Det mest exotiska resmål vi hittills besökt är också det mest stängda landet vi besökt, nämligen Burma. Landet kallas egentligen Myanmar numera, men det är en benämning som den nuvarande regimen har infört, delvis emot folkets vilja. Alltnog, under den kambodjanska Vattenfestivalen i mitten av november åkte vi via Bangkok till före detta huvudstaden Yangon (tidigare transkriberat till Rangoon av britterna), stannade där ett par dagar, åkte via det fantastiska tempelområdet Bagan till staden Mandalay och sedan tillbaka hem via Bangkok. Det är en utmaning att se så mycket som möjligt av landet utan att göda regimen i onödan. Även om yttrandefrihet råder sedan 2011 så är statsapparaten fortfarande totalitär och korrupt. Burmeserna själva är delade i frågan huruvida det är bra eller dåligt att turistnäringen nu börjar skjuta fart på allvar: Dels vill man inte att turisterna skall skänka legitimitet åt den sittande regimen, men dels vet man att ekonomisk utveckling, helst genom direktstöd till småskaliga burmesiska näringsidkare, är en av förutsättningarna för en fortsatt demokratisk utveckling. Med utländska ögonvittnen ständigt närvarande kan regimen inte heller bete sig hur som helst.
Vi bodde på ett enkelt men välbeläget hotell i den äldre stadsdel som ligger närmast floden. Smala kvarter med numrerade nord-sydliga gränder ligger på rad längs floden i söder. Några kolonialbyggnader i storformat har tidigare inrymt hamnens administrativa funktioner såsom tullmyndighet. I området fanns också restauranger, konstgallerier, marknader, butiker och den fina Sule-pagoden som omgärdas av en trafikrondell. Vi besökte även den intilliggande Maha Bandoola-parken, som kan ha inspirerat till namnet på en svensk progg-grupp från sjuttiotalet. Runt den ligger ett antal vackra kolonialbyggnader, och där fanns också en lekpark. Den koloniala arkitekturen skiljer sig något från både Vietnam och Kambodja, förmodligen eftersom britterna varit kolonialherrrar och inte fransmännen. Norr om den tidigare nämnda äldre stadsdelen är Yangon bebyggelsemässigt ganska oorganiserat, men väldigt grönt, vilket vi kunde konstatera från stadens bästa utsikt från fiket högst upp i Sakura Tower.
En minnesvärd utflykt var när vi åkte nästan ett helt varv med Yangon Circular Railway en eftermiddag. Detta slitna men charmiga pendeltåg går som namnet antyder i en cirkel som börjar och slutar på centralstationen. Tåget stannar vid ett trettiotal stationer och folk kliver ständigt på och av, många för att förflytta sig med mer eller mindre bagage, andra för att sälja vatten, mat och annat till dem som åker. Halvvägs genom färden hade vi kommit ett bra stycke norrut och kommit ut på landsbygden med böljande risfält, och sedan gick färden in mot staden igen. Barnen var som vanligt isbrytare. Vi pratade lite med medpassagerarna och begapade deras vackra bäbisar, och även Nova fick flera beundrare. Vi hoppade av strax innan varvet var fullbordat för att ta oss till templet Chaukhtatgyi med sin enorma, ganska feminina liggande buddha-staty. Några andra upplevelser i Yangon var afternoon tea på kolonialhotellet Strand Hotel nere vid floden, en tur på sagda flod med den kommunala färjan över till den glest bebyggda stadsdelen Dala på andra sidan, lite shopping och några riktigt bra konstgallerier. Genom att titta lite på Lonely Planet hittade vi flera gånger bra och prisvärda restauranger.
För den som är van vid Angkor Wat (i den mån man kan bli det) låter tanken på ännu ett enormt buddhistiskt tempelområde med flera tusen tempel som något man redan har sett, men Bagan tog ändå andan ur oss. Här finns många fler tempel, de flesta mycket små men också några ganska stora, utspridda på en sparsamt bevuxen slätt invid Irawaddy-floden. Turister färdas antingen i taxi eller med häst och vagn genom det pastorala, tysta landskapet med betande får och kor för att se ett urval av templen. Man kan gå in i några av dem och även klättra upp på ett fåtal. Det sistnämnda gör de flesta lagom till solnedgången, som gör att landskapet badar i ett sällsamt orange ljus som ger fantastiska foton men ännu bättre minnesbilder, för evigt fastbrända på näthinnan. Vartåt man än tittar ser man små spiror sticka upp ur landskapet ända bort till horisonten. Ännu är turisterna inte besvärande många, men tio år från nu kommer det gissningsvis att vara närmast olidligt. Hit tar man sig enklast med inrikesflyg till Nyaung U, men att köpa inrikes flygbiljetter innan man kommit in i landet var riktigt knepigt. Jag fick labba ganska länge i Kambodja med Western Union-överföringar, fakturor och förskottsbetalning innan vi slutligen fick biljetterna i handen av resebyrån när vi landade i Yangon. Endast fräscha ovikta dollarsedlar accepteras som betalningsmedel, och den egna valutan kyat får inte lämna landet, så man kan inte växla i förväg. Det blir nog enklare om några år.
Vidare med flyget åkte vi sedan till Mandalay, som egentligen ligger ganska nära Bagan, men eftersom landets vägar är i klass med Kambodjas hade vi behövt använda en halv dag till transport, något vi helt enkelt inte ansåg oss ha. Tyvärr ägs inrikesflyget nästan undantagslöst av regimen än så länge. Staden Mandalay är Burmas näst största, och det sista kungliga palatset ligger här. Palatsområdet upptar en mycket stor yta, ca 2 x 2 km, med höga murar inom en bred vallgrav i norra delen av innerstaden. Opraktiskt nog bodde vi på ett lyxhotell norr om detta område vid foten av Mandalay Hill, så om man ville ner på stan innebar det ganska långa och dyra taxiresor eftersom man alltid måste köra runt palatset. Dock fanns flera sevärda attraktioner inom gångavstånd från hotellet. Staden i sig är ganska charmlös och inte mycket att se. Det finns en kombinationsbiljett som de flesta köper för att se stadens sevärdheter, men eftersom pengarna går till regimen valde vi att låta bli. Flera av de sevärdheter som då återstår är ändå fantastiska: Sandamuni-pagoden med sina hundratals små vita spiror runt en central stupa, Kyauk Taw Gyi-pagoden med sin stora buddha uthuggen ur ett enda stycke marmor, det hänförande vackra trätemplet i Shwe In Bin-klostret, den fina pagoden Ein Daw Yar nära det stora livliga marknadsområdet, med mera. Flera av dessa såg jag ensam medan familjen vilade på hotellet. Mandalay Hill ger en fin utsikt över staden och omkringliggande landskap från det inte alltför intressanta templet högst upp. På själva hotellet spelade vi pingis, badade och gick på gymmet, men undvek det mesta andra eftersom allt var dyrt och väldigt lite ingick i priset. Snåljåpar.
På väg hem stannade vi några timmar i Bangkok och handlade mat på IKEA, vilket behövdes bl.a. inför julen. Det var lite mindre praktiskt denna gång eftersom det regionala flyget gick från den äldre flygplatsen Don Muang, och IKEA ligger mycket närmare den nya stora internationella Suvarnabhumi.
Tidigt på morgonen den första december var det äntligen dags för Angkor Wat International Half Marathon, och trots att jag inte hunnit träna så mycket efter min lunginflammation så placerade vi oss bra, både jag och Christina. Jag var femtionde bäst totalt av över 1800 deltagare med 49:01, C kom på 134:e plats totalt men var 21:a bland kvinnorna! (Att de riktigt duktiga säkert sprang halvmaran och därför inte slog oss på denna distans tycker jag vi glömmer. Om man skall placera sig bra i ett lopp bör man först hitta rätt lopp, något som Christina lyckades bra med tidigare i höst då hon vann ett annat lopp i Phnom Penh.) Nåväl: Start och mål var belägna precis vid bron över vallgraven väster om Angkor Wat och vi passerade även Bayon-templet, annars såg man inte mycket på tiokilometern. Allt var välorganiserat efter ett antal år, men fortfarande var det lite för trångt i både start- och målfållorna för att man skulle kunna göra en riktigt bra tid. Den sista kilometern fick man kryssa mellan massor av folk som promenerade familjevis i bredd över hela banan eftersom de "deltog" i trekilometersloppet. Klart frustrerande. Men visst är jag nöjd.
Min kompis Anders kom och hälsade på lagom till att vi sprang, så han var barnvakt i Phnom Penh under det dygnet. Sedan kom han till Siem Reap och vi såg Angkor Wat tillsammans. Denna gång gjorde vi en riktig heldag och såg både Banteay Srei (kvinnornas citadell) och Preah Khan förutom de tre omistliga: Angkor Wat, Bayon och Ta Prohm. Att ta sig till Banteay Srei med tuktuk från Angkor Thom tog en timme enkel väg, men kändes ändå värt mödan eftersom vägen är fin och man får se en del trevliga saker på vägen. Dessutom hjälper det en att inte tröttna på stentempel lika fort. Väl där möts man av en stenhuggerikonst som går utanpå allt jag tidigare sett, detaljerad och konstfull, utförd i rosa granit. Från detta besök i Siem Reap kan jag även rekommendera Angkor National Museum inne i stan.
Under Anders två veckor i Kambodja hann vi även med en ytterligare minisemester i Kampot, vid floden med samma namn, strax nordväst om Kep på sydkusten. Vi bodde på det familjära Les Manguiers vid flodstranden strax utanför stan. Boendet, i det enda hus som står delvis ute i vattnet, var riktigt fint, och man kunde hoppa rakt ner i floden från uteplatsen. På det lilla området fanns också bl.a. pingisbord, badminton-nät, kanoter, cyklar och hängmattor, vilket gjorde att både barn och vuxna trivdes. En dag åkte vi på en kombinerad cykel- och paddlingsutflykt till ett vattendrag som kallades The Green Cathedral. Förutom lunch på Epic Arts Café åt vi även middag på Rikitikitavi nere vid strandpromenaden en kväll; det var riktigt bra. När vi skulle åka från Les Manguiers fann vi oss inparkerade av en bil från Google Street View som höll på att fotografera i området. Starstruck! Ännu har inga resultat därifrån publicerats på Google Maps.
Ett par veckor innan vi skulle åka hem till Sverige och fira jul åkte ett antal kvinnor från Kambodjas statistikmyndighet på studieresa till Stockholm och bodde på hotell Tapto, femtio meter från vår lägenhet på Gärdet. Det kändes märkligt att se bilder på Facebook, tagna av Christinas kambodjanska arbetskamrater och föreställande våra svenska hemmakvarter. Något som gjorde resan extra lyckad var att de fick se snö, eftersom säsongens (hittills) enda köldknäpp kom när de hade varit i Sverige ett par dagar.
När vi själva kom till Sverige fanns inte en flinga kvar. Med ett par dagar kvar till återresan har vi under snart tre och en halv vecka bara haft gråmulet väder och tidvis regn, sånär som på kanske två dagar. Vintern är historiskt mild och frånvaron av både kyla och snö har gjort barnen väldigt frustrerade. Vi hade lösa planer på att åka till Kungsberget helt kort under vår Sverige-vistelse, men eftersom det inte verkar finnas en snöflinga ens i Umeå har vi för länge sedan gett upp projektet. Dessutom åkte tre femtedelar av familjen hem redan i förrgår. Innan dess har vi hunnit fira jul grundligt och ta igen den julstämning vi aldrig fick i Phnom Penh förra året, träffa släkt och vänner, barnen har sovit över hos diverse kompisar, vi har gått på bio och på Skansen, fikat och shoppat, åkt skridskor på Östermalms IP, firat nyår med ett stort gäng i Sollentuna, träffat arbetskamraterna och förberett sökningen till Adolf Fredriks Musikklasser för mellantjejen Sonja. Eftersom både jag och Christina gick i AF i mellan- och högstadiet, Christina även i gymnasiet, så betyder skolan fortfarande mycket för oss och det vore roligt om hon kom in. Tyvärr är det historiskt svårt att ta sig in just i år eftersom söktrycket är enormt. Morgondagens prov kommer att avgöra, men beskedet får vi inte än på ett bra tag. Håll tummarna.
Vi har förstås börjat släpa hem en hel del saker från Kambodja och försöker nu att minimera lasten på väg tillbaka till Phnompan så när som på förbrukningsvaror, så vi kommer att ta med en hel del mat när vi åker på torsdag men inte så mycket annat. I vår får vi visserligen lite mer besök som kan ta med saker både dit och hem, men vi kommer förmodligen att behöva skicka ett par flyttkartonger med flyg också. Vårens resor är sedvanligt bokade sedan ett tag tillbaka: Bali i slutet av februari, där vi träffar våra föräldrar, samt Japan i april, där vi träffar familjen S. Jag återkommer förstås till det när det närmar sig.
Bilder kommer när jag är tillbaka i Kambodja. Jag uppdaterar inlägget senare.
