Svenskar i Kambodja: september 2012

OBS! För den som orkar förbi texten finns lite bilder längst ned!

Det sägs att alla som flyttar utomlands har några faser de går igenom under de första månaderna: Först en sorts smekmånad de första veckorna då allt är nytt och roligt. Sedan en växande frustration över allt som inte fungerar som hemma (eller alls), saknad efter familj och vänner, osv. Kulminerar oftast efter sisådär två månader och följs av en sorts acceptans eller resignation inför allt man inte kan ändra. Samtidigt har man då hunnit lära känna det nya samhället så väl att man förstår hur man ordnar det för sig så att man trivs så skapligt det går.

Jag har mycket riktigt börjat drabbas av den melankoliska sidan. Det är ganska jobbigt att ha så lite normal vuxenkontakt som jag har. Jag är oftast hemma med lillan och vår hushållerska, som strax också börjar fungera som barnflicka, större delen av dagen, och trots att jag därmed får lite mer frihet att ägna mig åt egna aktiviteter såsom att åka omkring och begapa vackra tempel eller sitta på café och läsa, så kan inget sådant ersätta behovet av att ha någon att prata med om något mer än vad den där kepsen kostar eller vad vi skall ha till middag. Dessutom börjar templen ta slut. Det går ganska fort att se alla sevärdheter i Phnom Penh.

Hustruns tvåtimmarsluncher, och den kontakt jag har via Skype med nära och kära, gör mycket för att motverka den melankoliska känslan, men eftersom de flesta inte är hemma under normal arbetstid så innebär det med för närvarande fem timmars tidsskillnad att det är först vid niotiden på kvällen som det börjar bli praktiskt möjligt att prata med varann. Och ibland lägger jag mig faktiskt så tidigt. Ibland är jag helt slut efter att ha tränat i värmen, ibland efter att ha varit ute och gjort ärenden hela dagen, oftast med lillan i släptåg. Hon har precis börjat på After School-aktiviteter på eftermiddagarna på det dagis i grannhuset där vi hoppas kunna sätta henne. Meningen är att jag skall kunna lämna henne ensam där om ett tag.

Kort sagt så blir det stora sjok av tid varje dag då jag inte har tillgång till den vuxenkontakt jag verkar behöva, men under vilka jag ändå hittills inte har varit så fri att jag har kunnat göra så mycket av den lediga tiden. Jag har alltid gillat att vara ensam och ägna mig åt egna intressen, men lagom är bäst. Hur mycket som är lagom kommer att visa sig under de närmaste veckorna. Jag börjar förstå hur jobbigt det är att vara gammal och inte kunna välja hur mycket kontakt man får. Så här bör det inte fortsätta, jag får hitta på något.

Den andra delen av frustrationen finns där under ytan, men jag nöjer mig oftast med att konstatera att folk här inte har några andra drivkrafter än att tillfredsställa sina mest omedelbara behov och struntar i de övriga följderna. Några exempel:

Finns det inga parkeringsplatser så ställer man sig precis var som helst på trottoaren, oavsett hur omöjligt det är att komma fram för fotgängare eller hur många man parkerar in.
Man bryr sig inte om att skydda något vid målning, flyttning eller reparationer. Fina gamla muralmålningar i kungliga palatset blev t.ex. helt nerstänkta när någon skulle måla taket i arkaden. I vårt tre år gamla trapphus finns massor av märken i putsen där folk har pangat in möbler under in- och utflyttning, helt oskyddat. Limmar man ihop något så struntar man i att skydda underlaget utan kladdar bara på, med permanenta fläckar som följd.
Ingen bryr sig om att hålla gatan, kvarteret eller gården fri från skräp. Papperskorgarna är oerhört få och helt otillräckliga. I kombination med sanslösa mängder påsar, omslagspapper och individuellt plastförpackade varor såsom kakor, blir det inte snyggt. Ingen tar något ansvar för helheten.
Kvaliteten på det mesta är aningen för dålig för att det skall hålla någon längre stund. Man prioriterar utsikten att få sälja en cykel om ett år igen framför att göra dyrare men hållbarare varor.
Man är blind för enkla saker, riktigt "lågt hängande frukt" som skulle kunna göra allt så mycket bättre, snyggare, smidigare och trevligare, eftersom man inte har någon tradition av att ta egna initiativ, eller ens något att jämföra med. Argument som att "jobba för allas bästa" har dessutom en dålig klang i ett land där man för bara några decennier sedan brutalt tvingades göra just detta under konstant dödshot som ofta sattes i verket.

Det går förstås lätt att räkna upp massor av ytterligare punkter, men jag känner inte att jag vill hänga upp mig för länge på dessa eftersom jag faktiskt inte känner att de betyder så mycket. På det stora hela, vad vårt eget liv här anbelangar, så har jag inte något att klaga på eftersom det mesta är fantastiskt bra.

På högre nivå, såsom hur landet styrs eller hur olika grupper roffar åt sig och gör att folk far illa på olika sätt, är det lättare att bli riktigt frustrerad när man lär sig mer. Jag väljer än så länge att inte sätta mig in i alltihop, för det skulle kännas övermäktigt.

Annat som har hänt sedan sist:

Vi har varit på Phnom Tamao Zoo, en djurpark med delvis hotade djur där många av individerna räddats från fällor och tjuvskyttar. Trevlig utflykt en bit från stan, bil är nödvändigt.

Jag och de två äldsta barnen har börjat träna karate på Sorya Karate-Do Shotokan Academy, en klubb som flydde dyra hyror vid Olympic Stadium och köpte sig en tomt vid stranden av en ganska sopig å väster om gata 271.

(Förresten är gatnumreringen en enorm hjälp när man skall ta sig omkring i stan. De flesta gator har även andra namn, men man tar sig utan vidare fram med bara nummer. Det gäller bara att tuktukföraren har fattat vilket som är gatunumret och vilket som är husnumret, annars kan man få åka en bra bit ...)

Det sistnämnda hände oss häromkvällen när vi skulle på det världsomspännande expat-nätverket InterNations stora meet'n'greet-mingel på nattklubben NOVA. Vi träffade trevligt folk från många hörn av världen, bl.a. amerikaner, japaner, australier, portugiser, engelsmän och en ny svensk.

Vi har också varit bjudna på middag av generaldirektören för Christinas myndighet, en mycket trevlig man och en likaledes trevlig kväll då vi bl.a. sjöng några dryckesvisor och fick reda på mer om hur man sköter ett bougainvilleaträd. Tyvärr var mellandottern hemma sjuk, så vi fick göra kväll tidigt.

Den gångna helgen tillbringade vi i Kep, den lilla kuststaden som hade en blomstringsperiod under kolonialtiden men sedan fallit i relativ glömska under Khmers Rouges och först nu börjar komma igång på allvar som turiststad. Ett antal sömniga hotell och restauranger (men ingen bankomat) där den främsta delikatessen sägs vara krabba. Vi bodde på det fantastiskt stämningsfulla hotellet Veranda som är ett komplex byggt mestadels på pålar en bit upp i luften på en djungelbeklädd bergssluttning, med en fantastisk havsutsikt. Den planerade lunchen på krabbmarknaden på söndagen regnade dock inne så svårt att vi valde att åka tillbaka till Phnompan i förtid, likaså fick bergsvandringen stryka på foten denna gång. Vi hann i alla fall åka till Rabbit Island, en halvtimmes båtfärd från stan, och bada på fin sandstrand under lördagen.

Vi har dessutom skaffat oss de först erfarenheterna av att låta göra måttsydda kläder och skor. Vi köpte ett antal handdukar som ett skrädderi gjorde frottébadrockar av, och jag har idag hämtat ut de första handgjorda skor som är gjorda efter precis mina fötter. Jag gick till Beautiful Shoes på gata 143 och är riktigt nöjd med resultatet.

Det enda riktiga bakslaget på sistone att vår kamera försvann för drygt en vecka sedan, antingen på zoo eller på den efterföljande karateträningen. Två veckors bilder är därmed också borta. Efter en veckas letande och frågande gav jag upp och har idag återinförskaffat en likadan kamera som vi hoppas få behålla.

Vi avslutar med lite bilder, naturliga skäl från mobilkamera: