Man kan verkligen blogga på olika sätt. Antingen som ersättning för Facebook-status, där man slänger iväg en halvt färdigtänkt, lösryckt tanke och låter den fara omkring en stund, eller som en ändlös monolog med glesare men mer utförliga inlägg. Vilket jag har valt börjar stå helt klart.
Det stora som har hänt och som möjliggjort rubrikens vardagslunk, är att Nova fick en dagisplats i mitten av september, halvannan vecka efter att jag skrivit förra inlägget. Hon började alltså för snart tre veckor sedan på dagiset Gecko & Garden i grannhuset från där vi bor.
Från början fick vi beskedet att det var tio barn före oss i kön till hennes avdelning och att det nog kunde ta 6-12 månader innan det kunde bli någon plats. När sedan ett barn slutade i gruppen ringde föreståndaren igenom listan, som visade sig bestå av luft. De flesta hade antingen ordnat barnpassningen på annat sätt, flyttat från stan eller mest stått i kön för säkerhets skull eftersom det inte kostar något. När man väl har en plats kostar det desto mer. Avgifterna är ändå ganska blygsamma i jämförelse med de internationella skolornas småbarnsverksamheter, eftersom dagiset drivs av ett föräldraråd med målet att inte vara vinstdrivande men att kunna samla i ladorna vid god beläggning för att senare kunna göra investeringar även vid vikande barnunderlag. Dagiset är populärt, så det senare kommer nog inte att hända på ett tag.
Nova själv går med de andra 3-4-åringarna i Gecko-klassen. Tjugo barn och tre fasta lärare varav två infödda kambodjanskor som pratar hyfsad engelska, samt en huvudlärare som verkar ha engelska som modersmål. Det finns en svensk tjej till i hennes klass, men än så länge hindrar det inte att Nova är ganska tveksam till att gå till dagis på morgonen. Jag brukar stanna under deras morgonsamling när alla sitter i ring och sjunger, och går därifrån när den är över. Då är hon ofta lite ledsen en stund. När jag sedan hämtar henne innan lunch brukar hon ändå ha haft roligt under större delen av tiden, och mer kan man inte begära.
Gruppen består av flera nationaliteter, liksom barnens familjer i flera fall. I gruppen finns som sagt två svenskor, tre tyskar, några amerikaner, någon från Mellanöstern och några asiater, mest från andra länder. De flesta barnen kan engelska, vilket Nova tycker är jobbigt än så länge, men hon lär snabbt plocka upp det. Hon har redan börjat säga "See you tomorrow!" när hon går hem. Varje fredag är det Water Play, och då blåser de upp några trädgårdspooler med bollhavsbollar i. Stojet är obeskrivligt. De har också ett litet bibliotek och lånar hem en bok varje vecka. I förra veckan hade de en Book Day som innebar att föräldrarna inbjöds att se på när barnen uppträdde, utklädda till figurer ur böcker. Efteråt var det knytis-picknick. Dr Seuss böcker är mycket populära och barnen har ägnat mycket tid åt The Cat in the Hat och åt filmaktuella The Lorax.
Naturligtvis hittade vi kameran efter att jag hade köpt en ny, se förra inlägget. Det har varit segt att försöka avyttra den onödiga och oanvända nya kameran, men jag har en intressent som håller på att bestämma sig. Allt är en prisfråga. Känns förstås lite misslyckat, men vi agerade som vi tyckte kändes rimligt just då, och kameran höll sig tappert gömd i nästan två veckor i en sufflett på vår sällan använda barnvagn. Vissa saker råder man inte över.
Apropå omständligheter så har jag lyckats fixa visum till Kina för vår planerade utflykt till Hongkong och Guangzhou i början av november. Det räckte faktiskt med två vändor till ambassadkontoret innan jag fock lämna in ansökan. Visumet avser endast det knappa dygn då vi åker tåg från Hongkong till Guangzhou (f.d. Kanton), åker till den internationella körfestivalen och lyssnar på en konsert med den tillresta Oscars Kammarkör från Stockholm där Christina normalt sjunger, förhoppningsvis slår några klackar i taket samma kväll och sover på ett hotell nära tågstationen för återtransport dagen därpå. Till Hongkong behövs inget visum. Förutom sex sidor blanketter per person med passfoton, så behövde de ha kopior på hotellbokningar, flygbiljetter, exakt uppgift om tågavgångar vi ämnade ta, syftet med resan och en detaljerad lista över aktiviteter, samt kopia på lönebesked eller banktillgodohavanden för att styrka att vi är stadda vid kassa. Det är tur att man har tålamod och gott om tid.
Christina har redan sett sig om litegrann inom landet. Hon åkte på field trip till staden Battambang härom helgen och var med och granskade blanketterna för den stora hushållsundersökning som NIS anordnar. Slutet av den gångna arbetsveckan tillbringade hon på det stora möte mellan alla ASEAN-länders (motsvarar EU för Sydostasien) statistikmyndigheter, som avhölls i staden Siem Reap, mest känt för att vara den turiststad man sover i när man besöker Angkor Wat.
Om knappa två veckor är det dags för vår familjs första större utflykt i området: Vi åker till Singapore och turistar under den lediga vecka under vilken kambodjanernas allhelgonahögtid Pchum Benh infaller. På programmet står diverse klassiska och diverse mer barntillvända aktiviteter, som jag hoppas kunna återkomma till med bilder i nästa inlägg. Och så IKEA.
David har fyllt elva år och firades med både svenskt godis och diverse presenter under själva dagen såväl som under det till "pizzamiddag med film" förklädda kalaset för alla jämnåriga svenska barn (sex stycken inalles). Den hett efterlängtade Harry Potter-trollstaven kommer att införskaffas under Singapore-vistelsen, där vi har nosat upp en butik som säljer den äkta varan. Vad gör man inte?
Barnens skolarbete är ganska mångskiftande. Varannan vecka får de hem ett Home Activity Pack, en uppgift de skall lösa med lagom hjälp av föräldrarna, och redovisa/utvärdera tio dagar senare. Hittills har vi haft fotbollsstrumpor, saltkristaller, bollpussel, något Alfapetliknande, bingo med analog/digitaltidsomvandling osv. Dessutom finns det engelska- och matteuppgifter som nog är frivilliga för skolans vidkommande men som vi har bestämt att vi alltid skall göra. Regelrätta läxor utöver HAP har de egentligen inte. Däremot finns det Enrichment Tasks, helt frivilliga projekt man kan ägna sig åt, för att samla extrapoäng till den dag då skolan ordnar fest med populära inslag som hoppborgar och chokladfontäner, då dessa poäng kommer väl till pass. David har slitit som ett djur med ett ordspel som han och jag designat från grunden. Här hemma har vi dessutom inlett lite studier av svensk historia, och spelar dessutom lite gitarr med David och piano med Sonja.
Med min egen vardag har det hänt ganska lite, i den mening att jag fortfarande tillbringar det mesta av tiden i närheten av hemmet. Jag gör en del saker jag velat göra länge, såsom att just spela mer gitarr och piano än jag gjort på tjugo år, läsa Shakespeare, träna i diverse former 3-4 gånger i veckan, samt lyssna mer på musik för njutnings skull, just nu mycket Led Zeppelin och tio år gamla deephousemixar. Träningen består i att lyfta skrot två gånger i veckan, springa på löpband minst en gång och gå på karate minst en gång. Jag har sällan varit så fysiskt aktiv, och det känns skönt att man kan vara på all time high trots att man hunnit fylla dryga fyrtio. Det är bara att vara tacksam för att kroppen än så länge hänger med och att skavankerna inte hindrar en från att göra vad man vill. Visst, jag har säkert sprungit snabbare förr, men jag närmar mig sakta men säkert målet att springa milen på 45 minuter i år. Tyvärr blir det väldigt svettigt att göra det på löpbandet i trettiogradig värme, men det är bara att ta med sig en handduk och en stooor flaska vatten så går det nog så småningom.
Jag känner mig mer tillfreds än tidigare, mycket på grund av att jag ändå får några pratstunder om dagen med andra dagisföräldrar och personal, men också på grund av att jag har skaffat mig ett projekt: Att lära mig det nya programmeringsspråket Scala och att för min svenska arbetsgivares räkning ta fram en kurs i detsamma. En diger men vältajmad och meningsfull uppgift som jag försöker utföra ganska grundligt nu när jag har tid. Utrustad med en åttahundrasidig bok och en laptop är jag nu stammis på Café Java (några av er läsare ser ironin i detta), där jag sitter nästan varje dag under ett par timmar och omväxlande läser och testar kodsnuttar. Välkomna avbrott i rutinerna kommer både från Christinas kollegor, de andra svenska barnfamiljerna och enstaka kvällar med socialt välavvägd fåmansverksamhet på pubarna i närheten. Vi hoppas även kunna utöka detta till att omfatta mer kontakter med andra nationaliteter senare. Nova har t.ex. flera klasskamrater i huset. Jag hade också möjlighet att ge svensklektioner till en amerikan, men det rann ut i sanden eftersom jag inte kan prioritera det just nu.
Dagens shoppingtips, för er som väntat på detta, är outlet-varuhuset WeXport på Sihanouk Boulevard, mittemot Lucky Supermarket. Där kan man hitta diverse västerländska kvalitetsmärken (tänk Tommy Hilfiger, Armani, Polo Ralph Lauren, Nautica, Levi's, Replay), i både andrasortering och överproduktion, till kraftigt reducerade priser eftersom mycket är sytt här i landet. Eftersom det är en outlet så varierar utbudet över tid och man kan inte byta, så det blir att syna och prova ordentligt innan man köper. Det finns en herravdelning, den damavdelning, en barnavdelning och en (dyr) väskavdelning. Enstaka skodon och accessoarer finns också. Det är självklart inte lika billigt som att gå till Russian Market och köpslå om priset på en kopia, men vill man använda det bekväma prisläget här i landet till att gå upp i kvalitet snarare än ner i pris så finns goda möjligheter att göra det här. Dessutom är det västerländska storlekar. Jag pendlar mellan M och L, men på Russian är jag XXXL. Vi har även gått lös på den bokrea som Monument Books, stans dyraste och bästa bokaffär på Norodom Boulevard som säljer äkta utgåvor, anordnar. Jag hittade bland annat lite kartor, några engelskböcker till Sonja, en Led Zeppelin-biografi och en bok om nyklassicismen.
