Vi åkte tillsammans med familjen S hemifrån Sverige, och det passade så bra eftersom det kambodjanska skollovet (för Khmer New Year) denna gång sammanföll med det svenska påsklovet. Staffan har bott i Japan som barn och även lite under gymnasiet, så han talar japanska. Förutom språkkunskaperna bidrog han därför med kultur- och lokalkännedom som fick oss att komma landet närmare än vi hade gjort som enskild familj. Familjen S var först med oss under vår vecka och åkte sedan tillbaka till Tokyo när vi åkte hem, bl.a. för att (åter)se mer av de miljöer där Staffan rört sig som barn.
För mig blev det lite frustrerande att det blev en så kort resa, ägnad att ge en första doft av Japan, och som väntat blev jag fascinerad och vill gå djupare en annan gång. Kanske stanna en månad och träna karate? Det som fascinerade mig var främst det som många andra talar om: Att det både är så likt Europa och samtidigt så djupt annorlunda. Det finns en dubbelhet mellan urgamla traditioner och supermodern teknik, mellan å ena sidan harmoni, måttfullhet och smak i konst och kultur och å andra sidan en snarhet till våld som präglat stora delar av Japans historia genom århundradena. Jag som jugendfrälst kunde dessutom se tydliga kopplingar mellan jugend och japansk konst, där mötet mellan geometrisk stramhet och organiska, böljande former, ofta i form av stiliserade naturmotiv, är ytterligare exempel på dubbelheten. Ett litet men ändå intressant exempel på skillnader i vår kultur gentemot deras är att man normalt inte betalar dricks, vare sig på restaurang eller i taxi. Det kan anses som att man underkänner ägarens förmåga eller vilja att betala sina anställda en skälig lön.
Vi tog tåget Keisei Skyliner från Narita-flygplatsen till stationen Nippori i norra innerstaden. Därifrån var det gångavstånd till hotellet. Vi hade valt hotellet delvis på grund av enkelheten att ta sig dit från flyget, och vi blev inte besvikna. Hotellet var ett enkelt, traditionellt ryokan som hette Annex Katsutaro. Man låg på madrasser direkt på tatami-mattor på golvet i familjerummet, och det fanns en skärm för fönstret som bestod av papper i en rutad träram. Man tog av sig skorna när man kom in i rummet, och tofflor och morgonrocken yukata ingick. Frukost fixade vi själva, och vi hittade det mesta på Seven Eleven en bit bort. Några dagar blev det nudelsoppa till frukost, eftersom det är så enkelt att fixa med kokande vatten som hälles i en förpackning där alla torra ingredienser redan finns. Hotellet låg också nära Yanaka, det område med förhållandevis äldre och lägre bebyggelse som klarat krig och naturkatastrofer tämligen väl och som lämpar sig utmärkt för promenader för att begapa diverse tempel och trädgårdar. Templen är ibland shintohelgedomar, där man tillber naturens och förfädernas andar, och ibland buddhistiska tempel. Många fototillfällen.
Det vårliga klimatet i Japan var mycket behagligt, mellan 15 och kanske 25 grader på dagarna, men åtminstone på morgonen behövde man faktiskt de tröjor vi plockade med till Kambodja redan i somras enbart för detta ändamål. I Kambodja behövs de aldrig utomhus, möjligen inomhus om man befinner sig i extremt luftkonditionerade miljöer. Familjen S tyckte att det var varmt och skönt medan vi tyckte det var kallt och skönt. Alla trivdes och det var uppehåll nästan hela resan, så regnet hindrade oss aldrig.
Redan på tåget in Tokyo konstaterade jag att Tokyo är lägre bebyggt än man skulle tro om en trettiofemmiljonersstad. Förmodligen har det sin grund i den ständigt närvarande jordbävningsrisken. Förutom i finanscentret Shinjuku och på några andra ställen finns det inte så många skyskrapor. Stadsbilden är egentligen ganska kyffig och ful. Kyffig eftersom de flesta gator är smalare i förhållande till husens höjd än vad vi är vana vid, även om det också finns några riktigt breda gator i innerstaden. Ful eftersom Tokyos Skönhetsråd antingen inte finns eller också har för mycket att göra. Eftersom man inte bygger så mycket på höjden är staden extremt utbredd, och pendlingstider på flera timmar är inte ovanliga. Av både dygd och nödvändighet har Tokyo därför en extremt väloljad kollektivtrafik. Informativa skyltar med tillräckligt mycket engelska sitter överallt, tågen kommer hela tiden och det är lätt att förstå linjenätet och att köpa biljetter i automaterna. Det märks dock att linjerna har olika operatörer eftersom de för det mesta inte är sammanbyggda från början, så ibland får man gå en bit under ett byte. Biljettsystemet är enhetligt inom tunnelbanan men är ett annat för pendeltågen, varav många ingår i fjärrtågsnätet där turistbiljetten Japan Rail Pass fungerar. Vi köpte aldrig Rail Pass eftersom det inte lönade sig, men för familjen S var det självklart eftersom resorna till och från Kyoto företogs med höghastighetståget Shinkansen som också ingår (förutom de allra snabbaste förbindelserna).
Ibland fick vi stanna och fråga om vägen, och då kom Staffans språkkunskaper väl till pass eftersom åtminstone folk över 40 i allmänhet inte pratar någon vidare engelska. Eftersom japaner inte förrän nyligen har tvingats klara sig på något annat än sitt eget språk är de i många fall obenägna att ens försöka, och lite förlägna när de inser att de måste.
Första kvällen, innan familjen S hade anlänt, åkte vi till ett femvånings leksaksvaruhus som vi hört talas om. Det låg i Ginza, en ganska fashionabel stadsdel med mycket shoppingmöjligheter. Våningsplanen var dock så små att butiken egentligen inte var så enormt stor som man trodde. De hade en stor bilbana på ett av planen och massor av figurer från diverse populärkulturella fenomen såsom Studio Ghibli-filmerna, Ultraman, Pokémon, OnePiece och Bakugan, men även västerländska såsom Star Wars. Eftersom vi samlar på upplevelser snarare än ägodelar, i sann sjuttiotalistanda, kom vi relativt tomhänta därifrån, men det var ändå roligt att ha sett den stadsdel som lånat ut sitt namn till en av de största postorder-skivbutikerna i Sverige från vilka jag har beställt hundratals skivor och filmer genom åren. Apropå skivor: På kvällen åkte jag på en egen utflykt till Shibuya och gick på Tower Records, ett klart större medievaruhus på ett tiotal våningar, och letade reda på en platta jag länge velat ha ("Logic" av Logic System, blippig och egensinnig japansk syntpop från början av åttiotalet). Följande morgon åkte vi till Tokyo Tower, en vit- och rödmålad efterhärmning av Eiffeltornet, som visserligen inte är Tokyos högsta torn längre, men som ändå ger en fin utsikt över stora delar av centrala stan och dess märkesbyggnader samt över Tokyobukten. Det var en hyfsat klar morgon, så man såg ganska långt. Japan är annars så bergigt att man ofta är inramad av berg, och de flesta bebyggda områdena ligger på slätterna däremellan.
När familjen S hade installerat sig på vårt ryokan och stålsatt sig mot jetlaggen åkte vi till Harajuku och tittade på den stora parken dit många går utklädda för att se och synas under helgerna. Cosplay (costume play) är populärt framför allt bland ungdomar som klär ut sig till allt från dataspelsfigurer till rockabillys. Vi såg också shintohelgedomen Meiji, vars tempelpark utgjorde en god del av parken. Ett shintobröllop pågick samtidigt och turisterna fotade frenetiskt. Vackra byggnader med svängda tak omgärdade vackra tempelgårdar. Liksom de flesta hus är dessa återuppbyggda efter andra världskriget då stora delar av staden jämnades med marken, så väldigt lite är original. Vi promenerade sedan ner till Shibuya och såg dels den otroligt trafikerade korsningen vid stationen, dels statyn av hunden Hachiko som enligt legenden väntade troget på sin husse varje dag vid stationen, även tio år efter att husse dött. Korsningen har även övergångsställen i kryss, och ibland stannar alla bilar en stund varvid ett verkligt hav av guppande svarta huvuden flödar i alla riktningar, flera tusen i taget. Överhuvudtaget väntar japaner i regel snällt på grönt ljus och trafiken är välordnad. Taxibilarna Toyota Crown finns överallt.
Nästa dag bjöd på en tur till elektronik- och mangadistriktet Akihabara, där vi bland annat gick in i en butik som hade tiotusentals småfigurer från allsköns manga och anime. De flesta japaner läser anime, så det är inte bara en ungdomskultur. Vi hade också tänkt att gå på ett maid-café, en sorts fik med servitriser utklädda i ultrafeminina dräkter och förkläden, som spelar roller och gör det hela till lika mycket teater som betjäning. Man kan t.ex. få en sur eller en sprallig servitris på beställning. Besöket är tidsbegränsat och de tar inträde. Det var fullt nästan överallt, så vi lade ner det efter ett tag och gick på en utmärkt hål-i-väggen-grill i stället. Det mesta i kamera- och elektronikväg verkade finnas, och priserna var hyfsade även om Sverige faktiskt är ett lågprisland för elektronik, så det kanske inte lönar sig att köpa i Japan alla gånger. Däremot var det lögn att hitta ett extra kamerabatteri till en av världens vanligaste kameror! Märkligt.
En kväll gick vi på en av de mest maxade shower jag någonsin har upplevt, på The Robot Restaurant i nöjeskvarteren i östra Shinjuku. Varenda millimeter av restaurangens tre våningar glimmade av spegelglas, blinkande lampor, dataskärmar eller futuristiska bilder av robotar och fantasivarelser. Tak och väggar var dataskärmar som oupphörligen visade animationer som anknöt till de olika numren. Rekommenderas inte för epileptiker. Showen bjöd på trumduell mellan två lag av lättklädda flickor, boxning mellan robotar och publik, diverse japanska varelser såsom demoner, drakar, ninjor och samurajer, diverse futuristiska fordon, rök, laser samt ett husband i rymddräkter. Allt och alla åkte omkring på radiostyrda vagnar med snurrande plattformar som även de var galet utsmyckade. Att diskutera smak i detta sammanhang är fullkomligt meningslöst. More is more!
I Shinjuku ligger även en fin park dit vi åkte för att se det sista av körsbärsblomningen. Visst hade en del av träden redan blommat över, men det var ändå en fantastisk prakt kvar eftersom somliga varianter blommar senare än andra. Dessutom hade azaleabuskarna börjat blomma och de späda ljusgröna löven hade hunnit komma överallt, så det var en verklig fröjd att gå omkring. Parken har ett flertal avdelningar: Japansk trädgård, engelsk park, barockpark, körsbärsträdgård osv. Gamla träd sågas inte ned utan man behandlar dem som ärevördiga äldre medborgare. Man sätter stöttor på stammar och grenar, packar kanske in hela trädet i värmande tyg, beskär omsorgsfullt och låter dem stå kvar bland de yngre träden. Föredömligt och faktiskt lite rörande.
Edo-museet var också en av de obligatoriska programpunkterna, och vi tog god tid på oss. Edo är det gamla namnet på Tokyo från den tid då Tokyo de facto tog över rollen från Kyoto som huvudstad. Museet hade engagerat ett antal frivilliga gratis-guider, och vår guide var en åttioårig farbror som talade klart begriplig engelska men som artikulerade lite sparsamt på grund av sin ålder. Vi lärde oss mycket och kunde ställa frågor. Museet är mycket spatiöst och levande, med massor av modeller i både miniatyr- och fullformat. Man kan utan vidare tillbringa en dag där.
Det vi inte hann med innan vi satte oss på Shinkansen och åkte till Kyoto var framför allt Ueno-parken, så den ligger högt på listan vid en trolig senare resa. Efter någon timme på Shinkansen passerade vi berget Fuji och fotograferade frenetiskt under några minuter. Av femtiotalet bilder var det bara två som inte innehöll elstolpar, reklamskyltar eller annat skräp, och även dessa visar berget knappt urskiljbart genom ett blått dis. Men visst är det imponerande. Resan till Kyoto tog ungefär tre timmar och det var mycket bekvämt. Vi stannade endast på ett fåtal ställen och hade bullat upp med matsäck från bl.a. McDonalds före avresan.
Maten i Japan är ett eget kapitel. Visst finns det västerländska snabbmatskedjor, och visst hamnade vi där ett par gånger, men annars vinnlade vi oss om att testa många sorters japansk mat, något som nästan gick till överdrift ibland då vi fann oss äta femton pytterätter i någon avsmakningsmeny där kanske fem var goda.
Några axplock: Bläckfiskbollar, sashimi, udon-, soba- och ramen-nudlar, sushi, kycklingdelar (även exotiska varianter som hjärta och kräva), tofu, sjögräs, sukiyaki (en sorts köttgryta eller fondue som man lagar själv vid bordet), yakitori (kyckling), yakiniku (kött), teriyaki osv. ("Yaki" betyder steka eller grilla.) En annan återkommande rätt var tempura (diverse skaldjur, grönsaker och rotfrukter i frityrsmet). På efterrättsfronten var det mest sliskigt söta geggor och bakverk, och glass i smaker som grönt te och körsbärsblom (sakura). Mycket var fantastiskt, men annat äter jag helst inte igen.
I Kyoto bodde vi på det större och lyxigare hotellet Ana Crowne Hotel invid Nijo-slottet. Lagom till att vi började vår sightseeing i Kyoto fick jag en del problem med ryggen, delvis på grund av att jag knappt tål att gå långsamt en hel dag och delvis på grund av att en söt liten femåring ville bli buren när hon hade tråkigt. Det ordnade sig genom att vårt resesällskap gjorde heroiska insatser för att avlasta oss.
Silverpaviljongen (Ginkakuji) med sin fina krattade sandträdgård, sin vackra mossträdgård och sitt fina läge på en sluttning var det första i raden av sevärdheter, och det var nog vettigt att ta det först eftersom det är mindre spektakulärt än de andra. Guldpaviljongen (Kinkakuji) är en förgylld trevånings kejserlig sommarstuga i en fin park, men det var galet mycket folk där och man fick vänta en stund för att kunna få så mycket plats att man kunde ta sina bilder mitt bland alla andra som ville samma sak. Kiyomizu-dera var ett fantastiskt buddhistiskt tempelkomplex på en brant sluttning, med en stor altan som i sig var en arkitektonisk bedrift och som gav en underbar utsikt över Kyoto. Tyvärr var några av nyckelbyggnaderna under restaurering, så de var inpackade. Vi shoppade loss på små välsignelse-amuletter och drack av vattenfallet (namnet Kiyomizu-dera betyder "rent vatten-templet"). Innan tempelbesöket hade båda familjerna prövat på att dreja i en närbelägen verkstad som tog emot turister. Även femåriga Nova fick till en riktigt vacker skål. Våra alster sänds direkt till Sverige efter glasering.
I kyoto kan man se riktiga geishor, inte att förväxla med de söndagsklädda damer som går omkring i kimono på tempelområdena under helgen. Geishor är välutbildade och kultiverade sällskapsdamer, och det tar många år att bli en sådan. I Kyoto håller de till i distriktet Gion, som dels har många geisha-hus och dyra restauranger, och dels mer turist-tillvända etablissemang. På kulturcentret Gion Corner såg vi en föreställning som ger smakprov på en rad japanska kulturyttringar: Teceremoni, blomsterarrangemang, koto-musik, dans från det kejserliga hovet, buskisliknande komediteater, geisha-dans samt dockteater. Verkligt givande trots den turistiska inramningen.
För att se den världskända zenbuddhistiska stenträdgården i Royan-ji bör man gå upp tidigt på morgonen, för redan en halvtimme efter öppning är det packat med turister och japanska skolbarn och den meditativa stämningen går förlorad. Vi kom dit före turisterna men samtidigt som skolbarnen, och visst var det fint, men det bästa hade varit att få vara där själv. Det mulna vädret gjorde inte saken bättre. Templet ligger i en stor trädgård med en sjö, och att gå omkring där var riktigt fint. I bättre väder hade det varit underbart.
Den stora utflykten i Kyoto var när vi tog den lokala spårvagnen till bergsbyn Kurama. Där fanns en vandringsled upp på berget, kantad med diverse helgedomar och tempel. Vi traskade upp till den stora tempelhallen på en stor terrass som bjöd på en vacker utsikt och där många av körsbärsblommorna på grund av det kyligare bergsklimatet inte ens hade börjat slå ut. I Kurama fanns också ett japanskt bad (tänk Yasuragi på Hasseludden men utan lyxen), där vi badade och slappade i några timmar (skönt, men tråkigt att könen var åtskilda) och åt middag (lite väl tillkrånglat, inte så gott).
Sista morgonen innan familjerna skildes åt, varefter vi tog tåget till Osakas flygplats, tillbringades på Nijo-slottet, som är känt för sina paviljonger med "sjungande golv". De kallas så för att de grova golvbrädorna står i kontakt med varandra via metallbitar som gnisslar när någon går på golvet, detta för att man i tid skall varnas för lönnmördare och andra inkräktare. Vackra väggmålningar och textilier överallt, befästningsmurar, vallgravar och, som alltid, en vacker trädgård. En fin och solig avslutning på Kyoto-besöket och Japan.
Korean Air flyger naturligt nog via Seoul, och det passade bra med flygtiderna att stanna ett dygn på tillbakavägen. Vi bodde på ett deprimerande men rymligt och välbeläget vandrarhem i närheten av flygplatsen. I närheten fanns ett underjordiskt varuhus av Åhléns-typ med bl.a. svenska Brago- och Singoallakex. Högst otippat.
Flygplatsen Incheon är, förutom att vara en av världens finaste flygplatser med massor av aktiviteter för transitresenärer, även generös nog att bjuda på en guidad sightseeingtur till centrala Seoul om man sitter fast länge nog. På det sättet fick vi nästa dag både se Jogyesa-templet, Gyeongbok-palatset och shoppinggatan Insadong, där vi också åt lunch i form av de koreanska specialiteterna bibimbap och bulgogi. Det enda vi betalade för var lunchen. Det finns förstås mer att se, men det var ändå en ytterligt effektiv sightseeing på några timmar med en väldigt rolig och informativ guide. Efter att ha sett lite mer av vad själva flygplatsen hade att erbjuda satte vi oss på flyget och åkte hem till Kambodja.
Sedan en månad finns Christinas efterträdare Russell på plats i Phnom Penh för att överlämningen skall gå smidigt, och han kommer att ta över vårt hus, vårt hembiträde, våra möbler och det mesta av det vi vill avyttra inför flytten, precis som vi gjorde när vi tog över efter Christinas företrädare Birgitta. Han åker och hämtar sin familj i Sverige om ett par veckor.
På lördag, knappt tre veckor efter Japan, kommer vi att åka till Beijing över en långhelg då kungen fyller år i Kambodja och alla har ledigt. Detta blir vår sista resa i regionen innan vi flyttar hem, och den blir sedvanligt kort men intensiv. Vi tänkte hinna med muren, torget, staden, palatset, pandor och kanske IKEA. Mer om detta i nästa inlägg. Att verkligen se Kina är förstås något annat, så det får bli en helt annan gång. Numera har västvärlden blivit mer medveten om fler av de resmål som faktiskt finns i Kina, så alla åker inte bara till Beijing, Xian, Shanghai och Hongkong längre.
Efter Kina är det tänkt att vi skall börja packa och avyttra saker inför flytten, och vi är väl förberedda. Förutom att snälla grannar kommer att ta med resväskor åt oss när de åker hem till Sverige på sommarsemester, så har vi fixat extra bagagevikt på Thai Air på vägen hem genom att helt enkelt prata med dem och säga som det är, att vi åkt intensivt med dem, fem personer i två år, och precis hamnat under silverkort-poäng men att vi nu flyttar hem och skulle vilja ha extra vikt. Det gick utan diskussioner. Smidigt.
Foton från resan:
Wako Store i Ginza har ett klocktorn som kommit att bli en symbol för hela stadsdelen.
Tusentals människor korsar gatan vid Shibuyas pendeltågsstation.
Hachiko, en av de mer kända av världens alla trogna hundar.
Q: Vad får man om man korsar Eiffeltornet med en polkagris? A: Tokyo Tower!
Hela gänget samlat vid ingången till Meiji-helgedomens område i Harajuku.
Shinto-präster med batonger och träskor, eller vad det nu är, under bröllopsceremoni i Meiji-helgedomen.
Begravningsplats, inte skidförråd, i Yanaka.
Elektronik- och mangaområdet i Akihabara. Utomhus ...
... och inomhus.
Den förhållandevis nedtonade foajén på The Robot Restaurant före showen.
Shinjuku Park med körsbärsblom i zenit-sol.
Edo-museet. Hus inuti hus.
Höghastighetståget Shinkansen, varmed vi åkte från Tokyo till Kyoto.
Sandträdgården invid Silverpaviljongen i Kyoto.
På hotellet i Kyoto hade de en modell av både hotellet och Nijo-slottet. I socker.
Fin äldre bebyggelse i Kyoto, samt skolbarn som vallades runt av sina lärare
och tvingades prata engelska med oss turister.
Sonja i drejartagen.
Kiyomizu-dera inbäddat i späd grönska.
Lunchnudlar!
Vi hittade en affär proppfull med Studio Ghibli-figurer, bl.a. en kramgo Totoro.
Traditionella rikshor. Det var ganska backigt, så förarna måste vara vältränade.
Ett inhemskt par som gärna ville bli fotade på väg till en traditionell fest.
Gion Corner, där vi såg en multiföreställning med japansk kultur.
Japansk buskis: Herrn i huset har bundit sina tjänare för att de inte skall sno
hans sake medan han är ute. Det gör de förstås ändå och dricker sig fulla.
Den berömda zenbuddhistiska stenträdgården vid tempelområdet Ryoan-ji. Versionen utan skolbarn.
Guldpaviljongen. Det tog ett tag att tränga sig fram så man kunde ta en bild utan hundratals turister på.
Delar av gänget inför promenad upp på Kurama-berget.
Nog finns det mål och mening med vår färd ...
... men det är vägen som är mödan värd.
Kolla, jag hittade en tennisboll!
Badpojkar på Kuramas japanska bad.
Nijo-slottet, porten till inre borggården.
Nijo-slottet, paviljongerna med de sjungande golven.
Framme på Incheon-flygplatsen i Seoul.
Seoul var fullt av färgade papperslyktor eftersom det snart var Buddhas födelsedag (han verkar ha några stycken). Utanför Jogyesa-templet åkte en skylift omkring och hängde upp böner i lyktorna.
Jogyesa-templet. Buddhistisk undervisning pågick, så vi kunde inte gå in.
Gyeongbok-palatset bestod av ett stort antal byggnader, varav denna var en av de pampigare.
En ramaffär (faktiskt) på shoppinggatan Insadong.
På flygplatsen hade de iscensatt en historisk händelse, paraderande i gamla dräkter, mitt bland resenärerna.
Vi målade varsin termosmugg i pysselhörnan innan vi gick till gaten.
