Svenskar i Kambodja: april 2014

- Zwooosh!
- Vad var det där? En komet?
- Nä, våren.

Det här inlägget skrev jag nästan klart innan vi åkte till Japan, så jag tänker låtsas som att det publicerades innan. Japan behandlas i nästa inlägg, som jag inte tänker vänta lika länge med.

Det händer som vanligt mycket, och jag försöker leva i nuet och njuta av stunden och allt det där, men hemresedatumet, 16 juni, närmar sig som ett tåg i en tunnel. Det är snart dags att säga farväl till det land och det folk vi har kommit att älska, mer än vi kanske har insett förrän nu. Det gäller dels att ta lite mer tid att gå ut i gränderna och prata med folk, se de sista ställena i stan vi har tänkt, gå på några restauranger till och så vidare, men också att ta tid att prata med grannarna, slappa vid poolen och göra allt det där som är självklart nu men inte kommer att vara det senare. Tyvärr är vi nu i den årstid då det är mellan 35 och 43 grader i skuggan på dagarna, så man orkar inte göra så mycket utomhus under dagtid. Poolen håller kroppstemperatur utom tidigt på morgonen, så den ger ingen svalka. Vi är extremt restriktiva med att köra luftkontitioneringen eftersom den drar så mycket ström, men nu går det inte längre att undvika.

Sedan förra "riktiga" inlägget (som inte handlade om arkitektur) har vi bland annat träffat våra föräldrar under en resa till Bali, åkt hem igen via Singapore helt kort, haft svensk sillmiddag vid Bassac-floden, fått besök av Anders och Erik igen, tagit farväl av Kambodjas kust under en långhelg och firat Novas födelsedag med ett poolparty. Dessutom har jag varit på två ytterligare guidade arkitektur-turer, pub- och klubbhoppat en del, spelat massor av tennis, graderat på karaten och utforskat ännu lite mer av stan.

Baliresan tillsammans med våra föräldrar i månadsskiftet februari-mars blev en succé eftersom Christina planerat den så väl. Först bodde vi några dagar på nordkusten i det lilla Lovina Beach nära huvudorten Singaraja, i en lyxig sexbäddsvilla med egen pool tillsammans med min mor och med svärföräldrarna i en annan liknande villa bredvid. Stället låg precis vid stranden mellan ett par risfält med fantastiskt pastoral stämning, men det var bara en kvarts promenad längs sagda strand till de något mer bebyggda centrala delarna av byn. Det som genast slog oss var att stranden, förutom att ha svart sand, var rejält smutsig. Inte så mycket på grund av dem som bodde där som för att vattnet i sig har blivit så skräpigt, och just nu var havsströmmarna dessutom sådana att det flöt i land massor av äckligheter, som blöjor, döda höns och plastpåsar i hundratal. Det torde se likadant ut överallt i haven idag, och anledningen till att man inte ser mer på turistställena är att de har personal som plockar stranden ren minst en gång om dagen. Plast är på tok för beständigt för att användas som förpackningsmaterial, trots att det ger det bästa fuktskyddet inom rimlig kostnad. Eftersom det tropiska klimatet gör det mesta i kak-, bröd- och godisväg mjukt, svampigt, klibbigt och allmänt oaptitligt på nolltid, är det inte så konstigt att man har utvecklat en förkärlek för individuellt packade varor med plastomslag, men för oss blev den här erfarenheten lite av en ögonöppnare.

Alltnog, om man bortsåg från allt detta kunde man åka båt en bit ut där det var mindre föroreningar, och där fanns möjligheter till både fiske, snorkling i ett litet gråbrunt korallrev med fina fiskar och, riktigt tidigt på morgonen, möjlighet att se delfiner! Lite trist bara att det var ett hundratal småbåtar som jagade omkring delfinerna med kamerautrustade turister, men visst var vi en av dem. Vår båtförare var dock mycket lugnare och lät delfinerna komma till oss istället, och jag tror inte att vi såg mindre för det. Delfinerna är inte heller tvungna att komma dit, men kommer ändå varje morgon för att de helt enkelt är lika nyfikna på oss som vi på dem. Charmigt.

På väg till Lovina gjorde vi ett besök på en kaffeplantage där det berömda Luwak-kaffets bönor odlas, passerar ett däggdjurs tarmkanal, rostas och males till en av världens dyraste och mest exklusiva kaffesorter. Vi fick provsmaka och gick villigt i turistfällan och köpte en liten förpackning. Det var verkligen gott. Tyvärr använde jag alltför mycket vatten när vi häromdagen skulle dricka det vi köpt, så magin upprepades inte den gången. På väg tillbaka till sydkusten hann vi med en del av det inre av Bali: Det fantastiskt vackert belägna templet Ulun Danu vid sjön Danau Beratan, och sedan Bali Treetop Adventure Park, en hinderbana med stigande svårighetsgrad upp till tjugo meter upp i luften med stålvajrar och många påhittiga utmaningar där framför allt David var i sitt esse.

