Svenskar i Kambodja: november 2012

Vad tiden går! Sedan förra inlägget har vi hunnit besöka Singapore under höstlovet för Pchum Benh, den kambodjanska motsvarigheten till allhelgonahelgen, som infaller två veckor före vår egen. Dessutom har vi hunnit jobba några veckor, fira Halloween och planera nästa resa till Hongkong och Guangzhou. Själv jobbar jag som tidigare med att lära mig programspråket Scala och med att ta fram en förhoppningsvis riktigt bra kurs i detsamma för min svenska arbetsgivare. Många tror att det blir nästa stora språk efter Java, och jag börjar känna att det är en värdig arvtagare.

Modern historia har också skrivits i Kambodja sedan sist, då kungafadern och hela Kambodjas landsfader sedan sjuttio år, Norodom Sihanouk, avled på sjukhus i Kina någon vecka före sin nittioårsdag som inföll igår. Detta efter att ha varit skröplig under en längre tid. Han kröntes som tonåring 1941. Sihanouk torde avgå med segern i fråga om meste kappvändare genom tiderna, har gjort mycket nytta men också stor skada, har varit kompis med alla från den franska kolonialmakten till Röda Khmererna, men också spelat en stor roll som enande nationalsymbol och förkämpe för Kambodjas självständighet och oberoende. Såväl i landet som i exil och i husarrest. Både som kung och som premiärminister efter att ha abdikerat första gången. Folket här känner att han trots sina tillkortakommanden alltid har handlat med sitt lands och sitt folks bästa för ögonen, och gjort de val han kunnat, ofta klämd mellan flera otänkbara alternativ, utifrån den information som fanns tillgänglig vid varje tillfälle. Ingen kunde t.ex. veta i förväg att upp till en tredjedel av befolkningen skulle komma att mördas under Röda Khmerernas terrorvälde. Därför medför hans frånfälle verkligen landssorg här, folk är ledsna och många bär sorgband. Den nuvarande kungen efter hans andra abdikation p.g.a. hälsan, Norodom Sihamouni, är en mycket mer anonym figur som aldrig kommer att kunna spela lika stor roll för landet utan är dömd att för alltid stå i skuggan av sin far.

Så till Singapore: Vi åkte på lördagen och kom hem på onsdagen. Under några hektiska dagar hann vi med att bo på två väldigt olika hotell, se stan med hjälp av en chaufför vi känner till sedan tidigare, och gripas av snabbt övergående hemlängtan på IKEA. Det känns lite skumt att komma in på ett IKEA-varuhus och se svenska namn på allt, handla svensk mat och äta köttbullar i restaurangen, men samtidigt se alla priser i S$ och fundera på hur man skall kunna frakta hem allt på flyget till PP. Det sistnämnda lyckades inte helt: Eftersom vi reste med endast handbagage blev vi av med våra lingonsyltburkar eftersom de översteg decilitergränsen och hade bort checkas in. Bättre lycka nästa gång. Vi bodde de två första nätterna på det trevliga lilla Perak Hotel i Little India, men hade missbedömt rumsstorleken och fick hastigt och lustigt ta ett rum till. Hotellet låg ganska bra, på gångavstånd från två tunnelbanestationer lite norr om stadskärnan.

Bland höjdpunkterna var besöket på Universal Studios, beläget på Sentosa Island i södra delen av stan. Tyvärr var Sonja magsjuk och fick avstå, men jag, David och Nova hade en riktigt trevlig dag i stekande sol bland åkattraktioner, glasstånd och souvenirshoppar. Området är indelat i några teman som bygger på framgångsrika Universal- och Dreamworks-filmer och som byts ut ibland. Just nu är dragplåstren Madagaskar, Shrek, Jurassic Park, Transformers, Sesame Street och det forna Egypten. Självklart innebär det att varje åktur avslutas med att man kliver ut i en souvenirbutik för just den filmen. Nova är ganska tuff för att vara tre år och följde med på alla åkturer förutom en, som jag fick åka själv. Annars fanns det attraktioner för alla åldrar och längder. Den tuffaste, tvillingbergochdalbanan, struntade vi i. Vi såg också Sesame Streets sång- och dansshow och träffade roboten/bilen Bumblebee. Maten är dyr och dålig, men det är bara att acceptera eftersom man inte får ta in vare sig mat eller dryck. Ett tips är att gå dit en vardag under lågsäsong, för köerna var klart uthärdliga. Fållorna på väg in till vissa attraktioner kunde dock hålla säkert tvåtusen personer, så det verkar som att det kan vara mycket värre under högsäsong.

Lite plåster på såren för Sonja var det att vi redan innan avresan hade bestämt oss för att ta en natt på lyxhotellet Marina Bay Sands som avslutning på vistelsen. Förutom att de lät oss checka in några timmar för tidigt på måndagen, så att Sonja kunde vila på rummet, så lät de oss vara kvar några timmar extra på slutet. Hotellet består av tre torn som bär upp en plattform 57 våningar upp i luften, där det finns en infinity pool, massor av solstolar i flera avsatser med vidunderlig utsikt över stadens skyline, en bar och ett par matställen. Vi tillbringade mycket tid däruppe, inte minst Sonja och Christina. Det finns också lite grönska med utsikt mot andra hållet, mot havet och den fantastiskt anlagda parken Gardens by the Bay. Vi bodde bekvämt i ett av de billigaste rummen med två dubbelsängar och en extra barnsäng. Vi testade även det välutrustade gymmet. Riktigt bra service rakt igenom. Dessutom gick det en gratisbuss till och från Universal och gratisbuss till flygplatsen.

Andra höjdpunkter var att dricka en Singapore Sling på dess födelseplats, Long Bar på Raffles Hotel, att åka på Night Safari i Singapore Zoo, samt shopping, till exempel införskaffandet av en äkta Harry Potter-trollstav. (En senkommen födelsedagspresent till David, tillika en av de dyraste plastbitar som går att köpa för pengar.) För att göra ont värre köpte jag även en Gryffindor-slips. Vi passade också på att bunkra julklappar och att äta på en riktigt bra sushi-restaurang, naturligtvis en med löpande band där man betalar per tallrik. Det mesta är dyrt i Singapore, men är man bara beredd på det så kan man ha det riktigt trevligt där man går omkring i de enorma lyxiga galleriorna.

Vi tillbringade sista natten i Kuala Lumpur eftersom det passade bättre med flygen på väg hem. Det var ingen förlust eftersom vi gillar KL och gärna ville återse det hotell vi bodde på för fyra och ett halvt år sedan, då vi bara var fyra i familjen. Vi hann med en kort avstickare till Petronas Towers och KLCC innan vi åkte till flygplatsen, men hade inte tid att åka upp i tornen denna gången heller.

När vi kom hemflygande från KL hamnade vi bokstavligen rakt i hetluften. Vi möttes av beskedet strax före landning att en "very important person" hade landat strax före oss och att vi fick vänta med att landa tills det var klart. I ungefär en timme extra cirklade vi så över Pochentong (PPs flygplats) medan det började stå mer och mer klart att den nyss anlände var kungafadern, eller rättare sagt hans kvarlevor. Kistan lades på en processionsvagn som sedan i sakta mak rullade hela vägen in i centrala stan och åkte förbi strax utanför vårt hus, som ligger nära en av paradgatorna. Efter sig lämnade han en bilkö som var väldigt svårforcerad, så när vi väl kom hem var ceremonierna redan över och folk var på väg hem. Lite snopet.

Halloween i Phnompan firas av expats genom "Tuk-tuk Trick or Treat", ett välorganiserat bus-eller-godis-arrangemang där det deltagande hundratalet familjer åker omkring till ca tjugofem deltagande hus i varsin tuktuk och tigger godis. Ambitionsnivån varierar stort, både bland husen och de kringåkande sällskapen. Familjen Cronsioe kan nog sägas vara en av årets mer ambitiösa vad gäller såväl utstyrsel som uthållighet. Vi och vår tuktukförare besökte alla de deltagande tjugofem husen och samlade ihop fruktansvärda mängder godis, mest syntetiska sockerbomber med okända kemikalier, men något hus bjöd även på öl och stekt kyckling (med huvudet kvar). Det enda man behöver göra är att lämna lite godis till en central uppsamlingsplats några dagar innan, för att sedan spöka ut sig, hyra en tuktuk och åka. En given sak att göra igen nästa år.

Två utflykter har vi också hunnit med: Ett besök på den SOS-barnby som vi stöder i utkanten av stan. Vi fick träffa den "familj" av sammanförda föräldralösa barn som vi blivit tilldelade, samtalade under en timme och gav dem några pärlplattor med indianpärlor, som de verkade uppskatta mycket. Barnen bor tio och tio i enkla men bra hus i ett riktigt trevligt område med en gräsplan i mitten, alldeles intill den skola där barnen går tillsammans med andra barn från grannskapet. Vi får hälsa på en gång om året, så en gång till blir det.

Något annat vi har väntat med att göra är att djupdyka i Kambodjas mörka historia, men nu var det dags. Jag och Christina åkte i måndags till Killing Fields i Choeung Ek en bit utanför stan, en av de ca 300 platser där folk slogs ihjäl med trubbiga redskap nätterna igenom och slängdes i massgravar utan urskiljning. Audioguiden är väldigt bra och växlar mellan att beskriva platsen och den bakomliggande historien, och att berätta om enskilda livsöden och vittnesmål från överlevande. Mycket gripande, man knyter händerna av ilska medan tårarna strömmar och man undrar hur mänskligheten kunnat drivas till detta vansinne och hur man skall kunna förhindra att det sker igen. Samtidigt är platsen lugn och fridfull, och en sorts hopp finns i det faktum att träd, blommor och fjärilar fortsätter som om ingenting har hänt. Kan tiden läka även dessa sår?

Kameran har varit en nästan skrattretande följetong: Först tappade jag bort den, letade i tre veckor, köpte en ny likadan, hittade den gamla, sålde den nya med 100 dollars förlust efter nästan en månad, tog den gamla till Singapore en vecka senare där den tvärdog på grund av ett känt fel som kan drabba denna modell, lämnade in den till Canons supportcenter i PP, fick veta att inga garantier gällde, väntade tre dagar och fick tillbaka den reparerad utan kostnad. Så just nu är jag nöjd.

Hongkong och Guangzhou är målet för nästa resa om knappt en vecka. Vi tar som tidigare planerat en alltför kort långhelg i Hongkong men gör en dygnslång avstickare med tåg till Guangzhou (f.d. Kanton), åker till den internationella körfestivalen och lyssnar på en konsert med Oscars Kammarkör, umgås lite med dem och sover på ett hotell nära tågstationen för återtransport dagen därpå.

Vad gäller vår chaufför Lok som hade vurpat med sin moped, så verkar det som att han är återställd. Vi är mycket tacksamma och hoppas att han har vett att börja använda hjälm i framtiden när han nu fått en andra chans.

Och så bilder: