Svenskar i Kambodja: december 2012

Det lackar mot jul, säger ni. Här märker vi inte mycket; termometern jag nyss har hängt upp i köket visar stadigt runt 30 grader inomhus och går sällan under 28. Vi försöker att förbereda oss med många yttre attribut såsom en miniatyrgran, lussekattsbak, julstjärna i fönstret, adventsljusstake samt daglig julkalender på SVT Play, men det är inte helt lätt att känna någon julstämning. I Kambodja märks julen, liksom överallt i världen, på att det kommer upp en hel del julskyltning och att det säljs julkort och krimskrams lite här och var. Men skam den som ger sig. Igår på luciafirandet på svenska ambassadresidenset stod alla svenska barn (ca 15 st) för luciatåget, och en decimerad vuxenkvartett utan tenor sjöng två sånger. Jag och Christina svarade för musiken, barnen för ögontindret. Det blev riktigt bra.

Ganska snart efter förra inlägget, 8-11 novemer, besökte vi Hongkong och Guangzhou (förr i tiden känt som Kanton) under en långhelg då vi helt sonika tog ledigt för barnen och åkte, trots att det inte var skollov. Det är något man inte kan räkna med att göra alltför ofta, men ett par dagar om året verkar gå bra. Hongkong, i översättning "Den doftande hamnen", kändes förstås mer kinesiskt än Singapore, och jag upplevde att det fanns färre självklara saker att se och göra på den extremt korta tid vi hade till vårt förfogande. På fyra dagar hade vi sammanlagt en hel resdag och ett dygn i Guangzhou, så det fanns bara två utspridda dygn att göra Hongkong på, men vi hann ändå med ungefär följande: Se skylinen från två håll (Kowloons strand samt utkikspunkten Peak Tower på Hongkongön), gå på ett par museer, långpromenad med skyskrapeskådning, åka båt, Kowloon-parken, fika på Starbucks (vår räddare i nöden på flera resor) samt åka till IKEA i Shatin varifrån vi fullastade åkte direkt till flygplatsen.

Vi bodde på Angel Guest House, ett av de superbilliga vandrarhem som inryms i ett par fastigheter på den centralt belägna Nathan Road. Varje vandrarhem upptar en liten del av en våning i en stor fastighet, och i samma byggnad fanns säkert ett femtiotal vandrarhem. Har man tur får man ett fönster. Hissarna går upp och ner hela tiden dygnet runt och stannar på samtliga (udda eller jämna) plan, så man får vänta ett tag. Vi lär inte göra om det, för en brand vore ödesdiger. Dock hade vi turen att hamna i ett par rum som var helt nyinredda sedan bara någon vecka, så det var riktigt fräscht.

Till Guangzhou åkte vi egentligen bara av en anledning: Christinas svenska kör, Oscars Motettkör, deltog i en internationell körtävling. Mycket förberedelser för ett enda dygn, inte minst med visumansökan som tidigare avhandlats. För att komma dit från Hongkong åker man tåg. När vi som vanligt hårdnackat vägrat ta taxi från hotellet till tåget och sedermera från tåget till hotellet, fick vi denna gång rätta oss efter verkligheten då det efter lite traskande visade sig att den lilla biten på kartan från stationen i Guangzhou till hotellet var ganska lång, den lilla vägen vi skulle korsa var en mångfilig motorväg och den lilla parken ett berg. Taxi således. Hotellet i sig var så pråligt inrett att man baxnade. En sorts barockförsök i billig puts och träsniderier så att ögonen krullade sig. Fascinerande smaklöst men troligen rätt så påkostat, åtminstone vestibulen.