Väl tillbaka i sydkustens och Balis huvudort Denpasar åkte vi till nästa hotell i turistghettot Kuta Beach. Kuta är en av fyra mer eller mindre sammanväxta orter på västra sidan av den landtunga som slutar i halvön Kuta Selatan, och det var gångavstånd till allt. Bara på hotellområdet fanns tre pooler, och restauranggatan utanför hade inkastare och turistmenyer för alla smaker. Mitt emot längs huvudgatan låg också det fantastiska vattenlandet Waterbom Park. Massor av vattenrutschkanor, hisnande åkturer som understundom företogs på en- eller tvåmans luftfyllda madrasser, och annat vattenrelaterat skoj sysselsatte oss en hel förmiddag. Det finns en poäng i att bara ta med exakt så mycket pengar så att det räcker till entréavgiften, för de satsar hårt på merförsäljning av allt från glass och tischor till foton på en själv som gör något våghalsigt. Vi hann också med att äta en riktig seafoodmeny på en strandrestaurang ned solnedgång och diverse musik- och dansuppträdanden. Turistiskt men gott. Himlen öppnade sig och regnet vräkte ner när vi kom till kultur- och hantverksstaden Ubud, så vi såg den egentligen aldrig. Vi köpte bara ett paraply, fikade, vadade till bilen och åkte hem igen. Det som man annars säger om Bali stämmer: Allt på ön är vackert, och alla verkar vara konstnärer.

Ännu ett par gånger har jag djupdykt i Phnom Penhs arkitektur, och resultatet i form av bilder finns numera fritt tillgängligt på min Flickr. Först gick jag på en rundvandring i The White Building i hörnet Sothearos Boulevard och Street 294. Turen arrangerades av relocation-firman expat2cambodia.com, som hade engagerat en ung kille som var uppväxt i, och fortfarande bodde i, byggnaden. Eftersom norra delen av detta bostadskomplex är ganska ruffig, med droger och prostitution, låt vara i avtagande, gick även en säkerhetsvakt med på turen. Vi besökte bara de södra delarna, där familjer bor tätt och många arbetar med konst och kultur. Huset är extremt nedgånget eftersom den nuvarande tomtägaren slutade underhålla det för länge sedan, och nu försöker de köpa loss de kvarvarande lägenheterna för att kunna riva huset och bygga nytt på den extremt attraktiva tomten. Alla som bor där försöker hålla emot, men förr eller senare händer det nog. Ett ursprungligen högkvalitativt bostadskomplex från sextiotalet ritat av Vann Molyvann. Sådana växer inte på träd.

En annan tur var Khmer Architecture Tours cyclo-tur i centrala Phnom Penh med en utlöpare till ett "hemligt" kinesiskt tempel. Den koncentrerar sig på kolonial arkitektur och utgår från Central Post Office nära Wat Phnom. Vi såg bland annat en rivningsfärdig före detta polisstation, det återuppståndna Nationalbiblioteket, Centralstationen, Hotel Le Royal som numera ägs av Raffles-kedjan och många andra byggnader från början av förra seklet. Höjdpunkten var ändå det märkliga komplex av halvt provisoriska byggnader och skjul som byggts omkring det kinesiska Jade Mountain Temple i trakterna av Street 80 nära Sisowath Quay. Själva templet finns egentligen inte längre, utan det som finns är ett tak som skymtar fram här och var bland de andra taken men är nästan helt inbyggt. Ett flertal byggnader står helt eller delvis inuti templet under taket, och några återanvänder det gamla templets väggar. De provisoriska byggnaderna fortsätter sedan in i en gammal kristen klosterkyrka, Chapel of the Sisters of Providence Hospice, som ligger i samma kvarter. Ett antal hus med tegelväggar och plåttak har byggts under kryssvalven i kyrkan. Hela gyttret tar upp ett stort stadskvarter med små gångar, skrymslen och prång överallt. Fascinerande.

Apropå Flickr så har jag under ett antal veckor ägnat mig åt att ladda upp alla våra digitalbilder från 2001 och framåt, över 20000 bilder, katalog för katalog. Återstår att ladda upp alla mobilkamerabilder samt de 700 diabilder jag skannade under min första pappaledighet 2002. Sedan har man dem tillgängliga överalltifrån på ett kontrollerat sätt och kan dela dem, men framför allt är jag inte längre lika beroende av att de bild-dvd-skivor jag tidigare brände håller i evighet.

Både min bror Erik och min kompis Anders, som känner varandra väl, kom tillbaka i mars för varsin tvåveckors semester som överlappade nästan helt. De är de enda som har hälsat på i Phnompan två gånger under vår vistelse. Under den tiden var det vardag, Christina och barnen var borta på dagarna och vi tog det mest lugnt eftersom det mesta av sightseeingen redan var gjord. De kompletterade med Killing Fields, vi promenerade omkring på östsidan av Bassac, de fick kläder uppsydda hos vår favoritskräddare Neak Reach invid marknaden Psar Kabkoh på Street 9, vi gick ut och åt och drack gott på ett antal ställen (Malis, Raffles, Meta House, Code Red, Freebird, Eclipse, Zeppelin Bar ...), slöade och drinkade vid poolen och till slut tog vi allihopa en långhelg i Sihanoukville.

Den helgen kom att bli vårt avsked till Kambodjas kust eftersom vi inte räknar med att hinna dit igen innan vi åker hem. Stughotellet Secret Garden ligger längs Otres Beach lite sydöst om själva staden, i ett område med många enklare guesthouses och strandrestauranger längs en gropig jordväg. Själva Secret Garden är dock jättemysigt med en härlig trädgård som nästan liknar den vi har hemma, samt områdets enda pool och en egen strandremsa som är riktigt fin. Det är långgrunt, strandstolar finns, restaurangen ligger precis vid stranden och frukosten är god. Vi njöt mycket av upplevelsen. Erik och Anders åkte ett par dagar före oss andra och tillbringade ett par nätter på ön Koh Rong utanför Sihanoukville. På vägen hem åkte vi söderut längs kusten, fikade på Epic Arts i Kampot, lunchade på Veranda i Kep, sade hej då till allt och blåste sedan hemåt. Några dagar senare lämnade vi tillbaka nyckeln till bilen och tänker klara oss utan den under de sista månaderna. Det har varit skönt att ha den så länge vi hade behov av den, men man kan åka ganska mycket tuktuk för den månatliga avgift vi betalade.

Att äta en midsommarlik sillmiddag sittande på stranden till Mekongs biflod Bassac är något som nog ytterst få har varit med om. Förutom att de flesta inte ens skulle komma på tanken, så är det lite knökigt att få tag på allt som behövs. Men skam den som ger sig. Vi totade ihop ett sånghäfte, skaffade fram sill på IKEA i Singapore på vägen hem från Bali, köpte knäckebröd, fick leverans av svensk nubbe när Erik kom, kokade potatis och bakade en gräddtårta med jordgubbar. Sedan bjöd vi dit några av grannarna (som bidrog med senapssillen) och bad personalen på området att duka ett långbord vid stranden. Det blev riktigt lyckat. Svenska nubbevisor dånade ut över nejden, kanske för första och kanske för sista gången någonsin.

Att festa med grannarna kan man göra på flera sätt, och vi har bland annat besökt Kingdom Breweries på deras Thank God It's Friday-event som anordnas första fredagen varje månad. Den utmärkta hamburgerrestaurangen Mike's Burger House brukar vara där och grilla på den stora verandan, och man får fritt flöde av bryggeriets produkter (och läsk till barnen). En livlig och bullrig miljö med mycket folk och hög stämning. Några av oss gick vidare och drinkade på bl.a. BarSito och Platoon (och blev inte insläppta på nattklubben Nova p.g.a. olämplig klädsel). Också ett bra sätt att tillbringa en fredag. Rekommenderas.

Efter allt detta ohälsosamma leverne måste man försöka hitta en motvikt. Jag började att ta tennislektioner i februari eftersom jag aldrig riktigt har fått till grundslagen, trots att jag spelade lite med min far under tonåren. Nu när Sonja visat både intresse och fallenhet för det, vill jag gärna skärpa till mig så att vi kan spela ihop senare. Även hon tar lektioner, och vi håller till på vårt eget bostadsområdes tennisbanor med vår lärare Ra, som har många av områdets invånare som kunder. För tio dollar i timmen ger han förstklassig undervisning, så det är svårslaget. Jag är inte vidare duktig, men tycker att det är väldigt roligt.

Äntligen har jag och David också fått tillfälle att gradera på karaten, och det gick bra. Vi har numera blått bälte enligt vår kambodjanska klubbs bältessystem, vilket motsvarar fjärde kyu. (Man räknar nedåt från tionde, och när man når noll har man svart bälte.) Vi har tagit ett uppehåll på nästan två månader medan vi reser och gör annat under ett antal helger, men räknar med ytterligare en månads träning strax innan vi åker hem. Tillsvidare håller jag igång med styrketräningen, där även David har börjat visa intresse, och skall försöka bli lika duktig på att komma iväg och springa som Christina har varit under större delen av våren. Bra att ha fått igång flåset innan sommaren.

Nästa inlägg kommer att behandla den resa till Japan som vi har planerat så länge och som jag har längtat efter i 25 år. Det finns säkert tillräckligt med stoff och bilder för ett eget inlägg.

Och nu dagens bilder:

Bali: Avsmakning av kaffe och teer på plantagen på väg till Lovina Beach.

De hade kakao också. Plockad och oplockad.

Lovina Beach: Utsikt från vår villa över risfälten.

Lovina Beach: Morgontur med delfinskådning.

Rikt utsmyckat standardtempel i Lovina. Bali är hinduiskt medan resten av Indonesien är muslimskt. Deras tempelportar består oftast av triangulära former utan överbyggnad. Solkorsen (svastikorna) är också typiska.