Svenskar i Kambodja: september 2013

Väl tillbaka i Kambodja sedan fem veckor konstaterar man att det går lika fort att anpassa sig tillbaka till Kambodja efter att ha varit i Sverige som tvärtom. Den känsla som griper tag i en direkt är dock att det knappa år vi har kvar kommer att gå väldigt fort. Vardagen lägger sig som en jämntjock smet över tillvaron och slätar ut känslolivet, och vi får nästan panik över allt vi vill hinna med under den resterande tiden. Det gäller att hitta på något sätt att bromsa tiden, och oftast är det bästa sättet att variera sin vardag.

Som vanligt har vi insett det i god tid och planerat resor för hela året: Sihanoukville i september, Vietnam i månadsskiftet september-oktober, Burma i november, Angkor Wat International Half Marathon den 1 december, Sverige över jul och nyår, Bali i februari, Japan i april och kanske Laos i maj. Dessutom får vi besök av min bror om några dagar, av en kompis i november-december, och kanske några trillar in över något av de svenska skolloven?

Innan min bror kommer skall vi dock hinna flytta inom stan. Det sker redan i morgon onsdag. Även om vi har haft bästa tänkbara lägenhet i bästa tänkbara läge i stan under det år som gått, så finns det ett par anledningar för oss att flytta från Skyline Apartments till Les Jardins du Bassac, ett litet parkliknande område med lägenheter och radhus precis vid floden Bassac. Den främsta är att barnen har haft rätt svårt att röra på sig utomhus under året eftersom lägenhetslivet innebär att barnen knappt kan lämna lägenheten på egen hand och därför blir lite instängda, varpå de slöar framför teven lite mer än jag skulle vilja. Detsamma kan utan vidare sägas om mig, som på grund av lathet, bekvämlighet och diverse egna projekt har hållit mig ganska mycket hemma; jag tittar dock mycket sällan på just TV själv. Visserligen har jag regelbundet träffat folk och visserligen har jag fikat, tränat och badat så att det räcker för några år framöver, men de spontana mötena med grannar har varit lite väl glesa.

Två ytterligare anledningar gör det mer lämpligt nu än tidigare att flytta just till Les Jardins du Bassac: Dels bor där numera inte mindre än fem åtminstone delvis svenska familjer, vilket är nästan alla dylika som bor i Phnom Penh! Detta för att ett par ambassadfamiljer nyligen kommit dit. Dels för att någon ny restriktion på japaners och/eller FN-folks boendekostnader har gjort att många japaner just nu lämnar området för billigare boenden. Detta gör att LJdB har behövt sänka sina hyror lite för beläggningens skull, och plötsligt har vi råd med ett trevånings radhus med sex sovrum för samma summa som vi betalade på Skyline. Det är lite mindre, lite äldre, lite mer slitet och inte alls lika topputrustat som Skyline, men de sociala faktorerna kommer att överväga. Dels kan jag umgås lättare med hemmavarande grannar på dagtid, dels kan barnen springa fritt i den stora parkliknande trädgården, med lekplats och poolområde, och träffa kompisar. Det finns även tennisbanor, squashhallar och ett för närvarande ganska undermåligt gym, som vi dock hoppas kunna påverka dem att uppgradera i närtid. Att Nova numera kan simma såpass att det inte känns läskigt att ha henne utomhus utan punktmarkering gör också att det känns bättre än tidigare. Vi har ägnat några dagar åt att packa vårt bohag, som gudskelov inte omfattar särskilt mycket möbler, i femtontalet flyttkartonger plus ett okänt antal kassar. Det blir säkert bra.

Tills igår kändes det dock osäkert om vi skulle kunna flytta i morgon; jag syftar förstås på de protestaktioner som genomförts i stan under de senaste veckorna till följd av det med all säkerhet riggade valresultatet vid parlamentsvalet i juli, då den sittande makten än en gång gjort allt för att säkerställa ett utfall som gör att de kan sitta kvar ytterligare fem år. Denna gång har dock oppositionen gjort oväntat hårt motstånd, till följd av en föryngring och vitalisering av väljarkåren med en vaknande politisk medvetenhet. Tidigare kunde man lita på att de stora massorna av outbildade bönder skulle rösta på det enda parti de kände till, men nu anar oppositionen för första gången på länge att ett maktskifte vore möjligt i realiteten. De påstår sig också kunna bevisa att de faktiskt vann valet, men den "oberoende" valmyndigheten har hittills ställt sig kallsinniga till att utreda de många oegentligheter som tusentals väljare vittnat om. Den stora frågan är dock som vanligt huruvida ett maktskifte skulle kasta landet in i ett ännu större kaos eftersom myndigheterna är fulla av folk som föredrar den nuvarande ordningen (se mina tidigare inlägg) och dels för att ingen utom den nuvarande ledningen har någon kompetens eller vana att styra landet. Att oppositionsledaren dessutom har spelat på anti-vietnamesiska stämningar som ger genklang i folkdjupet gör att jag inte är självklart positiv till utvecklingen hur den än blir, men självklart är äkta demokrati att föredra framför den leksaksdemokrati som råder nu. Den intresserade kan följa utvecklingen på t.ex. Phnom Penh Posts webb.

Oppositionen har under ett par helger samlat tiotusentals demonstranter till manifestationer i Freedom Park, nästan uppe vid Wat Phnom, ett stycke norr om där vi bor nu. Hittills har de varit ganska fredliga, men några sammanstötningar har också skett. Stenkastning, vattenkanoner, tårgas och skarpskjutning har förekommit, och en person har hittills dödats. Militärpolis har slagit en järnring runt de centrala delarna av PP, vilket gör att vi har haft mycket svårt att komma ut med bilen de senaste dagarna. I gathörnet söder om oss har gatan varit avspärrad med manshöga ställningar med rakblads-taggtråd och något tiotal fullt utrustade kravallpoliser sitter och slöar i varje hörn. Det är nackdelen med att bo så nära presidentpalatset som vi gör. Idag har de dock nöjt sig med att låta vägen vara öppen för passage, men de kan snabbt stänga av igen om så behövs. Vi håller tummarna för att flytten i morgon skall gå smidigt så att vi kommer bort ytterligare en bit från protesterna. Nova skall fortsätta att gå på dagiset Gecko Garden precis här intill, men kan ju lätt stanna hemma om det behövs.

Jag har också hittat ett par nya sätt att fördriva tiden: Dels går jag omkring i tempelområdena och de trånga khmer-kvarteren i närheten och fotograferar livet där. Om man ler och frågar kan man få trevliga bilder och en och annan pratstund. Dels har jag börjat gå en introduktionskurs i astronomi på distans på Stockholms Universitet. Den skall senare få sällskap av en kurs i digital fotografi, så jag kan nog komma att fota en hel del under den närmaste tiden.

Tidigare har jag misströstat lite angående mina äldre barns relativa ointresse för musik trots att de båda är musikaliska. De har dock frivilligt bett att få börja spela fiol, och tur nog fanns det fiollektioner som del av eftermiddagsaktiviteterna på deras skola, och en musikskola i stan sålde oss ett par fioler till vrakpris. Så nu är de igång. Sonja spelar även tennis. David har såpass mycket läxor nu i högstadiet att en eftermiddagsaktivitet i veckan kan räcka, speciellt som han och jag har återupptagit karaten efter ett sommaruppehåll. Vi siktar nu på mörkblått bälte, vilket i vår klubb betyder 4 kyu. Målet är att klara det innan jul.

Dagens bilder: