde vi i ett traditionellt hus på pålar på ett s.k. homestay över en natt. Tyvärr prickade vi in feber, dunderförkylningar, kräkningar och det mesta andra precis då, vilket var jobbigt med tanke på att vi åkte minibuss 4,5 timmar i vardera riktningen. Vi hann i alla fall uppleva de vidunderligt vackra bergen, gröna fält med pastoral stämning, en cykeltur genom landskapet, fina bambusnår och en alldeles egen folkdansuppvisning på kvällen. Vid tvåtiden på natten började vår tupp att gala och fick med sig alla traktens tuppar, och liggandes med feber i värmen på en hård matta direkt på golvet kunde man faktiskt hålla sig för skratt. Det blev inte mycket sömn trots öronproppar. Byn kändes turisttillvänd, med massor av hantverk till försäljning, men vi såg inte många andra turister, så de verkar vara bra på att gömma oss för varann. Det är tydligen bara en stilla viskning mot området Sapa, ett stormande vackert landskap norr om Hanoi som numera håller på att flöda över av turister som vill vandra i bergen. Mai Chau var ett mer lågmält och tillbakalutat alternativ.

Den andra delen av resan ägnade vi åt en tredagarskryssning i Halong Bay, den världsarvsmärkta skärgård av kalkstensklippor som ligger vid kusten rakt öster om Hanoi. Paketresan innebar att vi plockades upp från hotellet i Hanoi tillsammans med några andra par och ensamresande som vi lärde känna under resans gång. Flera av dem var i början eller slutet av rundresor som skulle ta ett eller två år att genomföra. Vi var den enda barnfamiljen, och tur nog fanns det inga bekväma pensionärer bland oss, så stämningen var avslappnad och välvillig gentemot barnen. Vi bodde på en niohyttsbåt i två nätter och åt alla mål ombord, sånär som på den mellanliggande dagen som vi tillbringade på en annan båt som tog oss längre in i skärgården medan vår huvudbåt åkte tillbaka till Halong City och bytte ut de medresenärer som hade valt tvådagarsalternativet och kom tillbaka med nya. Vi hade fantastiska dagar med dramatiska vyer, paddling, bad och ett besök i den hisnande vackra grottan Hang Sung Sot (Cave of Surprises) som var suggestivt belyst och bestod av tre stora salar varav en enorm. Vi paddlade i korta tunnlar under berg och hamnade i fina stillsamma laguner. Ett besök i en flytande by med en pärlmusselodling (igen!) avslutade mellandagen. Sammanfattningsvis en väldigt fin utflykt med trevlig samvaro och god mat. Dock börjar trängseln av hundratals båtar ute i skärgården, som alla skall se samma sak, förta lite av upplevelsen.

Tillbaka i Hanoi försökte vi göra så mycket som möjligt av de knappt två dygn som återstod. Vi besökte Temple of  Literature, som enligt guideböckerna är en seren och fridfull plats med vackra hus och trädgårdar, men just då inhyste en närmast hysterisk bokmässa med mängder av folk, bokförsäljare, författaruppläsning och den fulaste Kalle Anka-kostym (?!) jag någonsin sett. Vi flydde snabbt vidare till det fina Museum of Ethnology, en exposé över de 54 etniska minoriteterna vari även några khmerfolk ingår, inte minst eftersom Mekongdeltat tidigare var kambodjanskt. Utställningarna fanns inte bara inomhus utan omfattade även ett stort Skansen-liknande område utomhus, med olika sorters hus från olika landsändar. Det mest spektakulära är Bahnar Communal House, en samlingslokal på pålar med ett brant tak och en vackert prydd nock. Vi shoppade en aning, åkte till en butik som säljer IKEA-prylar (eftersom IKEA själva inte har etablerat sig ännu), åt två gånger på den av Christinas kompis rekommenderade italienska Restaurant Mediterraneo nära St Joseph-katedralen, samt åkte svan-trampbåt på den stora Västra Sjön (Ho Tay) mitt i i stan. Det sistnämnda skulle vi inte ha gjort eftersom styrningen brakade ihop på den ena båten just när vi var som längst bort. Vi fick bogsera den tillbaka med hjälp av den andra båten, vilket tog en evighet och slet hårt på knäna. Efter lite bråk fick vi pengarna tillbaka. Vi gick även en promenad i Botaniska Trädgården, som inte var mer än ett arboretum, alltså en vanlig park med ovanligt många trädsorter. Vi hoppade helt över Ho Chi Minh-mausoleet eftersom det inte verkar så roligt att köa en halv dag för att se en rutten gubbe som dessutom uttryckligen bad att få bli begraven vid sin död och inte lagd i mausoleum. Hotell Rising Dragon, ett tripadvisor-fynd i budgetklassen, låg i utkanten av den gyttriga men ganska mysiga Gamla Staden nära Hoan Kiem Lake (Svärdssjön). Vi rekommenderar rum 301.

Väl hemkomna inleddes den långa slutspurten på terminen, den tid då besöken är slut och vi börjar förbereda oss mentalt på att åka hem till Sverige över sommaren. Vi har lite mer tid att umgås med PP-vännerna, och får även för första gången känna på den baksida av expat-livet som säger att ingen är här för evigt. Flera av de familjer vi har mest kontakt med skall åka hem för gott i sommar, och det kommer att bli väldigt tomt efter dem. Men alla åker inte hem, och vi har bl.a. träffat en nyanländ dansk familj som vi hoppas kunna utveckla kontakten med framöver, så det finns hopp. Nästa år är det vi själva som lämnar gemenskapen.

Jag har ägnat en massa år åt att samla skivor och filmer på några hårddiskar utan att ha tid att tillgodogöra mig mer än en bråkdel, och har nu på allvar kommit igång med att hinna avnjuta delar av innehållet i lagom doser. Många musikdokumentärer ger nya impulser, och jag har bl.a. grävt ner mig mycket djupare i tysk experimentell krautrock (Tangerine Dream, Popol Vuh, Kluster, Ash Ra Tempel, Can, Faust, Neu, tidiga Kraftwerk m.fl.) än någonsin tidigare. Föregångarna Karlheinz Stockhausen och Pierre Schaeffer har också fått min uppmärksamhet. Dessutom börjar min ambition att studera mer för eget nöje ta form nu, och jag har  anmält mig till några kurser på Universitetet (Astronomi) och Konsthögskolan (Digitalt fotografi) i Stockholm inför hösten. Närvarofria distanskurser på deltid var det jag sökte efter. Ämnesmässigt spretar det åt alla håll, men det är precis så jag vill ha det.

Hög tid för lite bilder!

