Svenskar i Kambodja: maj 2013

Det är nästan april fortfarande, så det är dags. Denna gång blir det mindre text och fler bilder. Vi har sedan sist varit i Vietnam en gång till och sett fantastiska vyer, vi har haft vårens sista besök av barnens kompisar och jag har på allvar börjat anfalla mitt mediebibliotek och gjort ett ärligt försök att ansluta mig till en kör.

Kören i fråga var den franskspråkiga Ensemble Vocal de Phnom Penh, som visserligen höll en hyfsad nivå rent musikaliskt, men som jag inte kunde känna någon varaktig entusiasm inför. Vi sjöng Faurés "Cantique de Jean Racine" större delen av det enda rep jag bevistade. Är man van att folk lär sig noter själva och vill slippa stämrep, och är man van vid att folk hör när det är falskt och själv rättar till det, så blir det fort frustrerande, och känner man detta redan under första repet så är det inte troligt att det kommer att kännas bättre längre fram. Sopranstämman bestod av franska tanter mellan 40 och 70, så det lät inget vidare. Det är baksidan av att ha sjungit på den höga nivå jag tidigare har gjort; att bara en måttlig sänkning av standarden innebär att jag känner att det inte är värt min tid. Synd, för det finns säkerligen ingen bättre kör i stan. Möjligen kan man hitta vägar att bilda en ännu mindre ensemble, maximalt dubbelkvartett, och hitta på något med den. Vi får se.

Sonjas och Davids bästa kompisar kom till slut från Sverige och höll oss sysselsatta i två veckor. Vi hade några sköna dagar i Phnompan med E & R, och åkte sedan till Sihanoukville med familjen T. Vi bodde då på det fina Independence Hotel, en arkitektoniskt högkvalitativ sextiotalsskapelse i internationell stil en bit från stadskärnan som är något av en egen avskild värld, och som fortfarande har en air av den optimism och framåtanda som rådde i Kambodja på sextiotalet, innan katastroferna började avlösa varandra. Det var varmt nu i april, poolen höll nog nästan 35 grader och hade ingen skugga. Havet höll ca 30 grader och var ganska kvalmigt på morgonen, men på eftermiddagen kommer det både vindar och vågor som gör det mycket behagligare. Ville man lämna hotellet för att äta lunch så behövde man inte åka till stan, utan det räckte att följa stranden åt vänster (sydöst) för att komma till en grupp enklare strandrestauranger, varav en är svenskägd och serverar köttbullar med lingonsylt! Det är också billigare än att äta på hotellet, så dit gick vi flera gånger. Familjen T stannade ytterligare några dagar efter att vi hade åkt hem, och reste sedan via Angkor Wat tillbaka till Phnom Penh för ytterligare några dagars samvaro.

Ganska snart efter att gästerna hade åkt infann sig Khmer New Year, det tredje och viktigaste nyår som firas här vid sidan av det västerländska och det kinesiska. Alla kambodjaner åker till sina respektive hembyar och träffar släkten och det festas en del. Vi ägnade en veckas skollov åt att ta en närmare titt på Vietnam eftersom vi bara hade varit på ön Phú Quoc, se tidigare inlägg. Denna gång valde vi att åka till norra Vietnam, dels för att klimatet är mycket behagligare än Kambodja så här års och dels för att vi ville se Halong Bay. Resan blev en trestegsraket med utgångspunkt i Hanoi: Först en utflykt upp i bergen till en vacker dal vid namn Mai Chau sydväst om Hanoi, som bebos av White Thai, en av Vietnams 54 minoritetsgrupper. Där bodde vi i ett traditionellt hus på pålar på ett s.k. homestay över en natt. Tyvärr prickade vi in feber, dunderförkylningar, kräkningar och det mesta andra precis då, vilket var jobbigt med tanke på att vi åkte minibuss 4,5 timmar i vardera riktningen. Vi hann i alla fall uppleva de vidunderligt vackra bergen, gröna fält med pastoral stämning, en cykeltur genom landskapet, fina bambusnår och en alldeles egen folkdansuppvisning på kvällen. Vid tvåtiden på natten började vår tupp att gala och fick med sig alla traktens tuppar, och liggandes med feber i värmen på en hård matta direkt på golvet kunde man faktiskt hålla sig för skratt. Det blev inte mycket sömn trots öronproppar. Byn kändes turisttillvänd, med massor av hantverk till försäljning, men vi såg inte många andra turister, så de verkar vara bra på att gömma oss för varann. Det är tydligen bara en stilla viskning mot området Sapa, ett stormande vackert landskap norr om Hanoi som numera håller på att flöda över av turister som vill vandra i bergen. Mai Chau var ett mer lågmält och tillbakalutat alternativ.

Den andra delen av resan ägnade vi åt en tredagarskryssning i Halong Bay, den världsarvsmärkta skärgård av kalkstensklippor som ligger vid kusten rakt öster om Hanoi. Paketresan innebar att vi plockades upp från hotellet i Hanoi tillsammans med några andra par och ensamresande som vi lärde känna under resans gång. Flera av dem var i början eller slutet av rundresor som skulle ta ett eller två år att genomföra. Vi var den enda barnfamiljen, och tur nog fanns det inga bekväma pensionärer bland oss, så stämningen var avslappnad och välvillig gentemot barnen. Vi bodde på en niohyttsbåt i två nätter och åt alla mål ombord, sånär som på den mellanliggande dagen som vi tillbringade på en annan båt som tog oss längre in i skärgården medan vår huvudbåt åkte tillbaka till Halong City och bytte ut de medresenärer som hade valt tvådagarsalternativet och kom tillbaka med nya. Vi hade fantastiska dagar med dramatiska vyer, paddling, bad och ett besök i den hisnande vackra grottan Hang Sung Sot (Cave of Surprises) som var suggestivt belyst och bestod av tre stora salar varav en enorm. Vi paddlade i korta tunnlar under berg och hamnade i fina stillsamma laguner. Ett besök i en flytande by med en pärlmusselodling (igen!) avslutade mellandagen. Sammanfattningsvis en väldigt fin utflykt med trevlig samvaro och god mat. Dock börjar trängseln av hundratals båtar ute i skärgården, som alla skall se samma sak, förta lite av upplevelsen.

Tillbaka i Hanoi försökte vi göra så mycket som möjligt av de knappt två dygn som återstod. Vi besökte Temple of Literature, som enligt guideböckerna är en seren och fridfull plats med vackra hus och trädgårdar, men just då inhyste en närmast hysterisk bokmässa med mängder av folk, bokförsäljare, författaruppläsning och den fulaste Kalle Anka-kostym (?!) jag någonsin sett. Vi flydde snabbt vidare till det fina Museum of Ethnology, en exposé över de 54 etniska minoriteterna vari även några khmerfolk ingår, inte minst eftersom Mekongdeltat tidigare var kambodjanskt. Utställningarna fanns inte bara inomhus utan omfattade även ett stort Skansen-liknande område utomhus, med olika sorters hus från olika landsändar. Det mest spektakulära är Bahnar Communal House, en samlingslokal på pålar med ett brant tak och en vackert prydd nock. Vi shoppade en aning, åkte till en butik som säljer IKEA-prylar (eftersom IKEA själva inte har etablerat sig ännu), åt två gånger på den av Christinas kompis rekommenderade italienska Restaurant Mediterraneo nära St Joseph-katedralen, samt åkte svan-trampbåt på den stora Västra Sjön (Ho Tay) mitt i i stan. Det sistnämnda skulle vi inte ha gjort eftersom styrningen brakade ihop på den ena båten just när vi var som längst bort. Vi fick bogsera den tillbaka med hjälp av den andra båten, vilket tog en evighet och slet hårt på knäna. Efter lite bråk fick vi pengarna tillbaka. Vi gick även en promenad i Botaniska Trädgården, som inte var mer än ett arboretum, alltså en vanlig park med ovanligt många trädsorter. Vi hoppade helt över Ho Chi Minh-mausoleet eftersom det inte verkar så roligt att köa en halv dag för att se en rutten gubbe som dessutom uttryckligen bad att få bli begraven vid sin död och inte lagd i mausoleum. Hotell Rising Dragon, ett tripadvisor-fynd i budgetklassen, låg i utkanten av den gyttriga men ganska mysiga Gamla Staden nära Hoan Kiem Lake (Svärdssjön). Vi rekommenderar rum 301.

Väl hemkomna inleddes den långa slutspurten på terminen, den tid då besöken är slut och vi börjar förbereda oss mentalt på att åka hem till Sverige över sommaren. Vi har lite mer tid att umgås med PP-vännerna, och får även för första gången känna på den baksida av expat-livet som säger att ingen är här för evigt. Flera av de familjer vi har mest kontakt med skall åka hem för gott i sommar, och det kommer att bli väldigt tomt efter dem. Men alla åker inte hem, och vi har bl.a. träffat en nyanländ dansk familj som vi hoppas kunna utveckla kontakten med framöver, så det finns hopp. Nästa år är det vi själva som lämnar gemenskapen.

Jag har ägnat en massa år åt att samla skivor och filmer på några hårddiskar utan att ha tid att tillgodogöra mig mer än en bråkdel, och har nu på allvar kommit igång med att hinna avnjuta delar av innehållet i lagom doser. Många musikdokumentärer ger nya impulser, och jag har bl.a. grävt ner mig mycket djupare i tysk experimentell krautrock (Tangerine Dream, Popol Vuh, Kluster, Ash Ra Tempel, Can, Faust, Neu, tidiga Kraftwerk m.fl.) än någonsin tidigare. Föregångarna Karlheinz Stockhausen och Pierre Schaeffer har också fått min uppmärksamhet. Dessutom börjar min ambition att studera mer för eget nöje ta form nu, och jag har anmält mig till några kurser på Universitetet (Astronomi) och Konsthögskolan (Digitalt fotografi) i Stockholm inför hösten. Närvarofria distanskurser på deltid var det jag sökte efter. Ämnesmässigt spretar det åt alla håll, men det är precis så jag vill ha det.

Hög tid för lite bilder!