När vi sedan hade några timmar att slå ihjäl innan vi skulle titta på körens framträdande i en universitetsbyggnad en bit från stan, ägnade vi dessa åt shopping på en galleria som lika gärna hade kunnat ligga i Hongkong, så västerländsk (eller internationell) kändes den. Vi såg både Coca-Cola, H&M och McDonalds under vistelsen. Kina är ju annars stort nog att ha en massa egna kedjor som vi inte känner igen eller ens kan läsa namnet på. Guangzhou visade sig ha en precis likadan tunnelbana som Singapore och Hongkong, med dörrar på den inglasade perrongen som öppnar sig precis framför tågdörrarna. Bra att ha om det är trängsel, och det är det stundtals. Ibland var det klart opraktiskt att ha med Novas paraplyvagn, men den kan både ta en del last och dessutom fällas ihop om det kniper. Guangzhou är ingen vacker stad, men de har en häftig bro och ett häftigt ljussatt torn i regnbågens alla färger. Mer än så hann vi förstås inte se. Efter avslutat körframträdande hade vi en kul efterfest på hotellet, så frukosten dagen därpå blev långsam.

Tillbaka i Phnom Penh fick vi så småningom vårt första besök: Svärföräldrarna Eva och Sven. Enligt vår sporadiskt nedtecknade önskelista hade de med sig reflexväst, bullformar, batteriprovare, äggtimern Egg Perfect, böcker och diverse julklappar. Under en inledande vecka hann de se lite av stan, beställa skor hos skomakaren och kläder hos skräddaren, dricka gott kaffe på Java, besöka barnen i skolorna, gå på marknader, se Killing Fields och Toul Sleng samt äta ute. Sedan följde en knapp vecka då barnen hade skollov under den årliga vattenfestivalen; dock var festligheterna med båtrace på Mekong inställda p.g.a. kungafaderns frånfälle, så fler än vanligt lämnade staden för att åka till sina respektive provinser.

Vi åkte till Kep på sydkusten under ledigheten. Denna gång körde jag, eftersom bilen tar exakt sju personer. Det var mycket folk på vägarna, så man fick skärpa sig. Vi bodde två nätter på Jasmine Valley eco-resort, en härligt ställe på bergssluttningen, helt inramat av djungel. Ingen luftkonditionering, inga fönster i tvåvåningshyddorna, inget som stängde ute djungelns ljud och ljus på morgnarna, men trevligt bemötande, god mat och massor av smarta ekologiska lösningar. Därtill swimmingpool av regnvatten med hungriga fiskar som åt på ens fötter, pingis- och biljardbord samt en skateboardgrop! En av fiskarna var större än de andra och tog i så man blev alldeles skinnflådd. Tyvärr blev David magsjuk ena natten, men eftersom vi låg stilla under påföljande dag var han snart återställd.

Sedan bodde vi några nätter till på Veranda, det mycket lyxigare hotellet på andra sidan berget, där vi varit förut. Vi träffade några svenska familjer, åt middag på krabbmarknaden (revansch, men krabborna var i minsta laget), och jag och Christina slet oss lösa en dag för en egen utflykt till Bokor Mountain. Detta berg har en fascinerande historia: Från att ha utgjort en sval avkopplande kolonial semesterort för fransmännen, med ett stort kasino, skola, postkontor och ca 200 invånare, jämnades det närapå med marken under Röda Khmererna och har legat i träda tills nu, då en rik kinesisk oljemagnat köpt upp marken och har börjat exploatera berget genom att bygga smaklösa jätteanläggningar. Mitt i en skyddad nationalpark; se vad lite korruption kan göra. Det enda förmildrande omständigheten är att de därför också har byggt en ny, jämn, säker och påkostad väg upp på berget, den bästa jag kört på i Kambodja. Man åker bil i närmare en timme för att komma upp. På vägen åt vi lunch i småstaden Kampot, världsberömt för sin peppar, och passade på att shoppa lite småsaker.

Barnens skoltermin gick sin gilla gång fram tills idag, då de hade en avslutande dag med utflykt där de fick se en apsara-dansuppvisning. De har båda givit uttryck för den backlash i humöret som jag själv kände av för ett par månader sedan, med lite hemlängtan, frustration över att inte kunna träffa kompisar fritt och att det inte finns så många kompisar att träffa. Och visst förstår jag dem. De har marinerats i en ny skolgång på ett nytt språk, och tvingades att hoppa på i farten. Vem som helst blir trött av det. Och vänner tar det tid att få, speciellt om det finns färre att välja på. Rena khmerfamiljer håller sig oftast för sig själva, men koreaner, kineser och västerlänningar av många slag finns också. Barnen håller regelbunden kontakt med några av sina svenska kompisar via Skype.

Något som fått oss att bli lite extra stolta är att David redan nu befinnes klara engelskan så bra att han slipper gå på den extra engelskundervisning som är närmast självskriven för icke engelskspråkiga expat-barn de första terminerna. Han får nu välja ett ytterligare språk att läsa, och kunde välja khmer, franska eller kinesiska. Khmer har man ingen större nytta av utanför Kambodja, men det var knivigare att välja mellan de båda andra. Vår argumentation var att båda visserligen är bra att kunna, men att franskans storhetstid har varit medan kinesiskan är på uppgång världen över. David valde efter viss vånda kinesiska, som är svårare och som vi inte kan hjälpa till med i samma grad, men vi ska göra vårt bästa. Start nästa termin.

Nova trivs numera bättre på dagis, även om hon inte precis spritter av iver att gå dit. Hon har börjat ty sig mer till lärarna och delta i aktiviteterna, och även börjat interagera lite med de andra barnen, något som tedde sig ganska omöjligt tills helt nyligen. Dagis hade både ett uppsluppet firande av vattenfestivalen i november och ett trevligt julparty häromdagen. Under julen finns en Winter School eftersom inte alla familjer firar jul, och Nova kommer att gå där under den första veckan 17-21 december. Under den tiden kommer jag, David och Sonja att ytterligare förbereda julen samt slå dank lite allmänt.

Jag läser mycket, har avverkat ett femtontal böcker sedan vi kom hit, och fördelar tiden ganska lika mellan fakta och fiktion. Sajten Goodreads hjälper mig att hålla reda på vad jag läst och vad jag skall läsa. Jag har också fyllt paddan med gratis klassiker från Project Gutenberg och den svenska motsvarigheten Projekt Runeberg. Gammal muggig artonhundratalslitteratur, med få undantag. Jules Verne, Alexandre Dumas, systrarna Brontë m.fl. Vi får se om det blir aktuellt att läsa mer än en bråkdel av dem, men det är ett tillfälle som inte helt bör försummas. Den inläsning och kursframställning i Scala jag sysselsatt mig med för Inits räkning under hösten fick ett avbräck då Init tillsvidare slutar köra schemalagda kurser. Jag hann ändå med att ta fram så mycket material att det lätt kan göras till en kurs senare, och dessutom har jag själv lärt mig språket, vilket jag räknar med att ha nytta av snart nog.

Det känns som att vi har hunnit inrätta en behaglig tillvaro här, men att vi bara har hunnit glänta på allt som staden, landet och regionen har att erbjuda. Vi lever i en sorts komfortzon, och det börjar bli dags att leta sig utanför den för att upptäcka lite mer. Nya restauranger, nya affärer, nya aktiviteter, nya favoritplatser ligger och väntar på att bli upptäckta, både inom och utom expat-sfären. Nya personliga kontakter, inte nödvändigtvis svenska, kan också hjälpa till att ge nya intryck. Det ska bli kul.

Nästa besök, Christinas syster med familj, kommer under julen då vi har en snabb vecka som inleds med ett par dagars stadsvisning, sedan jul och på annandagen buss med hela gänget till Siem Reap för mitt och barnens första besök i Angkor Wat. Efter två nätter reser systerns familj vidare till Borneo och vi återvänder till Phnom Penh för en veckas ytterligare ledighet. Några dagar innan barnen åter börjar skolan kommer min mamma och stannar i två veckor, och förhoppningsvis kan jag då få se Angkor Wat ytterligare en gång. Vi har även bokat in en mängd besök senare under nästa år. Eftersom svenska skolledigheter endast undantagsvis sammanfaller med kambodjanska, blir det antingen så att svenskarna tar ledigt under pågående termin (vilket nog är lättare att motivera med att man skall se Kambodja än att man vill ligga en vecka på en typisk charterstrand någonstans i världen) eller också går barnen i skolan större delen av besöket. Men man har fortfarande eftermiddagar, kvällar och helger till förfogande för umgänge.

Dags att sluta. Eftersom det nog är sista blogginlägget för i år får jag tillönska er alla en god jul och ett gott nytt år!

Några foton skall vi också hinna med: