Detta inlägg är skrivet i omgångar under sommaren och den tidiga hösten, så tiden kanske hoppar lite. Kanske blir detta sista inlägget i bloggen. I så fall: Tack för att du har varit med och läst!
Vi är hemma. Två år i Sydostasien är till ända, en epok i våra liv slutar, en annan vidtar. Årets vistelse på landet var på pricken lik förra årets, och då skulle vi ju tillbaka efteråt. Det blir nog flera hemkomster till innan vi känner att vi har landat helt; dels i början när man bara är glad att kunna äta svensk frukost och handla i kända butiker till fast pris med förutsägbart sortiment, att badvattnet ger svalka och att bilarna kör på rätt sida av vägen (och då var det ändå inte vänstertrafik därborta). Men också nu senare när inte minst jag har börjat lönearbeta igen och när skolor och aktiviteter för oss alla slåss om den lediga tid vi har kvar. När slutligen novemberregnet står som spön i backen och den ljusa delen av dagen blir kortare än ens arbetstid, allra senast då kommer vi att börja sakna vår relativt enkla tillvaro i Kambodja på allvar.
Saknaden är inte enbart betingad av just den miljön: Det har förstås en del att göra med att vi hade så mycket tid tillsammans i familjen, så lite uppbokad tid i övrigt, att vi slapp de flesta av hushålls-sysslorna och att det mesta av vårt sociala umgänge kunde utövas utan att resa en meter. Dessutom var det billigt att gå ut och äta. Mycket av detta kan man faktiskt uppleva även på hemmaplan om man delar upp jobbet hemma eller rentav köper hjälp, låter bli att binda upp sig med aktiviteter och undviker restider i möjligaste mån. Men fritidsaktiviteter är också ett sätt att ge livet ytterligare mening utanför familjen och jobbet, så det handlar förstås om hur man värderar sin tid gentemot möjligheten att utöva och utveckla andra förmågor. I Kambodja var det inte ett lika fritt val; det fanns helt enkelt inte så mycket att göra, förutom tennisen, karaten och den kortlivade sånggruppen i mitt fall.
Visst finns det mycket att sakna med själva Kambodja, även om en del av det har att göra med vårt ekonomiska övertag gentemot dem, och det hoppas jag försvinner med tiden. Även om man undantar detta så kvarstår mycket, till exempel den vänlighet och hjälpsamhet man möter hos vanligt folk, det i många avseenden sköna klimatet, det vackra landskapet ute på landet, blommande träd och buskar, härliga stränder vid kusten, vackra tempelområden och god mat. Det finns också mycket som är skönt att slippa: Djup fattigdom i skarp konstrast mot ett fåtal obscent nyrika, kaos, korruption, utförsäljning av landets mark och naturresurser för underpris till utländska investerare, censur, politisk ofrihet, maktmissbruk i såväl domstolar och polisväsende som i hela den rudimentära offentliga sektorn, där varenda surt förvärvad dollar som kunde ha använts för att bygga upp landet minskas med mer än hälften, rakt ner i fickan på någon, innan den eventuellt gör någon form av nytta.
Självklart finns det också många direkta fördelar för oss med att vara tillbaka i Sverige. Det finns vettig sjukvård. Det går att källsortera. Man har möjlighet att veta vad saker ska kosta; att hitta varan till rätt pris, och sedan själva butiken, med hjälp av sökmotorer och gps, eller beställa via nätet och hämta hos en fungerande postutlämning. Det finns bibliotek, museer och massor av offentlig service. Men det är lögn att hitta en vanlig latte under 35 kronor ... det finns nog något samband där någonstans.
Så flög vi alltså tillbaka till Sverige några dagar innan midsommar, först jag och barnen och sedan C. Hon stannade för att packa det allra sista och för att se om det var nödvändigt att skicka flyttkartonger trots allt, eller om det skulle gå att klara sig utan det. Eftersom vi lämnade lite mat, dryck och mediciner samt enstaka prydnadsföremål och annat som vi kan avvara, så slapp vi undan med det bagage vi själva kunde bära. Då är inte de tre resväskor som snälla vänner tog hem medräknade, men vi klarade oss annars på trettio kilo var plus väl tilltagna handbagage. Turligt nog var mitt och barnens flyg inte fullbokat, annars hade det varit svårare att få med handbagaget. Den enda siffra som stämde var antalet kollin; vikten låg sannolikt en bra bit över det tillåtna. Heder åt Thai för att de inte bråkade.
Väl framme upptäckte vi att temperaturen hade hamnat mellan 10 och 15 grader och att det skulle komma att bli så under flera veckor. Det var snudd på att man genast satte sig på planet igen för att åka tillbaka. I stället lommade vi iväg till den förbeställda taxin och åkte till Enebyberg, där min mor hade dukat upp svensk frukost precis som i fjol. Den första tallriken filmjölk är himmelsk. Efter snabb ompackning och en övernattning för barnen hos respektive kompis i stan, fyllde vi bilen med sommarens packning och massor av midsommarmat (kvittot är nästan en meter långt; jag har sparat det) och åkte ut till landet.
Mycket tur och lite skicklighet hade gjort att vi fick sällskap av kambodjavänner på själva midsommar, eftersom de hyrde en gård med flera uthus på en kvarts gångavstånd från vårt hus på Ljusterö. Familjen är svensk-chilensk-irländsk-spansk och mormor hade varit på Ljusterö mycket i sin ungdom. De behövde en rejäl fastighet för sin geografiskt extremt utspridda familj, som kom åkande i tre generationer från världens alla hörn för att umgås någon vecka senare, men från midsommar och någon vecka framåt fick Nova ha sin allra bästa kompis från Kambodja för sig själv innan alla kompisens kusiner dök upp. De tjattrade på sitt säregna svengelska lekspråk och hade väldigt roligt. Kanske repris nästa år, vi håller tummarna.
Veckan efter midsommar började med att vi åter tog över vår lägenhet från våra hyresgäster. Vi träffade dem lite kort och kunde konstatera att de hade tagit mycket väl hand om lägenheten och de lösa ägodelar vi lämnat kvar. Det var skönt att det gick så smidigt att avsluta. Vi var bara inne några halvdagar och packade in det mesta vi haft nerpackat från lägenhetens inner- och ytterförråd tillbaka in i lägenheten, annars bodde vi egentligen på landet hela sommaren. Uppackningen gav den bekanta känslan av tidskapsel. Kläder, prylar och husgeråd man inte hade sett på två år och som man endast undantagsvis kan sägas ha saknat. Strykhögen blev enorm och omfattade som mest ett par kubikmeter. Mycket strykande och lite kemtvätt senare var garderoben återställd.
Myndighetskontakterna började i stor stil med att jag och barnen travade in på det gemensamma Skatte-, Försäkringskasse- och Pensionsmyndighetskontoret vid Eriksbergsplan för att skriva in oss i Sverige igen. Det blev kalla handen för barnens del eftersom jag inte hade med någon blankett påskriven av Christina att de skulle skrivas tillbaka. Ganska logiskt om man tänker efter; ena föräldern skall inte kunna sno barnen och byta land hur som helst, men lite opraktiskt just i vår situation. Det var annars mest för oss vuxna som det brådskade, för vi ville ju in i alla system igen för att t.ex. kunna uträtta myndighetsärenden, byta telefonabonnemang, gå med i kundklubbar vi uteslutits ur när vi emigrerade, kort sagt finnas. För Davids skolgång var det också viktigt att få papper på att vi flyttat hem. Annars bereds eleverna plats efter var de bor tidigare på våren, men vi hade stått i kontakt med dem tidigare och förklarat läget.
Vi hann umgås mycket med släkt och diverse vänner under de följande veckorna och vädret blev stadigt bättre för att sedan parkera ett ordentligt högtryck rakt ovanför oss som höll i sig nästan hela resten av sommaren. Ytterligare en familj av svenska kambodjavänner hade hus på Ljusterö, så vi utväxlade besök. Några båtutflykter, sol och bad, en veckas tenniskurs på ön för mig och Sonja, lite löpning, en takmontering av ny tv-antenn och en marstrandsvecka senare var sommaren slut och minnet av Kambodja började redan blekna något.
På somliga sätt ser tiden ut att ha stått still medan vi var borta, åtminstone om man undviker att titta på barn man känner. Vuxna vi känner ser mest ut som förr och rör sig i huvudsak i samma miljöer. Men byggprojekt som Musikhögskolan, Hjorthagen och Norra Stationsområdet ger vid handen att det nog har hänt en del ändå. Efter att ha haft över två års uppehåll var det också skönt att få mjukstarta på jobbet. Det har tagit mig ett antal veckor att landa ett bra konsultuppdrag för det kommande året, och jag har ännu ingenting färdigt. Jag har passat på att förkovra mig en del i vad som hänt i branschen, utom och inom Java, samt hjälpt till med bildarkiv, rekrytering och att få Inits nya externa webbsajt i luften, en modernisering med närmare tio år lagom till företagets tjugoårsjubileum.
Livet är tillbaka i sin gamla inrutade lunk. Aktiviteter, skolor, dagis och jobb fyller våra dagar ända ut i kanterna och det kan ibland kännas som väl mycket. Detta trots att vi också har avstått en del, såsom det träningskort jag inte har tid med (hoppas på lunchgym nära platsen för kommande uppdrag). Men jag är tillbaka i både Mikaeli Kammarkör och Zanshin Kase-Ha Karate-Do Stockholm. Christina sjunger också i sin gamla kör. Sonja går på Adolf Fredrik och verkar trivas bra; David har börjat sjuan, sysslar också med karate och sjunger nu i Stockholms Gosskörs avdelning för folk i målbrottsåldern, och Nova är nöjd med att vara på sitt nygamla dagis. Båda de äldre ägnar sig dessutom åt teater och Nova går på engelska på lördagar för att om möjligt bibehålla den. Vi kör också de flesta filmer hemma på engelska numera.
Borde vi veta bättre än att återigen ruta in oss så? Nu vet vi att det finns andra sätt att leva, och vi har också prövat. Vi får se.
