Hongkong, Guangzhou, första besöket, vattenfestival, och julstök

Det lackar mot jul, säger ni. Här märker vi inte mycket; termometern jag nyss har hängt upp i köket visar stadigt runt 30 grader inomhus och går sällan under 28. Vi försöker att förbereda oss med många yttre attribut såsom en miniatyrgran, lussekattsbak, julstjärna i fönstret, adventsljusstake samt daglig julkalender på SVT Play, men det är inte helt lätt att känna någon julstämning. I Kambodja märks julen, liksom överallt i världen, på att det kommer upp en hel del julskyltning och att det säljs julkort och krimskrams lite här och var. Men skam den som ger sig. Igår på luciafirandet på svenska ambassadresidenset stod alla svenska barn (ca 15 st) för luciatåget, och en decimerad vuxenkvartett utan tenor sjöng två sånger. Jag och Christina svarade för musiken, barnen för ögontindret. Det blev riktigt bra.

Ganska snart efter förra inlägget, 8-11 novemer, besökte vi Hongkong och Guangzhou (förr i tiden känt som Kanton) under en långhelg då vi helt sonika tog ledigt för barnen och åkte, trots att det inte var skollov. Det är något man inte kan räkna med att göra alltför ofta, men ett par dagar om året verkar gå bra. Hongkong, i översättning "Den doftande hamnen", kändes förstås mer kinesiskt än Singapore, och jag upplevde att det fanns färre självklara saker att se och göra på den extremt korta tid vi hade till vårt förfogande. På fyra dagar hade vi sammanlagt en hel resdag och ett dygn i Guangzhou, så det fanns bara två utspridda dygn att göra Hongkong på, men vi hann ändå med ungefär följande: Se skylinen från två håll (Kowloons strand samt utkikspunkten Peak Tower på Hongkongön), gå på ett par museer, långpromenad med skyskrapeskådning, åka båt, Kowloon-parken, fika på Starbucks (vår räddare i nöden på flera resor) samt åka till IKEA i Shatin varifrån vi fullastade åkte direkt till flygplatsen.

Vi bodde på Angel Guest House, ett av de superbilliga vandrarhem som inryms i ett par fastigheter på den centralt belägna Nathan Road. Varje vandrarhem upptar en liten del av en våning i en stor fastighet, och i samma byggnad fanns säkert ett femtiotal vandrarhem. Har man tur får man ett fönster. Hissarna går upp och ner hela tiden dygnet runt och stannar på samtliga (udda eller jämna) plan, så man får vänta ett tag. Vi lär inte göra om det, för en brand vore ödesdiger. Dock hade vi turen att hamna i ett par rum som var helt nyinredda sedan bara någon vecka, så det var riktigt fräscht.

Till Guangzhou åkte vi egentligen bara av en anledning: Christinas svenska kör, Oscars Motettkör, deltog i en internationell körtävling. Mycket förberedelser för ett enda dygn, inte minst med visumansökan som tidigare avhandlats. För att komma dit från Hongkong åker man tåg. När vi som vanligt hårdnackat vägrat ta taxi från hotellet till tåget och sedermera från tåget till hotellet, fick vi denna gång rätta oss efter verkligheten då det efter lite traskande visade sig att den lilla biten på kartan från stationen i Guangzhou till hotellet var ganska lång, den lilla vägen vi skulle korsa var en mångfilig motorväg och den lilla parken ett berg. Taxi således. Hotellet i sig var så pråligt inrett att man baxnade. En sorts barockförsök i billig puts och träsniderier så att ögonen krullade sig. Fascinerande smaklöst men troligen rätt så påkostat, åtminstone vestibulen.

När vi sedan hade några timmar att slå ihjäl innan vi skulle titta på körens framträdande i en universitetsbyggnad en bit från stan, ägnade vi dessa åt shopping på en galleria som lika gärna hade kunnat ligga i Hongkong, så västerländsk (eller internationell) kändes den. Vi såg både Coca-Cola, H&M och McDonalds under vistelsen. Kina är ju annars stort nog att ha en massa egna kedjor som vi inte känner igen eller ens kan läsa namnet på. Guangzhou visade sig ha en precis likadan tunnelbana som Singapore och Hongkong, med dörrar på den inglasade perrongen som öppnar sig precis framför tågdörrarna. Bra att ha om det är trängsel, och det är det stundtals. Ibland var det klart opraktiskt att ha med Novas paraplyvagn, men den kan både ta en del last och dessutom fällas ihop om det kniper. Guangzhou är ingen vacker stad, men de har en häftig bro och ett häftigt ljussatt torn i regnbågens alla färger. Mer än så hann vi förstås inte se. Efter avslutat körframträdande hade vi en kul efterfest på hotellet, så frukosten dagen därpå blev långsam.

Tillbaka i Phnom Penh fick vi så småningom vårt första besök: Svärföräldrarna Eva och Sven. Enligt vår sporadiskt nedtecknade önskelista hade de med sig reflexväst, bullformar, batteriprovare, äggtimern Egg Perfect, böcker och diverse julklappar. Under en inledande vecka hann de se lite av stan, beställa skor hos skomakaren och kläder hos skräddaren, dricka gott kaffe på Java, besöka barnen i skolorna, gå på marknader, se Killing Fields och Toul Sleng samt äta ute. Sedan följde en knapp vecka då barnen hade skollov under den årliga vattenfestivalen; dock var festligheterna med båtrace på Mekong inställda p.g.a. kungafaderns frånfälle, så fler än vanligt lämnade staden för att åka till sina respektive provinser.

Vi åkte till Kep på sydkusten under ledigheten. Denna gång körde jag, eftersom bilen tar exakt sju personer. Det var mycket folk på vägarna, så man fick skärpa sig. Vi bodde två nätter på Jasmine Valley eco-resort, en härligt ställe på bergssluttningen, helt inramat av djungel. Ingen luftkonditionering, inga fönster i tvåvåningshyddorna, inget som stängde ute djungelns ljud och ljus på morgnarna, men trevligt bemötande, god mat och massor av smarta ekologiska lösningar. Därtill swimmingpool av regnvatten med hungriga fiskar som åt på ens fötter, pingis- och biljardbord samt en skateboardgrop! En av fiskarna var större än de andra och tog i så man blev alldeles skinnflådd. Tyvärr blev David magsjuk ena natten, men eftersom vi låg stilla under påföljande dag var han snart återställd.

Sedan bodde vi några nätter till på Veranda, det mycket lyxigare hotellet på andra sidan berget, där vi varit förut. Vi träffade några svenska familjer, åt middag på krabbmarknaden (revansch, men krabborna var i minsta laget), och jag och Christina slet oss lösa en dag för en egen utflykt till Bokor Mountain. Detta berg har en fascinerande historia: Från att ha utgjort en sval avkopplande kolonial semesterort för fransmännen, med ett stort kasino, skola, postkontor och ca 200 invånare, jämnades det närapå med marken under Röda Khmererna och har legat i träda tills nu, då en rik kinesisk oljemagnat köpt upp marken och har börjat exploatera berget genom att bygga smaklösa jätteanläggningar. Mitt i en skyddad nationalpark; se vad lite korruption kan göra. Det enda förmildrande omständigheten är att de därför också har byggt en ny, jämn, säker och påkostad väg upp på berget, den bästa jag kört på i Kambodja. Man åker bil i närmare en timme för att komma upp. På vägen åt vi lunch i småstaden Kampot, världsberömt för sin peppar, och passade på att shoppa lite småsaker.

Barnens skoltermin gick sin gilla gång fram tills idag, då de hade en avslutande dag med utflykt där de fick se en apsara-dansuppvisning. De har båda givit uttryck för den backlash i humöret som jag själv kände av för ett par månader sedan, med lite hemlängtan, frustration över att inte kunna träffa kompisar fritt och att det inte finns så många kompisar att träffa. Och visst förstår jag dem. De har marinerats i en ny skolgång på ett nytt språk, och tvingades att hoppa på i farten. Vem som helst blir trött av det. Och vänner tar det tid att få, speciellt om det finns färre att välja på. Rena khmerfamiljer håller sig oftast för sig själva, men koreaner, kineser och västerlänningar av många slag finns också. Barnen håller regelbunden kontakt med några av sina svenska kompisar via Skype.

Något som fått oss att bli lite extra stolta är att David redan nu befinnes klara engelskan så bra att han slipper gå på den extra engelskundervisning som är närmast självskriven för icke engelskspråkiga expat-barn de första terminerna. Han får nu välja ett ytterligare språk att läsa, och kunde välja khmer, franska eller kinesiska. Khmer har man ingen större nytta av utanför Kambodja, men det var knivigare att välja mellan de båda andra. Vår argumentation var att båda visserligen är bra att kunna, men att franskans storhetstid har varit medan kinesiskan är på uppgång världen över. David valde efter viss vånda kinesiska, som är svårare och som vi inte kan hjälpa till med i samma grad, men vi ska göra vårt bästa. Start nästa termin.

Nova trivs numera bättre på dagis, även om hon inte precis spritter av iver att gå dit. Hon har börjat ty sig mer till lärarna och delta i aktiviteterna, och även börjat interagera lite med de andra barnen, något som tedde sig ganska omöjligt tills helt nyligen. Dagis hade både ett uppsluppet firande av vattenfestivalen i november och ett trevligt julparty häromdagen. Under julen finns en Winter School eftersom inte alla familjer firar jul, och Nova kommer att gå där under den första veckan 17-21 december. Under den tiden kommer jag, David och Sonja att ytterligare förbereda julen samt slå dank lite allmänt.

Jag läser mycket, har avverkat ett femtontal böcker sedan vi kom hit, och fördelar tiden ganska lika mellan fakta och fiktion. Sajten Goodreads hjälper mig att hålla reda på vad jag läst och vad jag skall läsa. Jag har också fyllt paddan med gratis klassiker från Project Gutenberg och den svenska motsvarigheten Projekt Runeberg. Gammal muggig artonhundratalslitteratur, med få undantag. Jules Verne, Alexandre Dumas, systrarna Brontë m.fl. Vi får se om det blir aktuellt att läsa mer än en bråkdel av dem, men det är ett tillfälle som inte helt bör försummas. Den inläsning och kursframställning i Scala jag sysselsatt mig med för Inits räkning under hösten fick ett avbräck då Init tillsvidare slutar köra schemalagda kurser. Jag hann ändå med att ta fram så mycket material att det lätt kan göras till en kurs senare, och dessutom har jag själv lärt mig språket, vilket jag räknar med att ha nytta av snart nog.

Det känns som att vi har hunnit inrätta en behaglig tillvaro här, men att vi bara har hunnit glänta på allt som staden, landet och regionen har att erbjuda. Vi lever i en sorts komfortzon, och det börjar bli dags att leta sig utanför den för att upptäcka lite mer. Nya restauranger, nya affärer, nya aktiviteter, nya favoritplatser ligger och väntar på att bli upptäckta, både inom och utom expat-sfären. Nya personliga kontakter, inte nödvändigtvis svenska, kan också hjälpa till att ge nya intryck. Det ska bli kul.

Nästa besök, Christinas syster med familj, kommer under julen då vi har en snabb vecka som inleds med ett par dagars stadsvisning, sedan jul och på annandagen buss med hela gänget till Siem Reap för mitt och barnens första besök i Angkor Wat. Efter två nätter reser systerns familj vidare till Borneo och vi återvänder till Phnom Penh för en veckas ytterligare ledighet. Några dagar innan barnen åter börjar skolan kommer min mamma och stannar i två veckor, och förhoppningsvis kan jag då få se Angkor Wat ytterligare en gång. Vi har även bokat in en mängd besök senare under nästa år. Eftersom svenska skolledigheter endast undantagsvis sammanfaller med kambodjanska, blir det antingen så att svenskarna tar ledigt under pågående termin (vilket nog är lättare att motivera med att man skall se Kambodja än att man vill ligga en vecka på en typisk charterstrand någonstans i världen) eller också går barnen i skolan större delen av besöket. Men man har fortfarande eftermiddagar, kvällar och helger till förfogande för umgänge.

Dags att sluta. Eftersom det nog är sista blogginlägget för i år får jag tillönska er alla en god jul och ett gott nytt år!

Några foton skall vi också hinna med:

David och Sonja brudnäbbar på kambodjanskt bröllop(!)

Krabbstaty i Hongkong

 Obligatorisk Hongkongvy 1, kvällstid

Löjligt dyra tagghudingar i delikatessdisken. Ungefär samma belopp i SEK. 

 Långa språng i Hongkong

Väntsalen på väg till Guangzhou

Hotellvestibulen, en orgie i meningslöst överdåd

4 och 14 fanns inte. Vi bodde på våning 13A. Fegisar.

OJOOJ,4-Cola? Oss lurar ni inte.

 

Guangzhou-tornet skiftar färg några gånger per minut 

En samlad Oscarskör gör några riktigt fina madrigaler 

Tillbaka i Hongkong, ett stänk av igenkänning 

Obligatorisk Hongkongvy 2, dagtid 

 Äppelpäppel-templet

Väldigt fotogenique liten rödseglad båt framför skyskrapa. Klick! 

Köttbullar på IKEA i Shatin

Hemma igen. Lussekatter på ena balkongen ... 

... och solnedgång på andra. Inte samtidigt.

En bild säger mer än tusen ord

Skolarbete: Göra eget papper 

Djungelbalkong på tvåvåningshydda 

Det är kämpigt att vara plagiatör med dyslexi 

Djur i sprit på snabbköpet. Förmodligen utrotningshotade. Puckon.

 Det är inte alla namn som funkar på alla språk

Singapore, Halloween och historiens vingslag

Vad tiden går! Sedan förra inlägget har vi hunnit besöka Singapore under höstlovet för Pchum Benh, den kambodjanska motsvarigheten till allhelgonahelgen, som infaller två veckor före vår egen. Dessutom har vi hunnit jobba några veckor, fira Halloween och planera nästa resa till Hongkong och Guangzhou. Själv jobbar jag som tidigare med att lära mig programspråket Scala och med att ta fram en förhoppningsvis riktigt bra kurs i detsamma för min svenska arbetsgivare. Många tror att det blir nästa stora språk efter Java, och jag börjar känna att det är en värdig arvtagare.

Modern historia har också skrivits i Kambodja sedan sist, då kungafadern och hela Kambodjas landsfader sedan sjuttio år, Norodom Sihanouk, avled på sjukhus i Kina någon vecka före sin nittioårsdag som inföll igår. Detta efter att ha varit skröplig under en längre tid. Han kröntes som tonåring 1941. Sihanouk torde avgå med segern i fråga om meste kappvändare genom tiderna, har gjort mycket nytta men också stor skada, har varit kompis med alla från den franska kolonialmakten till Röda Khmererna, men också spelat en stor roll som enande nationalsymbol och förkämpe för Kambodjas självständighet och oberoende. Såväl i landet som i exil och i husarrest. Både som kung och som premiärminister efter att ha abdikerat första gången. Folket här känner att han trots sina tillkortakommanden alltid har handlat med sitt lands och sitt folks bästa för ögonen, och gjort de val han kunnat, ofta klämd mellan flera otänkbara alternativ, utifrån den information som fanns tillgänglig vid varje tillfälle. Ingen kunde t.ex. veta i förväg att upp till en tredjedel av befolkningen skulle komma att mördas under Röda Khmerernas terrorvälde. Därför medför hans frånfälle verkligen landssorg här, folk är ledsna och många bär sorgband. Den nuvarande kungen efter hans andra abdikation p.g.a. hälsan, Norodom Sihamouni, är en mycket mer anonym figur som aldrig kommer att kunna spela lika stor roll för landet utan är dömd att för alltid stå i skuggan av sin far.

Så till Singapore: Vi åkte på lördagen och kom hem på onsdagen. Under några hektiska dagar hann vi med att bo på två väldigt olika hotell, se stan med hjälp av en chaufför vi känner till sedan tidigare, och gripas av snabbt övergående hemlängtan på IKEA. Det känns lite skumt att komma in på ett IKEA-varuhus och se svenska namn på allt, handla svensk mat och äta köttbullar i restaurangen, men samtidigt se alla priser i S$ och fundera på hur man skall kunna frakta hem allt på flyget till PP. Det sistnämnda lyckades inte helt: Eftersom vi reste med endast handbagage blev vi av med våra lingonsyltburkar eftersom de översteg decilitergränsen och hade bort checkas in. Bättre lycka nästa gång. Vi bodde de två första nätterna på det trevliga lilla Perak Hotel i Little India, men hade missbedömt rumsstorleken och fick hastigt och lustigt ta ett rum till. Hotellet låg ganska bra, på gångavstånd från två tunnelbanestationer lite norr om stadskärnan.

Bland höjdpunkterna var besöket på Universal Studios, beläget på Sentosa Island i södra delen av stan. Tyvärr var Sonja magsjuk och fick avstå, men jag, David och Nova hade en riktigt trevlig dag i stekande sol bland åkattraktioner, glasstånd och souvenirshoppar. Området är indelat i några teman som bygger på framgångsrika Universal- och Dreamworks-filmer och som byts ut ibland. Just nu är dragplåstren Madagaskar, Shrek, Jurassic Park, Transformers, Sesame Street och det forna Egypten. Självklart innebär det att varje åktur avslutas med att man kliver ut i en souvenirbutik för just den filmen. Nova är ganska tuff för att vara tre år och följde med på alla åkturer förutom en, som jag fick åka själv. Annars fanns det attraktioner för alla åldrar och längder. Den tuffaste, tvillingbergochdalbanan, struntade vi i. Vi såg också Sesame Streets sång- och dansshow och träffade roboten/bilen Bumblebee. Maten är dyr och dålig, men det är bara att acceptera eftersom man inte får ta in vare sig mat eller dryck. Ett tips är att gå dit en vardag under lågsäsong, för köerna var klart uthärdliga. Fållorna på väg in till vissa attraktioner kunde dock hålla säkert tvåtusen personer, så det verkar som att det kan vara mycket värre under högsäsong.

Lite plåster på såren för Sonja var det att vi redan innan avresan hade bestämt oss för att ta en natt på  lyxhotellet Marina Bay Sands som avslutning på vistelsen. Förutom att de lät oss checka in några timmar för tidigt på måndagen, så att Sonja kunde vila på rummet, så lät de oss vara kvar några timmar extra på slutet. Hotellet består av tre torn som bär upp en plattform 57 våningar upp i luften, där det finns en infinity pool, massor av solstolar i flera avsatser med vidunderlig utsikt över stadens skyline, en bar och ett par matställen. Vi tillbringade mycket tid däruppe, inte minst Sonja och Christina. Det finns också lite grönska med utsikt mot andra hållet, mot havet och den fantastiskt anlagda parken Gardens by the Bay. Vi bodde bekvämt i ett av de billigaste rummen med två dubbelsängar och en extra barnsäng. Vi testade även det välutrustade gymmet. Riktigt bra service rakt igenom. Dessutom gick det en gratisbuss till och från Universal och gratisbuss till flygplatsen.

Andra höjdpunkter var att dricka en Singapore Sling på dess födelseplats, Long Bar på Raffles Hotel, att åka på Night Safari i Singapore Zoo, samt shopping, till exempel införskaffandet av en äkta Harry Potter-trollstav. (En senkommen födelsedagspresent till David, tillika en av de dyraste plastbitar som går att köpa för pengar.) För att göra ont värre köpte jag även en Gryffindor-slips. Vi passade också på att bunkra julklappar och att äta på en riktigt bra sushi-restaurang, naturligtvis en med löpande band där man betalar per tallrik. Det mesta är dyrt i Singapore, men är man bara beredd på det så kan man ha det riktigt trevligt där man går omkring i de enorma lyxiga galleriorna.

Vi tillbringade sista natten i Kuala Lumpur eftersom det passade bättre med flygen på väg hem. Det var ingen förlust eftersom vi gillar KL och gärna ville återse det hotell vi bodde på för fyra och ett halvt år sedan, då vi bara var fyra i familjen. Vi hann med en kort avstickare till Petronas Towers och KLCC innan vi åkte till flygplatsen, men hade inte tid att åka upp i tornen denna gången heller.

När vi kom hemflygande från KL hamnade vi bokstavligen rakt i hetluften. Vi möttes av beskedet strax före landning att en "very important person" hade landat strax före oss och att vi fick vänta med att landa tills det var klart. I ungefär en timme extra cirklade vi så över Pochentong (PPs flygplats) medan det började stå mer och mer klart att den nyss anlände var kungafadern, eller rättare sagt hans kvarlevor. Kistan lades på en processionsvagn som sedan i sakta mak rullade hela vägen in i centrala stan och åkte förbi strax utanför vårt hus, som ligger nära en av paradgatorna. Efter sig lämnade han en bilkö som var väldigt svårforcerad, så när vi väl kom hem var ceremonierna redan över och folk var på väg hem. Lite snopet.

Halloween i Phnompan firas av expats genom "Tuk-tuk Trick or Treat", ett välorganiserat bus-eller-godis-arrangemang där det deltagande hundratalet familjer åker omkring till ca tjugofem deltagande hus i varsin tuktuk och tigger godis. Ambitionsnivån varierar stort, både bland husen och de kringåkande sällskapen. Familjen Cronsioe kan nog sägas vara en av årets mer ambitiösa vad gäller såväl utstyrsel som uthållighet. Vi och vår tuktukförare besökte alla de deltagande tjugofem husen och samlade ihop fruktansvärda mängder godis, mest syntetiska sockerbomber med okända kemikalier, men något hus bjöd även på öl och stekt kyckling (med huvudet kvar). Det enda man behöver göra är att lämna lite godis till en central uppsamlingsplats några dagar innan, för att sedan spöka ut sig, hyra en tuktuk och åka. En given sak att göra igen nästa år.

Två utflykter har vi också hunnit med: Ett besök på den SOS-barnby som vi stöder i utkanten av stan. Vi fick träffa den "familj" av sammanförda föräldralösa barn som vi blivit tilldelade, samtalade under en timme och gav dem några pärlplattor med indianpärlor, som de verkade uppskatta mycket. Barnen bor tio och tio i enkla men bra hus i ett riktigt trevligt område med en gräsplan i mitten, alldeles intill den skola där barnen går tillsammans med andra barn från grannskapet. Vi får hälsa på en gång om året, så en gång till blir det.

Något annat vi har väntat med att göra är att djupdyka i Kambodjas mörka historia, men nu var det dags. Jag och Christina åkte i måndags till Killing Fields i Choeung Ek en bit utanför stan, en av de ca 300 platser där folk slogs ihjäl med trubbiga redskap nätterna igenom och slängdes i massgravar utan urskiljning. Audioguiden är väldigt bra och växlar mellan att beskriva platsen och den bakomliggande historien, och att berätta om enskilda livsöden och vittnesmål från överlevande. Mycket gripande, man knyter händerna av ilska medan tårarna strömmar och man undrar hur mänskligheten kunnat drivas till detta vansinne och hur man skall kunna förhindra att det sker igen. Samtidigt är platsen lugn och fridfull, och en sorts hopp finns i det faktum att träd, blommor och fjärilar fortsätter som om ingenting har hänt. Kan tiden läka även dessa sår?

Kameran har varit en nästan skrattretande följetong: Först tappade jag bort den, letade i tre veckor, köpte en ny likadan, hittade den gamla, sålde den nya med 100 dollars förlust efter nästan en månad, tog den gamla till Singapore en vecka senare där den tvärdog på grund av ett känt fel som kan drabba denna modell, lämnade in den till Canons supportcenter i PP, fick veta att inga garantier gällde, väntade tre dagar och fick tillbaka den reparerad utan kostnad. Så just nu är jag nöjd.

Hongkong och Guangzhou är målet för nästa resa om knappt en vecka. Vi tar som tidigare planerat en alltför kort långhelg i Hongkong men gör en dygnslång avstickare med tåg till Guangzhou (f.d. Kanton), åker till den internationella körfestivalen och lyssnar på en konsert med Oscars Kammarkör, umgås lite med dem och sover på ett hotell nära tågstationen för återtransport dagen därpå.

Vad gäller vår chaufför Lok som hade vurpat med sin moped, så verkar det som att han är återställd. Vi är mycket tacksamma och hoppas att han har vett att börja använda hjälm i framtiden när han nu fått en andra chans.

Och så bilder:

Framför Shreks slott, där det fanns en 4D-bio

Bumblebee utfälld

och ihopfälld

Sesame Streets dansuppvisning

Pteranodon

Dagliga ljusshowen nere vid Marina Bay

Marina Bay Sands, bottenplanet

Marina Bay Sands Skypark, 200 meter upp i luften

 Raffles Hotel

Dörrkillen på Raffles blir enligt egen utsago fotad ca 200 gånger om dagen

Singapore Sling finns i massor av varianter, bl.a. alkoholfri till barnen.

På Esplanade Theatre i Esplanade Mall fanns det rödvita sällskapsdjur

Välkänt varuhus, skum valuta

IKEA-öl och IKEA-snaps finns bara utomlands

Mahavishnu, känd fusion-orkesterinspiratör, stod inne i ett hinduiskt tempel

På shoppingcentret Bugis+ har de lagt ner lite omsorg på fasaden också

Underbar sushi ... och potatissallad?!

Fantastisk Art Deco-skrapa nära Little India. Min personliga favorit.

Petronas Towers i KL på vägen hem

Tuk-tuk Trick or Treat: The Cowboy Skull, The Pirate and the Vampiress

Tuk-tuk Trick or Treat: Lord Dracula and The Grim Reaper

Vardagslunk inledd

Man kan verkligen blogga på olika sätt. Antingen som ersättning för Facebook-status, där man slänger iväg en halvt färdigtänkt, lösryckt tanke och låter den fara omkring en stund, eller som en ändlös monolog med glesare men mer utförliga inlägg. Vilket jag har valt börjar stå helt klart.

Det stora som har hänt och som möjliggjort rubrikens vardagslunk, är att Nova fick en dagisplats i mitten av september, halvannan vecka efter att jag skrivit förra inlägget. Hon började alltså för snart tre veckor sedan på dagiset Gecko & Garden i grannhuset från där vi bor.

Från början fick vi beskedet att det var tio barn före oss i kön till hennes avdelning och att det nog kunde ta 6-12 månader innan det kunde bli någon plats. När sedan ett barn slutade i gruppen ringde föreståndaren igenom listan, som visade sig bestå av luft. De flesta hade antingen ordnat barnpassningen på annat sätt, flyttat från stan eller mest stått i kön för säkerhets skull eftersom det inte kostar något. När man väl har en plats kostar det desto mer. Avgifterna är ändå ganska blygsamma i jämförelse med de internationella skolornas småbarnsverksamheter, eftersom dagiset drivs av ett föräldraråd med målet att inte vara vinstdrivande men att kunna samla i ladorna vid god beläggning för att senare kunna göra investeringar även vid vikande barnunderlag. Dagiset är populärt, så det senare kommer nog inte att hända på ett tag.

Nova själv går med de andra 3-4-åringarna i Gecko-klassen. Tjugo barn och tre fasta lärare varav två infödda kambodjanskor som pratar hyfsad engelska, samt en huvudlärare som verkar ha engelska som modersmål. Det finns en svensk tjej till i hennes klass, men än så länge hindrar det inte att Nova är ganska tveksam till att gå till dagis på morgonen. Jag brukar stanna under deras morgonsamling när alla sitter i ring och sjunger, och går därifrån när den är över. Då är hon ofta lite ledsen en stund. När jag sedan hämtar henne innan lunch brukar hon ändå ha haft roligt under större delen av tiden, och mer kan man inte begära.

Gruppen består av flera nationaliteter, liksom barnens familjer i flera fall. I gruppen finns som sagt två svenskor, tre tyskar, några amerikaner, någon från Mellanöstern och några asiater, mest från andra länder. De flesta barnen kan engelska, vilket Nova tycker är jobbigt än så länge, men hon lär snabbt plocka upp det. Hon har redan börjat säga "See you tomorrow!" när hon går hem. Varje fredag är det Water Play, och då blåser de upp några trädgårdspooler med bollhavsbollar i. Stojet är obeskrivligt. De har också ett litet bibliotek och lånar hem en bok varje vecka. I förra veckan hade de en Book Day som innebar att föräldrarna inbjöds att se på när barnen uppträdde, utklädda till figurer ur böcker. Efteråt var det knytis-picknick. Dr Seuss böcker är mycket populära och barnen har ägnat mycket tid åt The Cat in the Hat och åt filmaktuella The Lorax.

Naturligtvis hittade vi kameran efter att jag hade köpt en ny, se förra inlägget. Det har varit segt att försöka avyttra den onödiga och oanvända nya kameran, men jag har en intressent som håller på att bestämma sig. Allt är en prisfråga. Känns förstås lite misslyckat, men vi agerade som vi tyckte kändes rimligt just då, och kameran höll sig tappert gömd i nästan två veckor i en sufflett på vår sällan använda barnvagn. Vissa saker råder man inte över.

Apropå omständligheter så har jag lyckats fixa visum till Kina för vår planerade utflykt till Hongkong och Guangzhou i början av november. Det räckte faktiskt med två vändor till ambassadkontoret innan jag fock lämna in ansökan. Visumet avser endast det knappa dygn då vi åker tåg från Hongkong till Guangzhou (f.d. Kanton), åker till den internationella körfestivalen och lyssnar på en konsert med den tillresta Oscars Kammarkör från Stockholm där Christina normalt sjunger, förhoppningsvis slår några klackar i taket samma kväll och sover på ett hotell nära tågstationen för återtransport dagen därpå. Till Hongkong behövs inget visum. Förutom sex sidor blanketter per person med passfoton, så behövde de ha kopior på hotellbokningar, flygbiljetter, exakt uppgift om tågavgångar vi ämnade ta, syftet med resan och en detaljerad lista över aktiviteter, samt kopia på lönebesked eller banktillgodohavanden för att styrka att vi är stadda vid kassa. Det är tur att man har tålamod och gott om tid.

Christina har redan sett sig om litegrann inom landet. Hon åkte på field trip till staden Battambang härom helgen och var med och granskade blanketterna för den stora hushållsundersökning som NIS anordnar. Slutet av den gångna arbetsveckan tillbringade hon på det stora möte mellan alla ASEAN-länders (motsvarar EU för Sydostasien) statistikmyndigheter, som avhölls i staden Siem Reap, mest känt för att vara den turiststad man sover i när man besöker Angkor Wat. 

Om knappa två veckor är det dags för vår familjs första större utflykt i området: Vi åker till Singapore och turistar under den lediga vecka under vilken kambodjanernas allhelgonahögtid Pchum Benh infaller. På programmet står diverse klassiska och diverse mer barntillvända aktiviteter, som jag hoppas kunna återkomma till med bilder i nästa inlägg. Och så IKEA.

David har fyllt elva år och firades med både svenskt godis och diverse presenter under själva dagen såväl som under det till "pizzamiddag med film" förklädda kalaset för alla jämnåriga svenska barn (sex stycken inalles). Den hett efterlängtade Harry Potter-trollstaven kommer att införskaffas under Singapore-vistelsen, där vi har nosat upp en butik som säljer den äkta varan. Vad gör man inte?

Barnens skolarbete är ganska mångskiftande. Varannan vecka får de hem ett Home Activity Pack, en uppgift de skall lösa med lagom hjälp av föräldrarna, och redovisa/utvärdera tio dagar senare. Hittills har vi haft fotbollsstrumpor, saltkristaller, bollpussel, något Alfapetliknande, bingo med analog/digitaltidsomvandling osv. Dessutom finns det engelska- och matteuppgifter som nog är frivilliga för skolans vidkommande men som vi har bestämt att vi alltid skall göra. Regelrätta läxor utöver HAP har de egentligen inte. Däremot finns det Enrichment Tasks, helt frivilliga projekt man kan ägna sig åt, för att samla extrapoäng till den dag då skolan ordnar fest med populära inslag som hoppborgar och chokladfontäner, då dessa poäng kommer väl till pass. David har slitit som ett djur med ett ordspel som han och jag designat från grunden. Här hemma har vi dessutom inlett lite studier av svensk historia, och spelar dessutom lite gitarr med David och piano med Sonja.

Med min egen vardag har det hänt ganska lite, i den mening att jag fortfarande tillbringar det mesta av tiden i närheten av hemmet. Jag gör en del saker jag velat göra länge, såsom att just spela mer gitarr och piano än jag gjort på tjugo år, läsa Shakespeare, träna i diverse former 3-4 gånger i veckan, samt lyssna mer på musik för njutnings skull, just nu mycket Led Zeppelin och tio år gamla deephousemixar. Träningen består i att lyfta skrot två gånger i veckan, springa på löpband minst en gång och gå på karate minst en gång. Jag har sällan varit så fysiskt aktiv, och det känns skönt att man kan vara på all time high trots att man hunnit fylla dryga fyrtio. Det är bara att vara tacksam för att kroppen än så länge hänger med och att skavankerna inte hindrar en från att göra vad man vill. Visst, jag har säkert sprungit snabbare förr, men jag närmar mig sakta men säkert målet att springa milen på 45 minuter i år. Tyvärr blir det väldigt svettigt att göra det på löpbandet i trettiogradig värme, men det är bara att ta med sig en handduk och en stooor flaska vatten så går det nog så småningom.

Jag känner mig mer tillfreds än tidigare, mycket på grund av att jag ändå får några pratstunder om dagen med andra dagisföräldrar och personal, men också på grund av att jag har skaffat mig ett projekt: Att lära mig det nya programmeringsspråket Scala och att för min svenska arbetsgivares räkning ta fram en kurs i detsamma. En diger men vältajmad och meningsfull uppgift som jag försöker utföra ganska grundligt nu när jag har tid. Utrustad med en åttahundrasidig bok och en laptop är jag nu stammis på Café Java (några av er läsare ser ironin i detta), där jag sitter nästan varje dag under ett par timmar och omväxlande läser och testar kodsnuttar. Välkomna avbrott i rutinerna kommer både från Christinas kollegor, de andra svenska barnfamiljerna och enstaka kvällar med socialt välavvägd fåmansverksamhet på pubarna i närheten. Vi hoppas även kunna utöka detta till att omfatta mer kontakter med andra nationaliteter senare. Nova har t.ex. flera klasskamrater i huset. Jag hade också möjlighet att ge svensklektioner till en amerikan, men det rann ut i sanden eftersom jag inte kan prioritera det just nu.

Dagens shoppingtips, för er som väntat på detta, är outlet-varuhuset WeXport på Sihanouk Boulevard, mittemot Lucky Supermarket. Där kan man hitta diverse västerländska kvalitetsmärken (tänk Tommy Hilfiger, Armani, Polo Ralph Lauren, Nautica, Levi's, Replay), i både andrasortering och överproduktion, till kraftigt reducerade priser eftersom mycket är sytt här i landet. Eftersom det är en outlet så varierar utbudet över tid och man kan inte byta, så det blir att syna och prova ordentligt innan man köper. Det finns en herravdelning, den damavdelning, en barnavdelning och en (dyr) väskavdelning. Enstaka skodon och accessoarer finns också. Det är självklart inte lika billigt som att gå till Russian Market och köpslå om priset på en kopia, men vill man använda det bekväma prisläget här i landet till att gå upp i kvalitet snarare än ner i pris så finns goda möjligheter att göra det här. Dessutom är det västerländska storlekar. Jag pendlar mellan M och L, men på Russian är jag XXXL. Vi har även gått lös på den bokrea som Monument Books, stans dyraste och bästa bokaffär på Norodom Boulevard som säljer äkta utgåvor, anordnar. Jag hittade bland annat lite kartor, några engelskböcker till Sonja, en Led Zeppelin-biografi och en bok om nyklassicismen.

Två tråkigheter har också hänt sedan sist: David skar upp ett djupt sår i knät på trasigt kakel i en pool för drygt en vecka sedan och fick sy några stygn. Lite besvärligt att inte kunna bada eller böja på benet, men han har tagit det med gott humör och struntade i kryckorna redan första dagen i skolan. Det andra är att Lok, chauffören i Christinas projekt som även har hjälpt oss lite med att lämna barnen i skolan, har vurpat hårt med sin motorcykel, på typiskt kambodjanskt manér utan hjälm, och hamnat på sjukhus där man konstaterade stor hjärnskakning och blödning inuti huvudet, dock ej hjärnblödning. Det känns så onödigt. Det är lag på hjälm, men få bryr sig. Han har nu varit borta från jobbet i snart två veckor varunder jag har fått ställa upp och köra litegrann, men det tråkiga är att inte veta om han kan komma tillbaka och i så fall när. Det lägger verkligen sordin på stämningen. Håll tummarna.

Bilder:

Nova med en av sina idoler i bakgrunden på dagis

Saltkristaller som hemuppgift

En vanlig dag på Java, vid Hun Sen-parken

Davids ordspel Word Forest

Basvaror I

Basvaror II. Läs!!!

Vid extremsoligt väder och några
kvarters promenad åker hatten på

Losing my religion

När årets regnperiod någon gång gör skäl för namnet