Tidsutnyttjande, Vietnam, dagis och Kambodjas förbannelse

Nu är det ytterligare längre sedan sist, men det gör inte så mycket. En del av det beror på upptagenhet med gäster, en del på att vardagen är sig väldigt likartad, så mycket av det jag skulle kunna skriva om har jag redan belyst i tidigare inlägg. Det är lite av en pensionärstillvaro, där man kan hänga upp en hel dags aktivitet på ett halvtimmesärende. Jag är ändå fast övertygad om att det är nyttigt att ha lite tråkigt och att det är bra om tiden går lite långsamt under en del av livet, eftersom resten av livet, och inte minst dessa mest intensiva föräldraår, annars blir ett enda gytter av deadlines med noll sekunder över till reflektion. Och inte händer det så värst lite här egentligen; det är mest i jämförelse med vårt vanliga tempo som det står mer stilla.

Nyheter sedan sist är att vi har haft mer besök och varit i Vietnam, att jag har anslutit mig till dagisets styrelse samt att Nova har utvecklats något enormt; mer om det nedan.

Först ett boktips som jag egentligen tvekar att dela med mig av:
"Cambodia's Curse - The modern history of a troubled land" av Joel Brinkley, som vann Pulitzerpriset i början av åttiotalet för sin bevakning på plats av Röda Khmerernas fall. Boken berättar utförligt om hur det här landet fungerar, och varför det har så oändligt svårt att resa sig ur askan. Även om den är väl svartsynt emellanåt, så känns den tyvärr trovärdig. Svaret är egentligen att korruptionen är så enormt inrotad i alla system i hela landet så att det är näst intill omöjligt att göra något åt den. Det är ett självuppehållande system i vilket de som tjänar på tingens ordning är de som sitter på all makt, alla resurser och alla rättigheter. Några exempel:

• Barn måste muta sina lärare trots att skolan är gratis, först för att slippa stå i skamvrån och sedan för att få bra betyg. Detta för att lärarna har usel lön.
• Patienter måste muta läkaren trots att sjukvård är gratis, för att överhuvudtaget bli behandlade. Undantag görs inte ens för akutfall. Folk dör i väntrum eller tvingas föda barn hemma för att de inte kan betala. Beloppet ligger ofta skyhögt över vad en fattig kan betala.
• Det är mycket populärt, bland det fåtal som studerar vidare, att utbilda sig till administratör, eftersom man då kan hamna i statlig tjänst och sätta sig i penningströmmen av mutor och berika sig själv. Att arbeta med något annat, t.ex. i en privat verksamhet, ger inte samma chans till mutor och därför är det inte vidare populärt att bli t.ex. ingenjör.
• Alla tjänster tillsätts med den som betalar bäst mutor till den som tillsätter tjänsten. Kompetens är i stort sett ointressant, och man har i regel ändå mutat sig igenom hela skolsystemet och inte behövt lära sig något, så en examen säger inte mycket. Man fortsätter sedan att betala en del av de mutor man själv tar in, uppåt i hierarkin, för att senare få chans att bli befordrad mot en saftig summa.
• Alla sorts uppgifter som ingår i en administratörs dagliga jobb utförs i en takt som står i proportion till mutbeloppet som betalts av den som vill ha uppgiften utförd, t.ex. att utfärda ett pass. Att vägra betala mutor innebär i regel evig förhalning och det krävs mycket tålamod och ofta direkta hot för att få jobbet utfört.
• Massor av folk har tjänster som de i stort sett aldrig bemannar, dvs. de gör något annat på dagarna och lyfter lön, eftersom de köpt tjänsten och ofta har någon kontakt högre upp i hierarkin som håller dem om ryggen. Kallas "ghost workers". Även vanligt folk har ofta flera jobb eftersom lönen är så dålig att de helt enkelt inte kan leva på den. Det blir inte mycket gjort i en sådan verksamhet. Så fungerar det bl.a. där min hustru jobbar.
• Poliser hittar på förseelser, t.ex. i trafiken, tar körkortet och kräver mutor för att inte ta med en till stationen och köra en evig långbänk innan man eventuellt får tillbaka sitt körkort. (Denna har jag personlig erfarenhet av.)
• Domstolar dömer till förmån för den som betalar mest, eller som har störst inflytande i andra sammanhang. Det tog 20 år att instifta en antikorruptionslag, och när den väl kom visade den sig vara skriven för att ge undantag för den rådande ordningen, och den är alltså fullständigt tandlös.
• Den sittande makten skyr inga medel för att hålla sig kvar. Demokratin är riggad och skulle aldrig tolerera att ett verkligt politiskt alternativ växte sig starkt. Det är val i sommar, och utgången är given. Den stora majoriteten outbildad (men röstberättigad) landsortsbefolkning har knappt hört talas om något annat parti än det sittande, och inget av de andra är ett trovärdigt alternativ. Hur inkompetent och korrupt den nuvarande ledningen än är, så är de de enda som har en vana att styra landet.
• Västvärlden donerar enorma summor varje år, nästan hälften av statsbudgeten, som sedan till stor del försvinner ner i fickorna på folk. Ofta försvinner så mycket som 40% av åtskilliga miljarder, och gör aldrig nytta. Och väst fortsätter blåögt att ge, decennium efter decennium, och bidrar till att den sittande regimen kan fortsätta.
• Högt uppsatta personer deltar i nationalsporter som olaglig skogsavverkning, gruvdrift och utdelning av rättigheter att förfoga över stora landområden där folk tvångsevakueras, mot skyhöga mutor. Försök till lagföring av sådana brott innebär oftast att målsägaren själv döms för något uppdiktat eller helt enkelt skräms till tystnad.
• Resten av befolkningen håller sig så passiv den kan för att inte utmana makten och dra på sig repressalier. Det innebär att det är ett folk som inte tar initiativ och som inte gärna jobbar för något högre mål än sin egen överlevnad. Dessutom lider större delen av befolkningen av eget eller nedärvt posttraumatiskt stressyndrom orsakat av Röda Khmerernas härjningar och efterspelen till dessa.

Fräscht va? Och detta är förstås inte allt. Brinkley visar på hur korruptionen har varit en naturlig del av landets styrelse sedan årtusenden, det är alltså inget nytt. Ingen känner till något annat sätt.
Självklart blir man bedrövad. Nog om detta.

I februari fick vi först besök av kompisar och sedan av Christinas bror med familj, som förutom att se Phnom Penh och Angkor Wat även drog med oss till den fina vietnamesiska ön Phú Quoc strax söder om Kep på Kambodjas sydkust. Vår researrangör, Rith Travel, hade blandade recensioner på nätet, men verkar nu ha fått ordning på sin verksamhet så att de kunde hjälpa oss hela vägen från Phnom Penh till färjan som gick från den lilla vietnamesiska hamnstaden Ha Tien strax söder om gränsen, inklusive att hjälpa oss igenom de tidsödande gränskontrollerna. Ett extra plus var att när vi klagade på att deras minibuss inte hade tillräckligt med säkerhetsbälten på nedresan, så fixade de fler under tiden vi var borta och hade bälten till nästan alla på hemvägen trots att det var samma buss. Tyvärr finns inte den självklara färjeförbindelsen från Kep till Phú Quoc eftersom länderna inte kan komma överens, utan man måste åka omvägen om Ha Tien och ta en tvåtimmars färjetur därifrån. Det finns också direktflyg från Ho Chi Min-staden (Saigon). På hotellet, Saigon Phu Quoc Resort, fanns många roliga aktiviteter att fördriva tiden med om man tröttnade på badet, bl.a. pingis, boule, storschack, trampbåtar och minikajaker, en sorts liten driving range, tennisbana och ett (dåligt utrustat) gym med spa. En dag hyrde vi en båt och fiskade och snorklade vid en korallö på nordvästra sidan av ön. Förutom de egenhändigt uppdragna fiskarna åt vi bl.a. sjöborre till lunch. Inte så gott, men kul att ha gjort. En annan dag besökte vi en pärlmusselodling och en pepparplantage.

En ytterligare Vietnam-resa är bokad under Khmer New Year i april, och då skall vi till Hanoi, till de pittoreska vyerna i bergstrakten Mai Chau sydväst om Hanoi samt till världsarvet Halong Bay för en
flerdagarskryssning.

Jag känner mig lite ensam och passiviserad för tillfället, och jag blir lite arg på mig själv eftersom det inte behöver vara så. Jag har det helt enkelt lite för bekvämt för att orka odla och utöka mitt kontaktnät, och jag är extremt förnöjsam i meningen att jag tenderar att gilla läget hur det än är. En skjuts av explicit uppsatta mål bör fixa det. Det vore också bra att hitta bättre fora för att kolla vad som är på gång i stan, annat än de ointressanta partykalendrar som annars är lätta att hitta.

En liten öppning även socialt är att jag nyligen gått med i föräldrarådet på Novas dagis Gecko & Garden, och jag har varit med och jobbat med att ta fram deras nya webbsajt. Dagiset är ett föräldrakooperativ med ett femtontal anställda, så det är många frågor att ta i. Just nu försöker vi att samtidigt:

• Registrera oss som skola, vilket antagligen innebär en skattesmäll som vi dock är förberedda på
• Förnya hyresavtalet och få hyresvärden att bekosta vissa ombyggnader och att höja säkerheten ytterligare
• Ersätta viktig personal som slutar snart
• Ta fram en ny webb, som sagt
• Ta fram explicita rutiner för allt mellan himmel och jord, en sorts verksamhetssystem (system of governance) som lätt skulle hålla för ett företag med tusen anställda
• Vaccinera all personal och låta några gå en livräddningsutbildning
• ... samt göra budget för läsåret 2013/14. 

Vi är ett tiotal personer i styrelsen, och de flesta har krävande heltidsjobb, så några sliter hårt. Styrelsen är just nu västerländsk, men en del av dagisbarnen är åtminstone delvis asiater, så vi har en god blandning på skolan.

Det är alltid en öppen fråga vad jag borde ägna min lediga tid åt. Det är inte så många som får den chansen jag har fått, och naturligtvis blir det lite av en frustration att känna att man inte utnyttjar tiden maximalt, men samtidigt är det viktigt att den lediga tiden känns just ledig, annars kan jag lika gärna ta ett IT-jobb här. Tyvärr har det hittills inte funkat att hitta distansjobb åt Init i Sverige.

Men vad är det egentligen jag "borde" göra? Möjliga förslag: Starta företag, partaja, ägna mig åt välgörenhet, träna, fika och öla ensam eller i grupp, lära känna landet, musicera ensam eller i grupp, studera och förkovra mig antingen för jobbets eller bara för nöjes skull, avnjuta mitt gigantiska mediebibliotek, komma ikapp med långtidsprojekt som rensning, systematisering, taggning och kommentering av digitalbilder eller kanske rentav släktforskning. Man kan också lära sig något helt nytt, som att spela tennis eller måla tavlor. (Kom gärna med förslag ...)

Entusiasmen är god för flera av dessa saker, men jag har ingen lust att starta företag som fastnar i korruptionens klor, eller ägna mig åt välgörenhet som också löper stor risk att inte göra någon egentlig nytta av samma anledning. Tränar gör jag redan regelbundet, även om jag kan öka dosen ytterligare. Gnetandet med digitalbilder osv. kör jag parallellt med underhållet av mediebiblioteket, och det går på autopilot. Partaja är uteslutet; jag har familj, det är inte tillräckligt kul längre, jag är egentligen för gammal och har Kambodjas sämsta festkondis, förutom att man inte har en aning om vilka sällskap man hamnar i och vilka risker man tar. Öla själv dagtid är lika uteslutet. Fika kan man göra på de skrattretande talrika och tättbelägna caféerna i expatghettot Boeung Keng Kang 1, men det blir snabbt tråkigt att göra det själv. Jag slår mig gärna ner med en laptop eller padda för att läsa ibland, men det kan man inte göra dagligen i två år. Musicerar gör jag litegrann hemma, men jobbar inte aktivt på att lära mig nytt, utan vidmakthåller mest. Jag har hört talas om en mindre sångensemble som kan vara intressant, men det går trögt med den kontaktförmedling jag har bett om; stay tuned.

Jag är förstås mycket med barnen. De är ofta trötta efter skolan och sätter sig framför Cartoon Network eller något dataspel, men titt som tätt får vi till ett parti Cluedo eller Monopol, lite pussel-läggande, kortspel eller gemensamt kvälls-te framför en film eller ett nedladdat avsnitt av "Halv åtta hos mig". Sedan har vi den ytterst sparsamma läxläsningen, och vi kompletterar med de uppgifter vi ger de äldre barnen för att de skall vara någorlunda i fas med den svenska skolan. Hittills har vi tidvis drillat dem i svensk rättstavning, geografi och matematik med hjälp av Webbmagistern.se och Mult.se, och nu har vi Davids återkommande geografiuppgift: Att ta reda på några viktiga punkter om något europeiskt land och samla dem i en skrivbok: Flagga, folkmängd, språk, styrelseskick, några viktiga städer och floder, samt några fria punkter där vi föräldrar fritt luftar våra fördomar om länderna, t.ex. att finnar dricker vodka, att holländare gillar ost och att fransmän anser att Frankrike fortfarande är världens viktigaste land trots överväldigande (och tilltagande) bevis för motsatsen. Vi passar förstås på att själva rekapitulera och förnya våra trettio år gamla skolkunskaper, vilket är kul. Vi väntar med svensk historia än så länge, men kommer nog dit snart.

Barnens bästa kompisar från Sverige kommer och hälsar på med början i helgen, och de utgör det sista planerade besöket den här våren. Först kommer Sonjas bästa kompis och några dagar senare Davids. Lyckligtvis känner några av våra vänner i Phnom Penh också den förstnämnda familjen, så de kommer att bo både hos oss och hos dem. Vi kommer att åka med familjen T till Sihanoukville över påskhelgen, och sedan semestrar de lite på egen hand innan de kommer och stannar i Phnompan några dagar. Barnen har längtat i månader.

Det vore verkligt kul att hemma-plugga massor av ämnen på akademisk grundnivå: Konst, musik, filosofi, arkitektur, idéhistoria, geografi, matematik, fysik, kemi, biologi osv. Man kommer långt med att bara läsa på Wikipedia och därifrån länkad information. Det kräver viss stringens, flexibilitet och planering. Jag skall verkligen göra ett försök. Facklitteratur i ämnen som intresserar mig har jag läst i alla tider, och det är ingen skillnad nu eftersom mycket litteratur går att få tag på i digital form, men en kontrollerad breddning till delvis nya områden med så god översikt som möjligt vore roligt att uppnå; en gammal dröm för den som gillar att bläddra i uppslagsverk. Kunde man hitta ett sätt att få högskolepoäng för studierna så vore det ett ytterligare plus, även om det egentligen inte behövs. Professionell förkovran är förstås också något att överväga, men dels bör jag ha så fräscha och relevanta kunskaper som möjligt när jag börjar jobba hösten 2014, och dels har jag redan lärt mig ett nytt programmeringsspråk under tiden här, så jag har inte så bråttom med det.

Jag försöker också att läsa mycket skönlitteratur, och det går hittills bra. Jag blandar högt och lågt, men utesluter som vanligt alla böcker där det står "bestialiskt mord" i baksidestexten, dvs lejonparten av all svensk utgivning.

Frustration? Men livet är inte bara en alternativkostnad: Man kan inte bara värdera sin tid utifrån hur mycket "bättre" man skulle ha kunnat använda den; då blir man galen. Jag har på samma sätt för länge sedan valt bort att förkovra mig i ekonomiska investeringar, eftersom jag är ganska ointresserad och eftersom vi har det bra som vi har det. Ser man aldrig botten på kassakistan så spelar den ingen större roll hur djupt den ligger. Och har man några buffertar så kan man ta några tråkiga överraskningar.

Jag har tyvärr lite ont i ryggen igen, och många som känner mig vet att det är en följetong som går tillbaka tolv år. Även om jag håller det stången med träning, så är grundproblemet att jag rör mig för lite. Lite mer löpning tidiga morgnar skulle inte skada, och även om det är tråkigt så kan man ta en rask promenad på löpband mitt på dagen även när det är varmt. Det går bl.a. att kombinera med avnjutandet av mediabiblioteket (musik och film), så det kan säkert bli av. Nyligen påbörjades årets varmaste period, då temperaturen i skuggan mycket väl kan nå 40 under dagen men hittills har hållit sig kring 36. Man svettas hela tiden och det är egentligen inte underligt om man blir passiviserad bara därför.

Så till sist Novas fantastiska utveckling: Helt plötsligt öppnades dammluckan för ca tre veckor sedan och hon började prata engelska med såväl dagispersonal som tuktukförare och vår hushållerska, och plötsligt har hon mycket roligare på dagis eftersom det är lättare att leka med de andra barnen. Inte bara enstaka ord, utan hela meningar bubblar ur henne hela tiden. Alla vuxna står förtjusta med tappade hakor. Som grädde på moset har hon dessutom fått en stor vattenvana tack vare att hon började på simskolan på ISPP, så nu simmar hon några meter utan armpuffar, visserligen inte med någon vidare teknik ännu, men tämligen orädd. På simskolan lär hon sig crawl, men hemma blir det mest en variant av bröstsim. Vi badar nästan varje dag och hon blir bättre och bättre.

Det här blev väldigt långt, men det var mycket som ville ut. Någon gång skall jag skriva ett kort inlägg. Tack för tålamodet.