Cykelutflykt på östra sidan av floden en morgon i februari

Nova på simskolan, undervisas i crawl men lär sig mest vattenvana

E på besök i Sonjas klass

Alla dessa barn har gått på förskolan Skatan. Två till kom några dagar senare.

Independence Hotel med sitt karaktäristiska trapphus i mitten av fasaden. Ett stycke välbehållet sextiotal.

Svenska strandrestaurangen i Sihanoukville

Mycket imponerande skoluppsättning av Alice i Underlandet på iCAN 

På väg mot Mai Chau

Homestay i traditionellt hus

Jackfrukter på sitt träd

Familjeporträtt i Mai Chaus pastorala landskap

Halong Bay: På Dao Titop går man opp för att titta. Finaste vyn utan helikopter.

Man kan också bada ...

... och paddla.

Halong by night

Hang Sung Sot-grottan med mäktiga formationer

Stora salen.

Ett glatt resesällskap efter en skön dag

Halong by sunset

Cykeltaxi som försökte ta fem gånger för mycket betalt. Vi stod på oss.

Ingången till Temple of Literature. Kommer gärna dit en annan gång.

Vi missar aldrig ett tillfälle.

Traditionell vattenteater på Museum of Ethnology

MoE: Bahnar Communal House

MoE: Skuttande från långhuset

De förbaskade svantrampbåtarna

Hemma igen. Dagisutflykt till elefanten Sambo, som förr kånkade turister runt Wat Phnom, men som nu har fått gå i välförtjänt pension.

Tidsutnyttjande, Vietnam, dagis och Kambodjas förbannelse

Nu är det ytterligare längre sedan sist, men det gör inte så mycket. En del av det beror på upptagenhet med gäster, en del på att vardagen är sig väldigt likartad, så mycket av det jag skulle kunna skriva om har jag redan belyst i tidigare inlägg. Det är lite av en pensionärstillvaro, där man kan hänga upp en hel dags aktivitet på ett halvtimmesärende. Jag är ändå fast övertygad om att det är nyttigt att ha lite tråkigt och att det är bra om tiden går lite långsamt under en del av livet, eftersom resten av livet, och inte minst dessa mest intensiva föräldraår, annars blir ett enda gytter av deadlines med noll sekunder över till reflektion. Och inte händer det så värst lite här egentligen; det är mest i jämförelse med vårt vanliga tempo som det står mer stilla.

Nyheter sedan sist är att vi har haft mer besök och varit i Vietnam, att jag har anslutit mig till dagisets styrelse samt att Nova har utvecklats något enormt; mer om det nedan.

Först ett boktips som jag egentligen tvekar att dela med mig av:
"Cambodia's Curse - The modern history of a troubled land" av Joel Brinkley, som vann Pulitzerpriset i början av åttiotalet för sin bevakning på plats av Röda Khmerernas fall. Boken berättar utförligt om hur det här landet fungerar, och varför det har så oändligt svårt att resa sig ur askan. Även om den är väl svartsynt emellanåt, så känns den tyvärr trovärdig. Svaret är egentligen att korruptionen är så enormt inrotad i alla system i hela landet så att det är näst intill omöjligt att göra något åt den. Det är ett självuppehållande system i vilket de som tjänar på tingens ordning är de som sitter på all makt, alla resurser och alla rättigheter. Några exempel:

• Barn måste muta sina lärare trots att skolan är gratis, först för att slippa stå i skamvrån och sedan för att få bra betyg. Detta för att lärarna har usel lön.
• Patienter måste muta läkaren trots att sjukvård är gratis, för att överhuvudtaget bli behandlade. Undantag görs inte ens för akutfall. Folk dör i väntrum eller tvingas föda barn hemma för att de inte kan betala. Beloppet ligger ofta skyhögt över vad en fattig kan betala.
• Det är mycket populärt, bland det fåtal som studerar vidare, att utbilda sig till administratör, eftersom man då kan hamna i statlig tjänst och sätta sig i penningströmmen av mutor och berika sig själv. Att arbeta med något annat, t.ex. i en privat verksamhet, ger inte samma chans till mutor och därför är det inte vidare populärt att bli t.ex. ingenjör.
• Alla tjänster tillsätts med den som betalar bäst mutor till den som tillsätter tjänsten. Kompetens är i stort sett ointressant, och man har i regel ändå mutat sig igenom hela skolsystemet och inte behövt lära sig något, så en examen säger inte mycket. Man fortsätter sedan att betala en del av de mutor man själv tar in, uppåt i hierarkin, för att senare få chans att bli befordrad mot en saftig summa.
• Alla sorts uppgifter som ingår i en administratörs dagliga jobb utförs i en takt som står i proportion till mutbeloppet som betalts av den som vill ha uppgiften utförd, t.ex. att utfärda ett pass. Att vägra betala mutor innebär i regel evig förhalning och det krävs mycket tålamod och ofta direkta hot för att få jobbet utfört.
• Massor av folk har tjänster som de i stort sett aldrig bemannar, dvs. de gör något annat på dagarna och lyfter lön, eftersom de köpt tjänsten och ofta har någon kontakt högre upp i hierarkin som håller dem om ryggen. Kallas "ghost workers". Även vanligt folk har ofta flera jobb eftersom lönen är så dålig att de helt enkelt inte kan leva på den. Det blir inte mycket gjort i en sådan verksamhet. Så fungerar det bl.a. där min hustru jobbar.
• Poliser hittar på förseelser, t.ex. i trafiken, tar körkortet och kräver mutor för att inte ta med en till stationen och köra en evig långbänk innan man eventuellt får tillbaka sitt körkort. (Denna har jag personlig erfarenhet av.)
• Domstolar dömer till förmån för den som betalar mest, eller som har störst inflytande i andra sammanhang. Det tog 20 år att instifta en antikorruptionslag, och när den väl kom visade den sig vara skriven för att ge undantag för den rådande ordningen, och den är alltså fullständigt tandlös.
• Den sittande makten skyr inga medel för att hålla sig kvar. Demokratin är riggad och skulle aldrig tolerera att ett verkligt politiskt alternativ växte sig starkt. Det är val i sommar, och utgången är given. Den stora majoriteten outbildad (men röstberättigad) landsortsbefolkning har knappt hört talas om något annat parti än det sittande, och inget av de andra är ett trovärdigt alternativ. Hur inkompetent och korrupt den nuvarande ledningen än är, så är de de enda som har en vana att styra landet.
• Västvärlden donerar enorma summor varje år, nästan hälften av statsbudgeten, som sedan till stor del försvinner ner i fickorna på folk. Ofta försvinner så mycket som 40% av åtskilliga miljarder, och gör aldrig nytta. Och väst fortsätter blåögt att ge, decennium efter decennium, och bidrar till att den sittande regimen kan fortsätta.
• Högt uppsatta personer deltar i nationalsporter som olaglig skogsavverkning, gruvdrift och utdelning av rättigheter att förfoga över stora landområden där folk tvångsevakueras, mot skyhöga mutor. Försök till lagföring av sådana brott innebär oftast att målsägaren själv döms för något uppdiktat eller helt enkelt skräms till tystnad.
• Resten av befolkningen håller sig så passiv den kan för att inte utmana makten och dra på sig repressalier. Det innebär att det är ett folk som inte tar initiativ och som inte gärna jobbar för något högre mål än sin egen överlevnad. Dessutom lider större delen av befolkningen av eget eller nedärvt posttraumatiskt stressyndrom orsakat av Röda Khmerernas härjningar och efterspelen till dessa.

Fräscht va? Och detta är förstås inte allt. Brinkley visar på hur korruptionen har varit en naturlig del av landets styrelse sedan årtusenden, det är alltså inget nytt. Ingen känner till något annat sätt.
Självklart blir man bedrövad. Nog om detta.

I februari fick vi först besök av kompisar och sedan av Christinas bror med familj, som förutom att se Phnom Penh och Angkor Wat även drog med oss till den fina vietnamesiska ön Phú Quoc strax söder om Kep på Kambodjas sydkust. Vår researrangör, Rith Travel, hade blandade recensioner på nätet, men verkar nu ha fått ordning på sin verksamhet så att de kunde hjälpa oss hela vägen från Phnom Penh till färjan som gick från den lilla vietnamesiska hamnstaden Ha Tien strax söder om gränsen, inklusive att hjälpa oss igenom de tidsödande gränskontrollerna. Ett extra plus var att när vi klagade på att deras minibuss inte hade tillräckligt med säkerhetsbälten på nedresan, så fixade de fler under tiden vi var borta och hade bälten till nästan alla på hemvägen trots att det var samma buss. Tyvärr finns inte den självklara färjeförbindelsen från Kep till Phú Quoc eftersom länderna inte kan komma överens, utan man måste åka omvägen om Ha Tien och ta en tvåtimmars färjetur därifrån. Det finns också direktflyg från Ho Chi Min-staden (Saigon). På hotellet, Saigon Phu Quoc Resort, fanns många roliga aktiviteter att fördriva tiden med om man tröttnade på badet, bl.a. pingis, boule, storschack, trampbåtar och minikajaker, en sorts liten driving range, tennisbana och ett (dåligt utrustat) gym med spa. En dag hyrde vi en båt och fiskade och snorklade vid en korallö på nordvästra sidan av ön. Förutom de egenhändigt uppdragna fiskarna åt vi bl.a. sjöborre till lunch. Inte så gott, men kul att ha gjort. En annan dag besökte vi en pärlmusselodling och en pepparplantage.

En ytterligare Vietnam-resa är bokad under Khmer New Year i april, och då skall vi till Hanoi, till de pittoreska vyerna i bergstrakten Mai Chau sydväst om Hanoi samt till världsarvet Halong Bay för en
flerdagarskryssning.

Jag känner mig lite ensam och passiviserad för tillfället, och jag blir lite arg på mig själv eftersom det inte behöver vara så. Jag har det helt enkelt lite för bekvämt för att orka odla och utöka mitt kontaktnät, och jag är extremt förnöjsam i meningen att jag tenderar att gilla läget hur det än är. En skjuts av explicit uppsatta mål bör fixa det. Det vore också bra att hitta bättre fora för att kolla vad som är på gång i stan, annat än de ointressanta partykalendrar som annars är lätta att hitta.

En liten öppning även socialt är att jag nyligen gått med i föräldrarådet på Novas dagis Gecko & Garden, och jag har varit med och jobbat med att ta fram deras nya webbsajt. Dagiset är ett föräldrakooperativ med ett femtontal anställda, så det är många frågor att ta i. Just nu försöker vi att samtidigt:

• Registrera oss som skola, vilket antagligen innebär en skattesmäll som vi dock är förberedda på
• Förnya hyresavtalet och få hyresvärden att bekosta vissa ombyggnader och att höja säkerheten ytterligare
• Ersätta viktig personal som slutar snart
• Ta fram en ny webb, som sagt
• Ta fram explicita rutiner för allt mellan himmel och jord, en sorts verksamhetssystem (system of governance) som lätt skulle hålla för ett företag med tusen anställda
• Vaccinera all personal och låta några gå en livräddningsutbildning
• ... samt göra budget för läsåret 2013/14. 

Vi är ett tiotal personer i styrelsen, och de flesta har krävande heltidsjobb, så några sliter hårt. Styrelsen är just nu västerländsk, men en del av dagisbarnen är åtminstone delvis asiater, så vi har en god blandning på skolan.

Det är alltid en öppen fråga vad jag borde ägna min lediga tid åt. Det är inte så många som får den chansen jag har fått, och naturligtvis blir det lite av en frustration att känna att man inte utnyttjar tiden maximalt, men samtidigt är det viktigt att den lediga tiden känns just ledig, annars kan jag lika gärna ta ett IT-jobb här. Tyvärr har det hittills inte funkat att hitta distansjobb åt Init i Sverige.

Men vad är det egentligen jag "borde" göra? Möjliga förslag: Starta företag, partaja, ägna mig åt välgörenhet, träna, fika och öla ensam eller i grupp, lära känna landet, musicera ensam eller i grupp, studera och förkovra mig antingen för jobbets eller bara för nöjes skull, avnjuta mitt gigantiska mediebibliotek, komma ikapp med långtidsprojekt som rensning, systematisering, taggning och kommentering av digitalbilder eller kanske rentav släktforskning. Man kan också lära sig något helt nytt, som att spela tennis eller måla tavlor. (Kom gärna med förslag ...)

Entusiasmen är god för flera av dessa saker, men jag har ingen lust att starta företag som fastnar i korruptionens klor, eller ägna mig åt välgörenhet som också löper stor risk att inte göra någon egentlig nytta av samma anledning. Tränar gör jag redan regelbundet, även om jag kan öka dosen ytterligare. Gnetandet med digitalbilder osv. kör jag parallellt med underhållet av mediebiblioteket, och det går på autopilot. Partaja är uteslutet; jag har familj, det är inte tillräckligt kul längre, jag är egentligen för gammal och har Kambodjas sämsta festkondis, förutom att man inte har en aning om vilka sällskap man hamnar i och vilka risker man tar. Öla själv dagtid är lika uteslutet. Fika kan man göra på de skrattretande talrika och tättbelägna caféerna i expatghettot Boeung Keng Kang 1, men det blir snabbt tråkigt att göra det själv. Jag slår mig gärna ner med en laptop eller padda för att läsa ibland, men det kan man inte göra dagligen i två år. Musicerar gör jag litegrann hemma, men jobbar inte aktivt på att lära mig nytt, utan vidmakthåller mest. Jag har hört talas om en mindre sångensemble som kan vara intressant, men det går trögt med den kontaktförmedling jag har bett om; stay tuned.

Jag är förstås mycket med barnen. De är ofta trötta efter skolan och sätter sig framför Cartoon Network eller något dataspel, men titt som tätt får vi till ett parti Cluedo eller Monopol, lite pussel-läggande, kortspel eller gemensamt kvälls-te framför en film eller ett nedladdat avsnitt av "Halv åtta hos mig". Sedan har vi den ytterst sparsamma läxläsningen, och vi kompletterar med de uppgifter vi ger de äldre barnen för att de skall vara någorlunda i fas med den svenska skolan. Hittills har vi tidvis drillat dem i svensk rättstavning, geografi och matematik med hjälp av Webbmagistern.se och Mult.se, och nu har vi Davids återkommande geografiuppgift: Att ta reda på några viktiga punkter om något europeiskt land och samla dem i en skrivbok: Flagga, folkmängd, språk, styrelseskick, några viktiga städer och floder, samt några fria punkter där vi föräldrar fritt luftar våra fördomar om länderna, t.ex. att finnar dricker vodka, att holländare gillar ost och att fransmän anser att Frankrike fortfarande är världens viktigaste land trots överväldigande (och tilltagande) bevis för motsatsen. Vi passar förstås på att själva rekapitulera och förnya våra trettio år gamla skolkunskaper, vilket är kul. Vi väntar med svensk historia än så länge, men kommer nog dit snart.

Barnens bästa kompisar från Sverige kommer och hälsar på med början i helgen, och de utgör det sista planerade besöket den här våren. Först kommer Sonjas bästa kompis och några dagar senare Davids. Lyckligtvis känner några av våra vänner i Phnom Penh också den förstnämnda familjen, så de kommer att bo både hos oss och hos dem. Vi kommer att åka med familjen T till Sihanoukville över påskhelgen, och sedan semestrar de lite på egen hand innan de kommer och stannar i Phnompan några dagar. Barnen har längtat i månader.

Det vore verkligt kul att hemma-plugga massor av ämnen på akademisk grundnivå: Konst, musik, filosofi, arkitektur, idéhistoria, geografi, matematik, fysik, kemi, biologi osv. Man kommer långt med att bara läsa på Wikipedia och därifrån länkad information. Det kräver viss stringens, flexibilitet och planering. Jag skall verkligen göra ett försök. Facklitteratur i ämnen som intresserar mig har jag läst i alla tider, och det är ingen skillnad nu eftersom mycket litteratur går att få tag på i digital form, men en kontrollerad breddning till delvis nya områden med så god översikt som möjligt vore roligt att uppnå; en gammal dröm för den som gillar att bläddra i uppslagsverk. Kunde man hitta ett sätt att få högskolepoäng för studierna så vore det ett ytterligare plus, även om det egentligen inte behövs. Professionell förkovran är förstås också något att överväga, men dels bör jag ha så fräscha och relevanta kunskaper som möjligt när jag börjar jobba hösten 2014, och dels har jag redan lärt mig ett nytt programmeringsspråk under tiden här, så jag har inte så bråttom med det.

Jag försöker också att läsa mycket skönlitteratur, och det går hittills bra. Jag blandar högt och lågt, men utesluter som vanligt alla böcker där det står "bestialiskt mord" i baksidestexten, dvs lejonparten av all svensk utgivning.

Frustration? Men livet är inte bara en alternativkostnad: Man kan inte bara värdera sin tid utifrån hur mycket "bättre" man skulle ha kunnat använda den; då blir man galen. Jag har på samma sätt för länge sedan valt bort att förkovra mig i ekonomiska investeringar, eftersom jag är ganska ointresserad och eftersom vi har det bra som vi har det. Ser man aldrig botten på kassakistan så spelar den ingen större roll hur djupt den ligger. Och har man några buffertar så kan man ta några tråkiga överraskningar.

Jag har tyvärr lite ont i ryggen igen, och många som känner mig vet att det är en följetong som går tillbaka tolv år. Även om jag håller det stången med träning, så är grundproblemet att jag rör mig för lite. Lite mer löpning tidiga morgnar skulle inte skada, och även om det är tråkigt så kan man ta en rask promenad på löpband mitt på dagen även när det är varmt. Det går bl.a. att kombinera med avnjutandet av mediabiblioteket (musik och film), så det kan säkert bli av. Nyligen påbörjades årets varmaste period, då temperaturen i skuggan mycket väl kan nå 40 under dagen men hittills har hållit sig kring 36. Man svettas hela tiden och det är egentligen inte underligt om man blir passiviserad bara därför.

Så till sist Novas fantastiska utveckling: Helt plötsligt öppnades dammluckan för ca tre veckor sedan och hon började prata engelska med såväl dagispersonal som tuktukförare och vår hushållerska, och plötsligt har hon mycket roligare på dagis eftersom det är lättare att leka med de andra barnen. Inte bara enstaka ord, utan hela meningar bubblar ur henne hela tiden. Alla vuxna står förtjusta med tappade hakor. Som grädde på moset har hon dessutom fått en stor vattenvana tack vare att hon började på simskolan på ISPP, så nu simmar hon några meter utan armpuffar, visserligen inte med någon vidare teknik ännu, men tämligen orädd. På simskolan lär hon sig crawl, men hemma blir det mest en variant av bröstsim. Vi badar nästan varje dag och hon blir bättre och bättre.

Det här blev väldigt långt, men det var mycket som ville ut. Någon gång skall jag skriva ett kort inlägg. Tack för tålamodet.

Jul i tropikerna, dubbel Angkor Wat och webbfällan

Nu får det inte bli längre mellan inläggen, för då hinner jag glömma för mycket mellan gångerna. Helst skulle jag vilja att de glesa inläggen berodde på att jag har så in i norden mycket roligt och intressant för mig på dagarna, men det är bara delvis sant. Lite lat är jag allt.

Som väntat blev julen trevlig men föga stämningsfull. C:s syster med familj (två vuxna och tre tonåringar) dök upp ett par dagar före jul och bodde snabbt in sig i vår lägenhet, vars resurser i fråga om golvyta, sängplatser och antal badrum för första gången sattes på prov; något den klarade galant. En liten men verklighetstrogen polyestergranplanta från IKEA kläddes med polkagriskäppar och pyttesmå julgranskulor några dagar före jul, och vi hittade fina khmer-hus på Old Market till vårt tomteland. Mycket av julmaten fanns på plats tack vare god planering och flinka kurirer: Sill från IKEA i Hongkong; västerbottenost och glögg skänkta av C:s företrädare som var på kort återbesök strax före jul; lax, potatis, hemgjorda köttbullar, prinskorv, hemgjorda pepparkakor och lussekatter härifrån (dock hade vi tagit med både pepparkakskrydda, saffran och sötdegs-jästpulver från Sverige). Det åtminstone någon i familjen saknade var: Julmust, julskinka, risgrynsgröt och inte minst den engelska korintkaka som jag brukar göra varje år. Den innehåller lite saker som är knökiga att få tag på här, men kan i princip göras i modifierad form om man ersätter korinterna med mer russin och hoppar över bittermandeln. Sockerkaksbasen samt kanel, russin, citron och konjak finns.

Julklapparna var överdådigt många eftersom vi var många som firade ihop, men inte så dyra eftersom mycket är billigt här. Vi skippade tyvärr både lackning av klappar och rimsnickeri. Med benägen hjälp från SVT Play och annat hade vi fått tag på de nödvändiga julprogrammen att se på TV: Julkalendern, Tales of Beatrix Potter (den engelska balettversionen) traditionsenligt vid julfika den 23:e, samt K. Anka och K. B. Jonsson till julaftons eftermiddag. Vi fick även kort besök av Christinas kollega med sambo då vi dansade kring den lilla granplantan, och körde sedan långdans genom hela trapphuset till khmerpersonalens munterhet. Nästa år åker vi hem till Sverige över jul, så detta var enda julen i Kambodja. Det gör ingenting, för någon riktig julstämning är svår att känna i trettiogradig fuktig värme, där dygnets ljus- och mörkerperioder knappt avviker alls från när vi kom hit i juli. Den roligaste julklappen var en khmer-matlagningskurs som alla utom de yngsta genomgick på juldagen. Först besök och inhandlande av råvaror på marknaden, sedan tillagning av bl.a. Fish Amok från grunden, vilket innebär att först stöta ihop en currypasta från grunden i en mortel (puh!) och sedan laga själva rätten, vilket avslutas med ångkokning av fisk och sås i egentillverkade skålar av palmblad. Till sist avnjöts en egentillredd trerätters lunch varefter vi förärades varsin receptsamling. Succé!

Redan på annandag jul satte vi oss, alla tio, på en sextimmars bussresa till Siem Reap för ett besök på Angkor Wat. Alla utom C var där för första gången, och visst blir man tagen. Det är ett grandiost byggnadsverk, i ren massverkan mer imponerande än Gizas pyramider. Det blir ännu mer förbluffande när man inser att större delen av stenarna dessutom är utsmyckade med mönster och enormt detaljrika reliefer. Bara att gräva den enorma vallgraven runt komplexet och bygga den kulle varpå komplexet vilar måste ha tagit ofattbara resurser. Själva Angkor Wat är egentligen ett gravmonument och inget tempel, som man ofta tror. Det byggdes på elvahundratalet och blev aldrig helt klart, även om det mesta finns antytt i skisser på de stenar som aldrig blev huggna.

Men Angkor-området är mycket mer än bara detta: Hela området består egentligen av runt tvåhundra tempel i varierande ålder, varierande komplexitet och varierande grad av förfall; de flesta inom några kilometers radie och koncentrerade till området kring den gamla huvudstaden Angkor Thom. Både buddhismen och hinduismen finns representerad, inte sällan i samma tempel. Vi hann bara med de tre vanligaste och mest spektakulära templen: Förutom själva Angkor Wat även Ta Prohm, djungeltemplet där höga träd har skjutit in sina rötter mellan stenarna och fått delar att rasa; samt Bayon, templet med 54 torn där 216 gigantiska, fridfullt leende buddha-ansikten blickar ut i de fyra väderstrecken, en smått magisk plats. Det pågår projekt för att restaurera många av templen, men ännu är det lång väg kvar. Vi bodde på Horizons, ett underbart litet välbeläget hotell med tiotalet rum, som vi hittat på Tripadvisor. Hotellet drivs av en ung kille från trakten som även är spränglärd auktoriserad Angkor-guide och som med fördel kan anlitas för detta ändamål. C:s syster med familj åkte sedan direkt vidare till Malaysia och Borneo för att göra en repris på den resa som min familj företog för fem år sedan och som bland annat innefattade sol och bad i Kota Kinabalu, orangutanger i Sandakan och en utflykt till Turtle Island, där man kan få se havssköldpaddor lägga ägg på stranden mitt i natten.

Nyårsfirandet gick av stapeln hemma hos oss med ett par andra barnfamiljer, men själva tolvslaget blev något av en antiklimax. Vi hade förväntat oss ett nyårsfyrverkeri av rang och stod därför beredda med skumpa på vår takterrass på nionde våningen med utsikt över hela stan. Vi såg inte en enda raket, utan hörde bara lite kinapuffar och det var i stort sett allt. Det sägs bero på att sorgeperioden för kungafadern fortfarande inte är över (den slutar vid kremeringen nu på måndag den 4 februari).

Jag hamnade faktiskt på Angkor Wat två gånger på tio dagar, för strax efter nyår kom min mor på besök. Hon och jag gjorde en direkt kopia av förra utflykten: Samma bussbolag, två nätter på Horizons, samma guide, samma apsara-dansuppvisning på buffé-restaurangen Koulen, samma marknadsbesök, samma fiskmassage, samma texmex-mat på Viva och samma Blue Pumpkin-glass. Varför ändra ett vinnande koncept? Nyheten denna andra gång var det vackra klostret Preah Prohm Rath som vi hittade av en slump vid den lilla ån som rinner genom centrala Siem Reap, inte långt från marknaden. I solnedgången var klosterträdgården en vacker och fridfull plats där man verkligen trivdes.

Väl tillbaka i Phnom Penh hann jag med att visa mor det mesta som är värt att se, samt att ta igen en del glassätande som blivit försummat under det gångna halvåret. Mor hade även med sig en av de ovannämnda korintkakorna samt material till ytterligare en, så vi lyckades dra ut på julen ett par dagar till. Naturligtvis är det roligare att träffas på riktigt, även om Skype är oväntat bra på att överbrygga distansen. Jag vet inte om jag har umgåtts så intensivt med min mor under så lång tid sedan jag flyttade hemifrån. Två härliga veckor blev det.

En av de mysigaste utflykter vi gjort i närheten var när vi tog bilen till Silk Island (Koh Dach/Koh Dait), en ö mitt i Mekongfloden en liten bit norr om stan. Där lever många på att väva olika textilprodukter i siden och bomull, som sedan säljs på marknaderna i stan. Vill man betala samma belopp men skippa mellanhänderna och gynna hantverkarna, kan man med fördel köpa direkt från familjerna som väver. Efter att ha backat ombord bilen på en liten skraltig färja kom vi över och körde en mil på röd grusväg från sydspetsen till nordspetsen på ön, med rast för inköp av matsäck och textilier. Vi köpte ett fem kvadratmeter stort elefantsmyckat sängöverkast och några sjalar. I norra änden av ön finns en långgrund strand med en massa små övertäckta hyddor ute i vattnet att hyra för några timmar, så där kan man bada, fika och slappa så länge man vill. En kanot åker omkring och säljer frukt. Ett pyttelitet vandrarhem i form av ett fyrtorn, med totalt fyra rum på tre våningar, ligger alldeles i närheten. Kanske en annan gång.

Nu går livet åter sin gilla gång sedan ett par veckor. Vid tiden för mitt förra inlägg, då vi fick vårt första besök, blev Nova mycket gladare på dagis, och den utvecklingen har fortsatt. Hon deltar nu mycket mer i de gemensamma aktiviteterna, sjunger, leker med flera andra barn och tyr sig till fröknarna. Det är fortfarande lögn att få henne att säga "Good morning" på morgnarna, men hon vinkar adjö med ett glatt "Bye-bye!" när hon går. Hon förstår en hel del engelska men pratar förstås inte mer än enstaka ord ibland. Igår tog jag henne på prov till simskolan som ISPP, den skola vi inte valde till våra äldre barn, anordnar inom ramen för sina eftermiddagsaktiviteter. Dyrt men bra, och Nova tyckte det var roligt, inte minst eftersom den tysk-kanadensiske grannpojken (och dagiskompisen) också går där. Enda smolket är att hon kommer att lära sig crawl först, vilket alla världens barn utom de svenska gör.

Dagis har kommit att engagera även mig: Jag kommer med all sannolikhet att ansluta mig till den styrgrupp av föräldrar som driver dagiset, och har förstås redan blivit indragen i projektet att migrera och omdana dess webb. Fastnat i webbfällan igen; är någon förvånad? Som vanligt i dessa sammanhang sliter man för att få balans mellan å ena sidan beslutsmässighet gentemot leverantören, och å andra sidan konsensus i styrgruppen. Jag kom dock in rätt sent och har inte kunnat påverka så mycket. De hade redan valt att hälla in sajten i redaktörssystemet Wordpress, vilket verkar vettigt, och jag har föreslagit att de skall upprätta en Google-kalender som folk kan synka direkt till sina egna elektroniska manicker. Detta är något som iCAN-skolan, där de äldre barnen går, redan har gjort med gott resultat.

När kungafadern Sihanouk i helgen slutligen skall kremeras så förväntas en oerhörd massa folk dyka upp, eftersom han av många uppfattas som en landsfader utan motstycke; mer om det i tidigare inlägg. Det kan handla om ytterligare en miljon människor som plötsligt skall komma till Phnom Penh, och det i sin tur kommer att medföra att det blir omöjligt att röra sig på stan. Alla är lediga och skolorna har stängt fredag och måndag. Vi har därför valt att fly fältet och tillbringa lördag till måndag i Bangkok. Eftersom David är på skolresa denna vecka till Siem Reap och Battambang och kommer hem på fredag lunch så kan vi inte åka tidigare. Det innebär att vi kommer att vara hemma vid tiden för den kortege som skall föra kungafadern mellan kungliga palatset och det för ändamålet uppförda krematoriet något hundratal meter bort. Dock tar de inte kortaste vägen utan kör runt honom i huvudstaden längs de större paradgatorna en stund innan han är framme. Förhoppningsvis innebär det att han kommer att passera alldeles utanför oss, så att vi kan se processionen från balkongen. Vi åker riktigt tidigt på lördag morgon för att undkomma trafiken.

I Bangkok planerar vi att se palatsområdet och Wat Pho, att åka till IKEA, att shoppa, att äta och att cykla(!). Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle normalt cykla i Bangkoks galna trafik, men det finns en svensk man som har startat Bangkok By Bike, som ger guidade cykelturer på gator utan trafik i västra flodstrandens småkvarter. Vi tänker pröva en heldagstur. Lunch, besök på några sevärdheter och en tur med flodbåt ingår. Jag och C har inte sett Bangkok på snart 13 år, och barnen har bara sett flygplatsen, så det blir ytterligare ett av familjens effektiva tredagars svep över en av regionens storstäder. Jag ser fram emot att få avlägga rapport i nästa inlägg.

Dagens bilder:

 Matlagningskurs. Mortelstötning i en kvart.

Ankor i vatten

Angkor Wat

Ramayana-sagan i väggrelief

Perspektiv

Tredje kretsen från andra gården, turistvinkeln

Naturens seger i Ta Prohm

Bayon, timmen före solnedgången

Putslustigt turistfoto i Bayon

(Stenansiktet är högre än jag är lång. Och mycket längre bort.)

Gamla hårda apsara-danserskor

Unga mjuka apsara-danserskor 

Klosterträdgården i Preah Prohm Rath, Siem Reap

Ägg i klosterträdgården

Ägg i kyldisken. Patriotiska känslor svallar.

Vårt hus från khmergränden österut

Populärt tidsfördriv för barnen. Åtminstone.

Elefantbaren på Raffles Le Royal, ett av våra ... vattenhål. 

Bästa skybaren i Phnompan just nu

Det tog ett halvår, men nu är den här. Ärendet utagerat sedan länge.

Hongkong, Guangzhou, första besöket, vattenfestival, och julstök

Det lackar mot jul, säger ni. Här märker vi inte mycket; termometern jag nyss har hängt upp i köket visar stadigt runt 30 grader inomhus och går sällan under 28. Vi försöker att förbereda oss med många yttre attribut såsom en miniatyrgran, lussekattsbak, julstjärna i fönstret, adventsljusstake samt daglig julkalender på SVT Play, men det är inte helt lätt att känna någon julstämning. I Kambodja märks julen, liksom överallt i världen, på att det kommer upp en hel del julskyltning och att det säljs julkort och krimskrams lite här och var. Men skam den som ger sig. Igår på luciafirandet på svenska ambassadresidenset stod alla svenska barn (ca 15 st) för luciatåget, och en decimerad vuxenkvartett utan tenor sjöng två sånger. Jag och Christina svarade för musiken, barnen för ögontindret. Det blev riktigt bra.

Ganska snart efter förra inlägget, 8-11 novemer, besökte vi Hongkong och Guangzhou (förr i tiden känt som Kanton) under en långhelg då vi helt sonika tog ledigt för barnen och åkte, trots att det inte var skollov. Det är något man inte kan räkna med att göra alltför ofta, men ett par dagar om året verkar gå bra. Hongkong, i översättning "Den doftande hamnen", kändes förstås mer kinesiskt än Singapore, och jag upplevde att det fanns färre självklara saker att se och göra på den extremt korta tid vi hade till vårt förfogande. På fyra dagar hade vi sammanlagt en hel resdag och ett dygn i Guangzhou, så det fanns bara två utspridda dygn att göra Hongkong på, men vi hann ändå med ungefär följande: Se skylinen från två håll (Kowloons strand samt utkikspunkten Peak Tower på Hongkongön), gå på ett par museer, långpromenad med skyskrapeskådning, åka båt, Kowloon-parken, fika på Starbucks (vår räddare i nöden på flera resor) samt åka till IKEA i Shatin varifrån vi fullastade åkte direkt till flygplatsen.

Vi bodde på Angel Guest House, ett av de superbilliga vandrarhem som inryms i ett par fastigheter på den centralt belägna Nathan Road. Varje vandrarhem upptar en liten del av en våning i en stor fastighet, och i samma byggnad fanns säkert ett femtiotal vandrarhem. Har man tur får man ett fönster. Hissarna går upp och ner hela tiden dygnet runt och stannar på samtliga (udda eller jämna) plan, så man får vänta ett tag. Vi lär inte göra om det, för en brand vore ödesdiger. Dock hade vi turen att hamna i ett par rum som var helt nyinredda sedan bara någon vecka, så det var riktigt fräscht.

Till Guangzhou åkte vi egentligen bara av en anledning: Christinas svenska kör, Oscars Motettkör, deltog i en internationell körtävling. Mycket förberedelser för ett enda dygn, inte minst med visumansökan som tidigare avhandlats. För att komma dit från Hongkong åker man tåg. När vi som vanligt hårdnackat vägrat ta taxi från hotellet till tåget och sedermera från tåget till hotellet, fick vi denna gång rätta oss efter verkligheten då det efter lite traskande visade sig att den lilla biten på kartan från stationen i Guangzhou till hotellet var ganska lång, den lilla vägen vi skulle korsa var en mångfilig motorväg och den lilla parken ett berg. Taxi således. Hotellet i sig var så pråligt inrett att man baxnade. En sorts barockförsök i billig puts och träsniderier så att ögonen krullade sig. Fascinerande smaklöst men troligen rätt så påkostat, åtminstone vestibulen.

När vi sedan hade några timmar att slå ihjäl innan vi skulle titta på körens framträdande i en universitetsbyggnad en bit från stan, ägnade vi dessa åt shopping på en galleria som lika gärna hade kunnat ligga i Hongkong, så västerländsk (eller internationell) kändes den. Vi såg både Coca-Cola, H&M och McDonalds under vistelsen. Kina är ju annars stort nog att ha en massa egna kedjor som vi inte känner igen eller ens kan läsa namnet på. Guangzhou visade sig ha en precis likadan tunnelbana som Singapore och Hongkong, med dörrar på den inglasade perrongen som öppnar sig precis framför tågdörrarna. Bra att ha om det är trängsel, och det är det stundtals. Ibland var det klart opraktiskt att ha med Novas paraplyvagn, men den kan både ta en del last och dessutom fällas ihop om det kniper. Guangzhou är ingen vacker stad, men de har en häftig bro och ett häftigt ljussatt torn i regnbågens alla färger. Mer än så hann vi förstås inte se. Efter avslutat körframträdande hade vi en kul efterfest på hotellet, så frukosten dagen därpå blev långsam.

Tillbaka i Phnom Penh fick vi så småningom vårt första besök: Svärföräldrarna Eva och Sven. Enligt vår sporadiskt nedtecknade önskelista hade de med sig reflexväst, bullformar, batteriprovare, äggtimern Egg Perfect, böcker och diverse julklappar. Under en inledande vecka hann de se lite av stan, beställa skor hos skomakaren och kläder hos skräddaren, dricka gott kaffe på Java, besöka barnen i skolorna, gå på marknader, se Killing Fields och Toul Sleng samt äta ute. Sedan följde en knapp vecka då barnen hade skollov under den årliga vattenfestivalen; dock var festligheterna med båtrace på Mekong inställda p.g.a. kungafaderns frånfälle, så fler än vanligt lämnade staden för att åka till sina respektive provinser.

Vi åkte till Kep på sydkusten under ledigheten. Denna gång körde jag, eftersom bilen tar exakt sju personer. Det var mycket folk på vägarna, så man fick skärpa sig. Vi bodde två nätter på Jasmine Valley eco-resort, en härligt ställe på bergssluttningen, helt inramat av djungel. Ingen luftkonditionering, inga fönster i tvåvåningshyddorna, inget som stängde ute djungelns ljud och ljus på morgnarna, men trevligt bemötande, god mat och massor av smarta ekologiska lösningar. Därtill swimmingpool av regnvatten med hungriga fiskar som åt på ens fötter, pingis- och biljardbord samt en skateboardgrop! En av fiskarna var större än de andra och tog i så man blev alldeles skinnflådd. Tyvärr blev David magsjuk ena natten, men eftersom vi låg stilla under påföljande dag var han snart återställd.

Sedan bodde vi några nätter till på Veranda, det mycket lyxigare hotellet på andra sidan berget, där vi varit förut. Vi träffade några svenska familjer, åt middag på krabbmarknaden (revansch, men krabborna var i minsta laget), och jag och Christina slet oss lösa en dag för en egen utflykt till Bokor Mountain. Detta berg har en fascinerande historia: Från att ha utgjort en sval avkopplande kolonial semesterort för fransmännen, med ett stort kasino, skola, postkontor och ca 200 invånare, jämnades det närapå med marken under Röda Khmererna och har legat i träda tills nu, då en rik kinesisk oljemagnat köpt upp marken och har börjat exploatera berget genom att bygga smaklösa jätteanläggningar. Mitt i en skyddad nationalpark; se vad lite korruption kan göra. Det enda förmildrande omständigheten är att de därför också har byggt en ny, jämn, säker och påkostad väg upp på berget, den bästa jag kört på i Kambodja. Man åker bil i närmare en timme för att komma upp. På vägen åt vi lunch i småstaden Kampot, världsberömt för sin peppar, och passade på att shoppa lite småsaker.

Barnens skoltermin gick sin gilla gång fram tills idag, då de hade en avslutande dag med utflykt där de fick se en apsara-dansuppvisning. De har båda givit uttryck för den backlash i humöret som jag själv kände av för ett par månader sedan, med lite hemlängtan, frustration över att inte kunna träffa kompisar fritt och att det inte finns så många kompisar att träffa. Och visst förstår jag dem. De har marinerats i en ny skolgång på ett nytt språk, och tvingades att hoppa på i farten. Vem som helst blir trött av det. Och vänner tar det tid att få, speciellt om det finns färre att välja på. Rena khmerfamiljer håller sig oftast för sig själva, men koreaner, kineser och västerlänningar av många slag finns också. Barnen håller regelbunden kontakt med några av sina svenska kompisar via Skype.

Något som fått oss att bli lite extra stolta är att David redan nu befinnes klara engelskan så bra att han slipper gå på den extra engelskundervisning som är närmast självskriven för icke engelskspråkiga expat-barn de första terminerna. Han får nu välja ett ytterligare språk att läsa, och kunde välja khmer, franska eller kinesiska. Khmer har man ingen större nytta av utanför Kambodja, men det var knivigare att välja mellan de båda andra. Vår argumentation var att båda visserligen är bra att kunna, men att franskans storhetstid har varit medan kinesiskan är på uppgång världen över. David valde efter viss vånda kinesiska, som är svårare och som vi inte kan hjälpa till med i samma grad, men vi ska göra vårt bästa. Start nästa termin.

Nova trivs numera bättre på dagis, även om hon inte precis spritter av iver att gå dit. Hon har börjat ty sig mer till lärarna och delta i aktiviteterna, och även börjat interagera lite med de andra barnen, något som tedde sig ganska omöjligt tills helt nyligen. Dagis hade både ett uppsluppet firande av vattenfestivalen i november och ett trevligt julparty häromdagen. Under julen finns en Winter School eftersom inte alla familjer firar jul, och Nova kommer att gå där under den första veckan 17-21 december. Under den tiden kommer jag, David och Sonja att ytterligare förbereda julen samt slå dank lite allmänt.

Jag läser mycket, har avverkat ett femtontal böcker sedan vi kom hit, och fördelar tiden ganska lika mellan fakta och fiktion. Sajten Goodreads hjälper mig att hålla reda på vad jag läst och vad jag skall läsa. Jag har också fyllt paddan med gratis klassiker från Project Gutenberg och den svenska motsvarigheten Projekt Runeberg. Gammal muggig artonhundratalslitteratur, med få undantag. Jules Verne, Alexandre Dumas, systrarna Brontë m.fl. Vi får se om det blir aktuellt att läsa mer än en bråkdel av dem, men det är ett tillfälle som inte helt bör försummas. Den inläsning och kursframställning i Scala jag sysselsatt mig med för Inits räkning under hösten fick ett avbräck då Init tillsvidare slutar köra schemalagda kurser. Jag hann ändå med att ta fram så mycket material att det lätt kan göras till en kurs senare, och dessutom har jag själv lärt mig språket, vilket jag räknar med att ha nytta av snart nog.

Det känns som att vi har hunnit inrätta en behaglig tillvaro här, men att vi bara har hunnit glänta på allt som staden, landet och regionen har att erbjuda. Vi lever i en sorts komfortzon, och det börjar bli dags att leta sig utanför den för att upptäcka lite mer. Nya restauranger, nya affärer, nya aktiviteter, nya favoritplatser ligger och väntar på att bli upptäckta, både inom och utom expat-sfären. Nya personliga kontakter, inte nödvändigtvis svenska, kan också hjälpa till att ge nya intryck. Det ska bli kul.

Nästa besök, Christinas syster med familj, kommer under julen då vi har en snabb vecka som inleds med ett par dagars stadsvisning, sedan jul och på annandagen buss med hela gänget till Siem Reap för mitt och barnens första besök i Angkor Wat. Efter två nätter reser systerns familj vidare till Borneo och vi återvänder till Phnom Penh för en veckas ytterligare ledighet. Några dagar innan barnen åter börjar skolan kommer min mamma och stannar i två veckor, och förhoppningsvis kan jag då få se Angkor Wat ytterligare en gång. Vi har även bokat in en mängd besök senare under nästa år. Eftersom svenska skolledigheter endast undantagsvis sammanfaller med kambodjanska, blir det antingen så att svenskarna tar ledigt under pågående termin (vilket nog är lättare att motivera med att man skall se Kambodja än att man vill ligga en vecka på en typisk charterstrand någonstans i världen) eller också går barnen i skolan större delen av besöket. Men man har fortfarande eftermiddagar, kvällar och helger till förfogande för umgänge.

Dags att sluta. Eftersom det nog är sista blogginlägget för i år får jag tillönska er alla en god jul och ett gott nytt år!

Några foton skall vi också hinna med:

David och Sonja brudnäbbar på kambodjanskt bröllop(!)

Krabbstaty i Hongkong

 Obligatorisk Hongkongvy 1, kvällstid

Löjligt dyra tagghudingar i delikatessdisken. Ungefär samma belopp i SEK. 

 Långa språng i Hongkong

Väntsalen på väg till Guangzhou

Hotellvestibulen, en orgie i meningslöst överdåd

4 och 14 fanns inte. Vi bodde på våning 13A. Fegisar.

OJOOJ,4-Cola? Oss lurar ni inte.

 

Guangzhou-tornet skiftar färg några gånger per minut 

En samlad Oscarskör gör några riktigt fina madrigaler 

Tillbaka i Hongkong, ett stänk av igenkänning 

Obligatorisk Hongkongvy 2, dagtid 

 Äppelpäppel-templet

Väldigt fotogenique liten rödseglad båt framför skyskrapa. Klick! 

Köttbullar på IKEA i Shatin

Hemma igen. Lussekatter på ena balkongen ... 

... och solnedgång på andra. Inte samtidigt.

En bild säger mer än tusen ord

Skolarbete: Göra eget papper 

Djungelbalkong på tvåvåningshydda 

Det är kämpigt att vara plagiatör med dyslexi 

Djur i sprit på snabbköpet. Förmodligen utrotningshotade. Puckon.

 Det är inte alla namn som funkar på alla språk